Om skrivande: att resa

När jag reser ser jag nya saker.
Det har kommit att bli ett slags beroende. Någonting nödvändigt för att jag som människa, och kanske främst som skapande människa, ska fortsätta finnas till, utvecklas, inte stå still. Med stilla och med resa, menar jag inte alltid yttre resor i den geografiska världen, även om det är en sådan jag är på nu. Resor och att inte vara stilla kan göras även där man är, i sin stad, sina kvarter, sitt rum om så nödgas. Det handlar om perspektiv. Att bryta dem, att inte fastna i ett enda. Att inte skriva samma berättelse om och om igen, säga samma sak. Det blir så tjatigt. För att undvika det, behöver man ruska om inuti en själv också. Genom resor, inre eller yttre eller både och.
För den skrivande människan ser jag det som en nödvändighet. Inre eller yttre, men att inte stå stilla.

Skriv/skapandeövning:
Gör en resa. Gå en annan väg hem och se dig om när du går, lägg märke till detaljer. Eller slumpa fram en ort på google maps och lär dig något om den. Eller ta bussen till en stadsdel du aldrig eller sällan varit i. Ta in, notera, skriv ned. Skriv om din resa. Skriv som dig själv eller någon annan. Dagbok, anteckningar eller en berättelse. Men skriv.

you have the lovers

spenderar kvällen i sängen, med Leonard Cohens poesi i högtalarna och tankar på händer att hålla &

att det man är rädd för ofta inte är så farligt trots allt. jag börjar lära mig det. det är den där tröskeln. och sen är man över, det är gjort. 

den här veckan har jag gjort så många nya saker, och ändå har det varit en helt vanlig vecka. 

livet.

resan, mellanrummet

resan pågår. jag skriver i dagboken att jag måste skriva mig in i mig själv, skriva mig närvarande, att det är viktigare än någonsin att jag är det just nu. nej, det är inte viktigare än någonsin just nu, det är alltid viktigt.

nästa uppehåll skövde, skövde om c:a 50 minuter

jag har upplevt resor där jag svävat i luften och inte vetat vem jag var eller var jag var. men också resor där jag varit så intensivt närvarande, som jag alltid vill vara.

jag behöver landa i mellanrummet. vara tillfreds här. jag tror att jag kan det.

eraser-knappen på mitt tangentbord har lossnat. jag har mig själv att skylla, jag tog bort den. en liten dekorsockerkula hade letat sig in där och fastnat under tangenten. jag tänkte i min enfald att det var enkelt att sätta den tillbaka igen. det visade sig vara inte så.

men om man nu som jag är benägen att tänka att det som sker, sker av en anledning, kan man förstås läsa detta symboliskt. jag kanske inte ska tänka så mycket bakåt, inte ändra på det som varit, även om det blivit lite fel. lära mig tåla lite stavfel, vara nöjd med det, och samtidigt vara lite varsammare med det jag skriver (gör) så att jag skriver (gör) rätt på en gång och inte behöver backa. sakta ned tempot, låta fingrarna landa rätt. nuförtiden landar de i rödblont hår, riddar rödskägg. och det är bra, jag ska inte backa, jag ska vara varsam, stava rätt.

om sanningen ska fram gör det mig tokig. den felande tangenten, jag sliter mitt eget hår snart. googlar priser på äppeldatorer, luftversionen, nedslås av priset men tänker: det här är mitt levebröd, det här är mitt levebröd, det här är mitt levebröd och kanske kan det bli min födelsedagspresent till mig själv. på avbetalning förstås, men det får gå. inte bara för tangentens skull, nog fattar jag att den går att sätta dit igen. men för att jag reser, ofta nuförtiden och framöver och jag är en skrivande människa, jag behöver en smidig dator. ett smidigt skrivdon.

jag skriver upp planer på framtiden och sätter på kylskåpet. jag har fått fatt i svansen på ett par drömmar jag vill förverkliga, läskiga steg att ta i världen. de involverar fotografi, ord på papper och ord ur strupen. det skulle kunna bli fantastiskt. jag ska gå mina myrsteg dag för dag, i förverkligandet av dem.

jag skriver också saker som: du ser skogen.

porträttet växer, jag låter det gå långsamt, föremålet har flera sittningar kvar innan alla dragen är målade. och med ett skiftande ansikte kommer det att ta tid, och jag låter det. kommer man med hjärtformade räkbakelser för att hångla med mig så får det ta tid.

av någon anledning är det alltid så svårt att begripa att jag ska gå på Göteborgs gator igen. att man kan färdas till en annan plats, att flera platser existerar samtidigt. sist jag var där var det mörkt och kallt, jag tror att det känns ljusare nu. kanske för att det också är ljusare i mitt hjärta, och jag försöker inte skapa någonting som inte finns, det fanns en slags förhoppning i luften som jag inte kunde infria, eller ja, det var jag som förhoppade och en annan som inte infriade, om vi ska vara korrekta. i efterhand är det självklart, och förhoppningarna var inte uttalade, men de smyger sig in ändå, man tror det inte men så är de där. och skapar obalans. den obalansen kostade mig ett par dagar av förvirring, den har jag inte nu, den bär jag inte med mig. tiden här är helig nu, jag väntar inte på någon annan, följer inte i någon annans fotspår utan trampar upp egna, gör verkligen det jag vill. och jag känner en helt annan vilja också. jag var där i december, början på. jag var trött i själen, hjärtat saknade. mörkret rådde, det särskilda mörker som verkligen äter sig in, särskilt när snön inte kommit men kylan har det. i efterhand förstår man först, hur eländigt det är. det är tur att det är först då, att man faktiskt genomlider det först. men mörkret tränger undan känslorna, skapar ett slags vacuum. och det var nog så att jag till stor del var i detta vacuum, senast jag var i Göteborg. den här gången har jag med mig norrlandsljus, minnesbilder av vita vidder och vedeldsrök. med det i hjärtat har mörkret ingen chans.

allting är inte som det ska

allting är inte som det ska

varför skulle det vara det, alltid? kanske har jag vant mig vid att den strävan är den viktigaste, och när saker haltar är jag tyst.

tyst.

men att det inte alltid kanske måste vara som det ska då.



kanske inte.


jag saknar fokus. jag känner en ensamhet fast jag inte borde. tystnad, och det där att jag omgärdar. jag är så bra på leenden nu, jag kan tillochmed le med rösten, men kanske är det inte alltid alldeles bra.

det ilar i magen av tanken på kameran, mörkrummet. ändå tog jag mig inte dit idag. andra saker åt upp tid, jag har planerat för mycket på för kort tid igen, alltid. eller är det en bävan? det där motståndet mot det som är bra, det som rör om någonting i mig.
men längtan att fotografera, och se bilderna framkallas framför mina ögon. ordens ursprung. och att ta dem. har tankar om bilder som jag önskar att jag får ta, så småningom.

jag är ingen fotograf. det kan jag inte kalla mig. ändå har kameran följt mig nästan lika länge som poesin. men jag är ju bara självlärd, vet du. amatör. lekman. eller kvinna då. och jag tycker om det råa, det lite hipp som happa. jag använder mig av kameran och kemikalierna och apparaterna lite på en höft, lite som en ostyrig pensel. det blir inte perfekta drag, men där färgen hamnade var det meningen att den skulle hamna, det är bara magkänsla, liksom. och lite rough, lite rått. tumavtryck och dammpartiklar, skadade negativ bekommer mig inte så fasligt. eller oskärpa. men det är ofint. jaja.

allting är inte som det ska, men på söndag åker jag till Göteborg och det är lite av en frizon. en tågresa, att färdas med ett fordon där man märker tiden. att somna i en stad och vakna i en annan, alla träd och landskap som swooshar förbi. jag har inga måsten. det jag ska göra där, är sådant jag kan på autopilot, inbyggd leende och allt. när jag reser är tiden helig. framförallt är den min. jag får vara i den, och jag är inte hemma, med alla rutiner och krav. att resa är att vara i ett förlängt mellanrum. jag älskar mellanrum.

