24 februari 2015

Ett föremåls berättelse om obesvar av Mikael Berglund




Sista fikan med Judit.

Jag fick ett ex av boken, tackar allra ödmjukast. Den som vi pratat om då och då på skrivcaféerna jag hållt, då Mikael Berglund varit med under hösten, alldeles utan att jag vetat vad den riktigt handlat om. Men bitar av det har jag ju snappat upp. Judit är lite märklig, lite eljest, är egentligen inte någon god mor, två män följer henne på hennes vandringar i fjällen, det utspelar sig under typ 1600-tal och Sverige är i krig, nere i söder alltså, här uppe märks det mest på att de vill åt silvret. Judit var en kvinna som gick sin egen väg, så mycket hade jag klart för mig innan jag började läsa.

Att läsa den här boken är en resa. Det är som att sitta i en grantopp på avstånd, och följa Judit i spåren. Närmre kommer man egentligen inte riktigt, och jag får känslan, både genom samtalen med herr författare och i själva läsningen, att det gör inte han heller. Berättaren alltså. Det är en observerande berättare, och vi följer med, betraktar, försöker förstå på egen hand vad det är vi läser. Jag kan inte låta bli att tänka att det är en slags litterär motsvarighet till en dokumentär, nästan vetenskapligt korrekt i sitt sätt att inte blanda sig i det subjekt som dokumenteras. Okej, det låter torrt, och det är inte meningen. Läsningen är inte alls torr.

Det handlar verkligen om obesvar. Detta påhittade ord, som måste betyda att inte få svar. Att vänta sig ett svar och inte få det. Att vara obesvarad. Läsaren får inte heller några svar. Inte Judit, inte hennes barn, inte vi. Men titeln gör mig ändå fundersam. Ett föremål? Men det handlar ju om Judit? Judit är inget föremål. Vad är föremålet i fråga? Eller uppfattar sig Judit som ett föremål? Eller började det hela i ett föremål, någonting lämnat av Judit som väcker berättelsen? Men nu har jag för stor fantasi, och hittar på själv, fyller luckor. Nej Micke, du får nog förklara för mig nästa gång vi ses, vad föremålet egentligen är.
Ah. Föremål som i att vara föremål för någonting eller någon. Det är ett intressant uttryck i sig, faktiskt. Det distansierade i det, att någon är föremål för någonting annat. Micke sa:

Judit är inte ett föremål i bemärkelsen 'ting', utan i bemärkelsen 'föremål för' i det här fallet obesvarade tilltal och känslor. Titeln är en rebus, men det är ändå det enklaste sätt jag lyckats formulera berättelsens essens. Jag menar ungefär "En människas berättelse om sin egen oförmåga att besvara tilltal och känslor".

Att följa någon på en resa som de själva inte vet vart den leder, bara att. Att hon måste resa. Judit söker väl egentligen sin mor, Siri, som var nomad och sen blev det igen, lämnade henne med fadern. Men sökandet efter henne är inte uttalat, och inte heller centralt när hon får eller inte får svar på den frågan. Det handlar om mönster som upprepar sig, omedvetet nästan. Judit lämnar sitt barn med barnets fader, nästan utan att tänka, själv lite förvånad. Hon som själv blev lämnad, gör man så? Men vi, människorna, gör det ju om och om igen. Går i våra föräldrars fotspår, upprepar deras misstag utan att tänka.

Berättandet är snudd på så verklighetstroget/dokumentärt att det blir svårt att tro på. Den litterära dimensionen lämnas utanför, alltså den där berättaren har någonting att säga till om. Han har lämnat över rodret och styr inte längre, låter Judit styra genom pennan. Nästan som ett slags experiment med den berättande formen, och tesen att karaktärerna skriver sig själva, skriver fram sina egna berättelser. Berättaren som medium. En del händelser är för märkliga, för mycket irrande utan syfte för min smak. Som ett rollspel rör sig fram genom en tärnings slag. För övrigt ett mycket bra sätt att komma in i en berättelse, som en skrivövning, men den hackigheten, känslan av att det är kvar är jag inte helt bekväm med.

Men språket. Redan på en gång sätter sig melodin och jag sjunger med när jag läser. Det är kanske den största behållningen, att vara i den där språkvärlden, och i brasröken och fjällen, se det genom texten och genom språkets melodier. Jag hade velat höra Judit sjunga.
Judit som låter inte sig förstås, därtill är hon för undanglidande även för sig själv. Och kanske är det helt korrekt. Kanske tänkte man inte kring saker och ting i de termer vi är vana att få dem uppradade, då på sextonhundratalet, där i fjällen, det ordkarga. Är det i sig ett porträtt av hur människor var då kroppsarbetet fanns men tankarna inte nöttes mot varandra och därför är alldeles instängda, insprängda som silvret i bergen? Jag leker med tanken på att läsa allt som en metafor över mänskligheten, eller metapoetiskt och går man djupare där finns nog mycket att hämta.Det får bli ett senare projekt, i en andra läsning.

Jag ser fram emot att läsa mer. Och nej Micke, det handlar inte om att den här boken inte var tillräckligt bra. Inte alls. Men man vill ha mer. Det var för lite. Det var ett smakprov, och nu är man hooked. Du har berättandet i dig, det märker man. Och den där rösten alla snackar om att man ska ha. Den har du. Det känns tryggt att veta att det blir mer, att du skrivit fler böcker, och kommer att skriva många ändå. Så tack för boken. Och tack för alla samtal om skrivande, som jag hoppas blir fler.

Boksläpp på Bokcafé Pilgatan på fredag >>

Ett föremåls berättelse om obesvar på Bonniers >>




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar