veckla ut min karta

Lapsang-té, en katt som heter Frans, Beethoven och en begynnande förkylning.

Så startar min skrivande resa i Göteborg. Jag sitter i en lägenhet i ett gammalt bryggeri i Klippan, några meter från hamninloppet och några meter till Röda Sten, allt göteborgskt liksom samlat inom en radie löjligt lätt att omfamna.

Jag börjar morgonen med att fundera över kärlek, som så många andra morgnar. Det brukar inte leda någonstans. Ena dagen skriver jag: to hell with it! Den andra dagen skriver jag: men kanske ändå... En annan dag skriver jag: om jag ändå. Men whatever, tanken är ständigt närvarande i vilken form den än kommer. Jag kan sörja litegrann att en person försvinner ur mitt liv utan att jag egentligen vill det men jag inser att det bara var jag som höll honom kvar i tröjärmen, han vill inte vara här. Samtidigt kan jag vara ganska liknöjd över en annan och närmast vända honom ryggen, fast jag vet att han vill komma mig närmare. Jag kan glädjas åt den enas famn och ändå längta efter något annat. Ett förhållande som fungerar på mina villkor, som passar ihop med hur jag fungerar inuti, som är fyllt av passion och likaledes en djupbottnad kärlek och odödlig vänskap, en samvaro med någon som utvecklar mig, vecklar ut mig som en karta, någon jag kan sammanslå min egen karta med och ge mig ut på upptäcksfärd - hand i hand utforska alla berg och dalar, alla ännu okända naturfenomen... Det har blivit min heliga graal. Och ja, jag både fattar att den inte finns och hoppas att den gör det. Man kan göra det, samtidigt, det går alldeles utmärkt, det är ett både och. Antingen eller är för suckers.

Det är ett både och. Samtidigt som jag skriver en bok som tar avstamp i mitt eget förflutna, utforskar jag min egen nutid, och de båda livnär varandra, och livnär boken. Jag skulle gärna vara en författare som kunde fabulera, som kunde skriva en helt påhittad historia. Men det är nu inte min lott, min enda kreativa förmåga inom skrivhantverket ligger i att göra poesi av det jag erfarit. Som Suzanne Brögger kanske jag kan skriva en helt fiktiv bok först när jag är 80, såsom hon påstår att Till T är hennes första roman. Jag läser Ja! nu, och kanske har det viss relation till mitt egna skrivande. Jag vill läsa autofiktion, för jag anar att det är autofiktion jag själv skriver. Är det en ful genre? No, I'm not gonna go there. Det är bara så det funkar, för mig, just nu.

Travar av metodböcker och gamla dagböcker ligger bredvid mig på bordet. Téet har kallnat. Frans ligger på vardagsrumsmattan och dåsar. Det är dags att börja skriva på riktigt.