jag vänder om, snor om kroppen och tankarna som följer efter som en svans. tillbaka till kärnan.

vad vill jag

vad vill jag

vad vill jag

alla lika viktiga. fokus.


allting måste kanske inte alltid vara som det ska. ibland måste det skava för att man ska byta färdriktning, sätta sig och vila, hinna i kapp. kanske är det det jag behöver göra nu, kanske kom den känslan i precis rätt tidpunkt.
jag har ju listat upp vad jag vill göra. och vad jag måste göra, egentligen är det inte svårare än så.
däremellan hinner jag också med några kyssar, det är viktigt.
att kyssas.
och vidare, att vidröra, vidröras.

allt man kan göra med tungor, inte bara tala, viska, smaka.

sprickan i muren

någonting glider
jag är återigen i rörelse.

det är känslan av att stå på ostadig mark eller kanske på en stadig
men inte våga lita på att den faktiskt är
stadig

jag säger: jag och fokus, allting glider
att inte våga slappna av och lita

ständigt denna jakt på både och, ett tillstånd som innehåller allt
och alltså även en vila i det

vila

min sömn har rubbats av så många saker den senaste tiden
konstnärliga idéer, plogbilar, hånglande

jag börjar dricka kaffe på morgnarna, ändrar mina rutiner
ser möjligheter i sådant min blick bara svept över förut,
nya influenser

alltid något nytt. om det så bara är kaffet
ett recept på en frukostsmoothie
nya böcker att läsa
och viljan att komma närmare

jag vill inte stå still
jag skulle kanske vilja
slippa oron över att allting skall kunna betalas,
den sidan av myntet, myntet i sig

men det är i den här rörelsen jag föds
igen och igen och igen, bit för bit


kanske är allting klarare och klarare nu


och sprickan i muren. kan forma ett hjärta, såpass.

Sun Axelsson - Drömmen om ett liv

Drömmen om ett liv får mig att tänka på detta att vara sig själv, våga vara det, fullt ut. När jag läser om hennes kamp, den inre och yttre teatern och hur hon upplever att hon spelar roller utåt, att nästan ingen mött den riktiga Sun. Till viss del är det så för mig, och har i allra högsta grad varit det förut. Numera försöker jag att sammanfoga, hon som spelar en roll är ju också en del av mig, vill jag tro. Så jag sammanfogar rollen med mitt riktiga uttryck och får förhoppningsvis en slags sann bild utåt. Alltid orkar man inte vara sann. Lite måste man spela för att saker och ting ska gå enklare – jobb, människor man möter. De gånger jag helt har gått in i min egna värld har det också slutat med att jag skadat mig själv, så att vara vilse där är heller inget alternativ. Det var länge sen nu, numera kan jag brygga världarna, behöver inte antingen/eller som jag trodde jag behövde då.

Både/och är en del av hörnstenarna i min tanke om livet. Att ingenting är svart eller vitt, att allting är gråskalor, eller kanske snarare ett sammelsurium av färger, ett kalejdoskop. Precis som i kalejdoskopet så innehåller jag många olika mönster, färger, formationer. Jag är inte mindre jag för det.

Jag tänker också att så nära som här, i orden på papperet, jag och språket, så nära kommer kanske ingen människa. Men jag vill, vara nära. I både ord och kropp, jag vill tro på den möjligheten, både/och.

Jag ser andra saker i Drömmen om ett liv också. Kanske för att jag nu har Alla mina namn lite åt sidan och ”färdig”, så tänker jag väldigt mycket på allt det som skedde som en helhet, att jag kan det nu, se helheterna. Ser saker som relaterar till hur det blev som det blev. Och ryser av att känna igen mig själv i misshandelssituationer, både i Suns utsatthet och förtryck som barn (vilket är en insiktsfull analys av hur vi formas som barn) och i utställningen VODA (det inre rummet, det som handlar om platser där de intervjuade känner sig trygga vs platser där de känt sig utsatta). Min situation handlade inte om fysisk misshandel, men ju mer distans jag får till det, desto tydligare blir den psykiska nedbrytningen.

