resan, mellanrummet

resan pågår. jag skriver i dagboken att jag måste skriva mig in i mig själv, skriva mig närvarande, att det är viktigare än någonsin att jag är det just nu. nej, det är inte viktigare än någonsin just nu, det är alltid viktigt.

nästa uppehåll skövde, skövde om c:a 50 minuter

jag har upplevt resor där jag svävat i luften och inte vetat vem jag var eller var jag var. men också resor där jag varit så intensivt närvarande, som jag alltid vill vara.

jag behöver landa i mellanrummet. vara tillfreds här. jag tror att jag kan det.

eraser-knappen på mitt tangentbord har lossnat. jag har mig själv att skylla, jag tog bort den. en liten dekorsockerkula hade letat sig in där och fastnat under tangenten. jag tänkte i min enfald att det var enkelt att sätta den tillbaka igen. det visade sig vara inte så.

men om man nu som jag är benägen att tänka att det som sker, sker av en anledning, kan man förstås läsa detta symboliskt. jag kanske inte ska tänka så mycket bakåt, inte ändra på det som varit, även om det blivit lite fel. lära mig tåla lite stavfel, vara nöjd med det, och samtidigt vara lite varsammare med det jag skriver (gör) så att jag skriver (gör) rätt på en gång och inte behöver backa. sakta ned tempot, låta fingrarna landa rätt. nuförtiden landar de i rödblont hår, riddar rödskägg. och det är bra, jag ska inte backa, jag ska vara varsam, stava rätt.

om sanningen ska fram gör det mig tokig. den felande tangenten, jag sliter mitt eget hår snart. googlar priser på äppeldatorer, luftversionen, nedslås av priset men tänker: det här är mitt levebröd, det här är mitt levebröd, det här är mitt levebröd och kanske kan det bli min födelsedagspresent till mig själv. på avbetalning förstås, men det får gå. inte bara för tangentens skull, nog fattar jag att den går att sätta dit igen. men för att jag reser, ofta nuförtiden och framöver och jag är en skrivande människa, jag behöver en smidig dator. ett smidigt skrivdon.

jag skriver upp planer på framtiden och sätter på kylskåpet. jag har fått fatt i svansen på ett par drömmar jag vill förverkliga, läskiga steg att ta i världen. de involverar fotografi, ord på papper och ord ur strupen. det skulle kunna bli fantastiskt. jag ska gå mina myrsteg dag för dag, i förverkligandet av dem.

jag skriver också saker som: du ser skogen.

porträttet växer, jag låter det gå långsamt, föremålet har flera sittningar kvar innan alla dragen är målade. och med ett skiftande ansikte kommer det att ta tid, och jag låter det. kommer man med hjärtformade räkbakelser för att hångla med mig så får det ta tid.

av någon anledning är det alltid så svårt att begripa att jag ska gå på Göteborgs gator igen. att man kan färdas till en annan plats, att flera platser existerar samtidigt. sist jag var där var det mörkt och kallt, jag tror att det känns ljusare nu. kanske för att det också är ljusare i mitt hjärta, och jag försöker inte skapa någonting som inte finns, det fanns en slags förhoppning i luften som jag inte kunde infria, eller ja, det var jag som förhoppade och en annan som inte infriade, om vi ska vara korrekta. i efterhand är det självklart, och förhoppningarna var inte uttalade, men de smyger sig in ändå, man tror det inte men så är de där. och skapar obalans. den obalansen kostade mig ett par dagar av förvirring, den har jag inte nu, den bär jag inte med mig. tiden här är helig nu, jag väntar inte på någon annan, följer inte i någon annans fotspår utan trampar upp egna, gör verkligen det jag vill. och jag känner en helt annan vilja också. jag var där i december, början på. jag var trött i själen, hjärtat saknade. mörkret rådde, det särskilda mörker som verkligen äter sig in, särskilt när snön inte kommit men kylan har det. i efterhand förstår man först, hur eländigt det är. det är tur att det är först då, att man faktiskt genomlider det först. men mörkret tränger undan känslorna, skapar ett slags vacuum. och det var nog så att jag till stor del var i detta vacuum, senast jag var i Göteborg. den här gången har jag med mig norrlandsljus, minnesbilder av vita vidder och vedeldsrök. med det i hjärtat har mörkret ingen chans.