13 februari 2015

allting är inte som det ska



allting är inte som det ska

varför skulle det vara det, alltid? kanske har jag vant mig vid att den strävan är den viktigaste, och när saker haltar är jag tyst.

tyst.

men att det inte alltid kanske måste vara som det ska då.



kanske inte.


jag saknar fokus. jag känner en ensamhet fast jag inte borde. tystnad, och det där att jag omgärdar. jag är så bra på leenden nu, jag kan tillochmed le med rösten, men kanske är det inte alltid alldeles bra.

det ilar i magen av tanken på kameran, mörkrummet. ändå tog jag mig inte dit idag. andra saker åt upp tid, jag har planerat för mycket på för kort tid igen, alltid. eller är det en bävan? det där motståndet mot det som är bra, det som rör om någonting i mig.
men längtan att fotografera, och se bilderna framkallas framför mina ögon. ordens ursprung. och att ta dem. har tankar om bilder som jag önskar att jag får ta, så småningom.

jag är ingen fotograf. det kan jag inte kalla mig. ändå har kameran följt mig nästan lika länge som poesin. men jag är ju bara självlärd, vet du. amatör. lekman. eller kvinna då. och jag tycker om det råa, det lite hipp som happa. jag använder mig av kameran och kemikalierna och apparaterna lite på en höft, lite som en ostyrig pensel. det blir inte perfekta drag, men där färgen hamnade var det meningen att den skulle hamna, det är bara magkänsla, liksom. och lite rough, lite rått. tumavtryck och dammpartiklar, skadade negativ bekommer mig inte så fasligt. eller oskärpa. men det är ofint. jaja.

allting är inte som det ska, men på söndag åker jag till Göteborg och det är lite av en frizon. en tågresa, att färdas med ett fordon där man märker tiden. att somna i en stad och vakna i en annan, alla träd och landskap som swooshar förbi. jag har inga måsten. det jag ska göra där, är sådant jag kan på autopilot, inbyggd leende och allt. när jag reser är tiden helig. framförallt är den min. jag får vara i den, och jag är inte hemma, med alla rutiner och krav. att resa är att vara i ett förlängt mellanrum. jag älskar mellanrum.

jag vänder om, snor om kroppen och tankarna som följer efter som en svans. tillbaka till kärnan.

vad vill jag

vad vill jag

vad vill jag

alla lika viktiga. fokus.


allting måste kanske inte alltid vara som det ska. ibland måste det skava för att man ska byta färdriktning, sätta sig och vila, hinna i kapp. kanske är det det jag behöver göra nu, kanske kom den känslan i precis rätt tidpunkt.
jag har ju listat upp vad jag vill göra. och vad jag måste göra, egentligen är det inte svårare än så.
däremellan hinner jag också med några kyssar, det är viktigt.
att kyssas.
och vidare, att vidröra, vidröras.

allt man kan göra med tungor, inte bara tala, viska, smaka.



2 kommentarer:

  1. Ibland behöver det skava. Ibland behöver en stanna kvar vid det där motståndet, vid det där som rör vid en just där en inte vill fast innerst vet att en behöver.
    Det får vara som det inte ska. Det får skava och värka, det är som det ska vara. Och det är i mellanrummen saker och ting kan börja.

    SvaraRadera
  2. I agree: it is in the gaps where things can begin. Travel safe, Mina. And I love your photos.

    SvaraRadera