Vi lär oss om oss själva då vi läser om andra. Vi lär oss om andra då vi skriver om oss själva. Att skriva självbiografiskt kan tyckas självcentrerat, egofixerat, navelskådande och självömkande. Och det kan det vara, och kan väl få lov att vara också. Men det finns något ännu större utöver det: vi växer. Inte bara den som skriver växer, den som läser växer också. Förstår någonting, ser mönster, känner igen sig, känner med-lidande, men framförallt förståelse. Hur allt hänger samman. Och jag vill växa. Jag vill att andra ska växa. Bli mera medvetna, bli mera sig själva, vara närvarande med sina jag.

Jag vill veta. Vem är du? Vill du också veta? Skriv om det!

På Skrivcaféet >> talade vi om detta med bekännelselitteratur, detta fack Sun Axelsson aldrig ville stoppas in i. Jag googlade och hittade Maria Schottenius krönika om detta, läs här >>

Jag gladdes åt att många verkade ta till sig Drömmen om ett liv, att det gav dem något personligt, att skriva utifrån det jag läste som inspiration, många som sa att de bara måste läsa hela boken nu. Det är en god känsla.
Vi talade också om självbiografiskt skrivande i sig, som också Sun diskuterar i boken. Om det privata och det personliga, och var gränsen kan gå, vad som är okej. Eller, allt är ju okej, men var gränsen går för när det blir intressant för andra att läsa, att publicera texten. Den gränsen är flytande, särskilt nuförtiden, med alla bloggar som spränger dem dagligen. Kanske är vi mer toleranta och mer törstiga på det rent privata nu? Eller måste det ändå vara allmängiltigt, det vi läser? Det är en stor och omfattande diskussion, som jag har på känn att vi kommer att återkomma till. Jag skriver också på gränsen, hela tiden. Olika läsare uppfattar nog olika, vilken sida av den jag hamnar på.

tulpaner, snö och drömmen om ett liv

Man kan inte veta något om andra om man inte vet något om sig själv och vågar tala om det.

- Sun Axelsson, Drömmen om ett liv. 

Jag besöker Polly på Bildmuseet och får en kopp té i personalrummet. Fotar deras vittrande tulpaner och minns andra tulpaner jag fotograferat, oundvikligt. Vi hinner prata om allt på en kvart ungefär, fjärrstyrd konst, kläder, framtiden, relationer, pilates, sex, New York, glasögon. Allt som är viktigt här i livet.

Sedan promenerar jag i snön och funderar som alltid på vart jag är på väg. Vad jag gör och vad jag vill göra och vad jag inte borde göra. Jag kommer inte fram till så mycket vettigt, så är det ibland. När jag kommer in i värmen igen äter jag några coco cookie pops och läser Drömmen om ett liv. Och hittar ovanstående citat, som talar till mig. Internet är svajigt så jag kan inte få mig min dos av mord via streaming. Därför tänker jag.

Tänker på hur det blir när huset säljs, det som kollektivets gårdshus hör till, Kungsgatan 97. Om de nya ägarna kommer att vilja ha kvar oss, och om inte - vad som händer då. Vad jag vill ska hända. Jag har sett det lite som ett tabula rasa, ett tecken på att det är dags för mig att röra på mig. Men den här vintern rotar jag mig lite mera än jag trodde, längtan bort är inte lika stor. Vi får se vad våren och kurserna i Göteborg gör med den längtan.

Jag skulle vilja bo där. En våning på 220 kvm, vackert så det gör ont. Jag skulle fylla rummen med mina vänner, fylla allt med kreativitet. Leva som en prinsessa. Eftersom det krävs elva och en halv miljon för att köpa gården räknar jag i min fantasi med att jag är ekonomiskt oberoende, såklart. Fantasier är ju till för att vara storslagna.

Och jag tänker på hur mycket som är tillfälligheter, vad vi påverkas av när vi gör våra beslut, eller inte tar våra beslut, när vi till synes omärkligt glider in på nya vägar. Hur mycket ens liv färgas av de man möter, vad man gör, vad man inte gör. Att man kanske måste vara väldigt medveten, för att inte ryckas in i allt det där som liksom händer en. Vara stadig och påminna sig själv om vem man är och vill vara. Och att mycket handlar om att våga vara, för det är så mycket lättare att bara glida med och skylla på det ena eller andra, den ena eller andra. Så jag är. Och varje dag måste jag jobba på att vara. Det är min kamp. Att vara kvar i mig själv. Det andra kanske tar för givet? Många, i alla fall. Och de som inte gör det, och inte jobbar på det, är som jag var förut - vilsna. Oförankrade. Icke närvarande. Den här världen är full av zombies.

Så jag tar reda på saker om mig själv och vågar tala om det. Till slut kanske jag också vet något om andra.

--

Läs lite mer om Sun Axelssons självbiografiska, själsbiografiska och autofiktiva skrivande i denna artikel: SvD Kultur - En av de mest betydelsefulla memoarromanerna >>

livet är inte annat än en dröm

Livet är inte annat än en dröm. 

Varma famnar och sekunder av lycka, nej - längre. En alldeles ny tunga, att känna nya smaker. En alldeles ny kyss. Känslan av övergång. Att ha lämnat bakom det som ska lämnas bakom, nya steg. Tangosteg. Por-quoi pas? Omfamning. Behöver man säga något annat då? Nej. Inte än.

tärningar och tango

Jag tror att första delen av boken är ganska klar nu. Den blir inte så lång, det gör ingenting. Kanske får den inte ens kallas en bok. Det skiter jag i. Det får bli en kortroman och är ju hursomhelst den första. Det känns dumt att börja med att exempelvis efterlikna Proust eller Knausgård, kan inte säga att det verkligen lockar. Och jag behöver verkligen bli klar med den här nu. Nu har jag ju äntligen börjat nästla mig ur dess innehåll.

Jag valde den bästa av dagar och den bästa av tider. Nu börjar älvutsikten vitna, äntligen snö och allt det där, knappt en kotte här. Till och med resturangen har stängt, my lucky day. Jag har kurat ihop mig i två fåtöljer och leker att det här är mitt vardagsrum. Flexhallens betonggolv lockar, där skulle man kunna dansa tango, tänk.

Annars: tärningar, tango, kanske någonting som vaknar. Det känns ändå fint, att någon vill spela yatzy med mig och vinna.

skiftningar; att växa

varenda gång jag märker det, blir jag glad. skiftningar, förändringar. förut var jag livrädd, men nu välkomnar jag det. omfamnar det. det innebär att växa, att bli någon millimeter klokare för varje gång. bättre, definierar jag det som. finns det något tak på utveckling?

jag märker av sådana skiftningar nu. i mig själv, och hur jag förhåller mig till världen. som en vän sa, som inte träffat mig på två år: du är så mycket mera jordnära nu. jag märker av det i energin omkring dig.

just nu innebär skiftningarna att jag ser människorna omkring mig på ett annat sätt. klarare, kanske, eller hoppas jag. ödmjukhet. det här med att förstå att alla inte tänker och känner som en själv. som jag kanske inte riktigt trott förut heller, men nog ändå tänkt att längst inne är vi lika. men vi är inte det. vi är olika och det är inte fel. vi upplever olika, känner olika, förstår olika, tycker olika.
jag söker mig ju till likasinnade. kicken i att ja! precis så är det! - har varit vad jag behövt, jag har behövt den näringen, bekräftelse. men nu börjar jag känna att jag redan vet vad jag tycker och känner. att det kanske är något mer utöver att bekräfta det som redan finns i mig, som finns att hämta i världen.

processen är långsam, måste vara det. jag tar in, måste ju förstå själv först och sedan flytta kärnan in i någon annan för att förstå, byta position. men utan den första förståelsen, betyder det inte så mycket. så det måste få ta tid.