jag skriver det subjektivas poetik

Jag ger mig inte in i politiken.

Jag ÄR politiken. Det är vi alla. Du och du och du. Och så jag.

- jag då?

- och du med, jag lovar

Jag har aldrig kunnat ställa mig bakom en enda ideologi.

Jag skriver min egen. I mitt fall handlar det om en poetik.

En idé om hur jag skriver och skapar, som också blir en idé om hur jag lever och älskar.

Så politiker blir jag inte. Men människa är jag. Och jag tror på mötet mellan.

Jag tror på det subjektiva. Det individuella. I öga mot öga, hud mot hud – inte öga för öga, tand för tand.

Det är så jag lever.

Så mycket i politiken tycks handla om att gnälla. Jag blir så trött av det.

Jag tänker att själva andan i Do It Yourself är att verkligen göra det. Göra det själv.

Gräv där du står

men gräv inte en grop att falla själv uti.

Gräv där du står, se inåt, och se dina närmaste. Börja där, älska där.

Det är det subjektiva, och kanske det enda jag kan ställa mig bakom. Det subjektivas poetik.

Min poetik ställer jag som en fråga. Kanske är det för att väcka en reaktion.

Do you speak poetry?

Talar du poesi?

Ja, vad talar jag om, då jag talar om poesi?

Poesi är språket för allt som inte egentligen går att säga.

Poesi är sättet du håller handen runt mitt ansikte,

och den andra kvinnan

jag känner

i rörelsen där.

Poesi är hur du drar efter andan och faller genom alla dina kärlekar

när jag kysser din hud och kommer nära

Poesi är det ordlösa landskapet där sinnena dansar med varandra

poesi är det sjätte sinnet

minnenas årsringar

poesi är vinden som sveper förbi dina ben och föder ett minne av något som ännu inte hänt

minnet av en längtan som dunkar genom blodet

poesi är den första doften av asfalt om våren, och hur kroppen fylls av alla tidigare års upplevelser av den första doften av asfalt om våren, samtidigt

poesi är storslagenheten i de små detaljerna

som ditt barns första skratt

poesi är att känna igen din vän i sättet som hon rör sig

och handen som läggs på din, innan du ens själv förstått

att nu snart, kommer du att börja gråta

poesi är kyssar, hud mot hud och hur tiden försvinner och blir händer, läppar, saliv

poesi är ljudet av ett sista andetag,

ljudet av jord mot trä från sex fots höjd

poesi är att lyssna till rosens knoppar som slår ut

att dricka daggen från bladen

poesi är hur skymningen går över i gryning om somrarna, att inget mörker ryms däremellan

poesi är gräs under fötterna, sand mellan tårna, brännande nässlor mot solvarma ben

poesi är rymden, de djupa haven, oändligheten

och hur allting kopplas samman

molekylerna som bildar lövets skelett, snöflingornas kristaller

hur en första dröjande blick kan leda till en kyss, ett famntag, en ihopsmältning, en buktande mage ett barn

poesi är orgasmens höjdpunkt, helst om och om igen

poesi är fårorna i ditt ansikte, ärren, alla spår av liv

poesi är en karta över själen

poesi är svaren på alla frågor och frågorna som inte går att besvara

poesi är färgen på din älskares ögon, som är samma färg som förklädet din mormor alltid bar

poesi är den första snön för den hundrade gången

poesi är de mörka djupens språk, och himlens språk och dödens

poesi är de sju delarna under isberget

poesi är hur allt skrumpnar ihop och dör, och sedan föds på nytt igen

poesi är kontrasterna, konturerna och allting som ryms däremellan

poesi är det bultande hjärtat när jag hör ditt namn

poesi är språket för allt som egentligen inte går att säga

och kultur är rummet där detta får lov att sägas, högt

kultur, är gemenskapen för allt som inte går att dela

nej, jag ger mig inte in i politiken

jag ÄR politiken, och

jag ÄR poetiken

på samma sätt som jag ÄR poesin

och det här, just nu, ÄR kultur

tack

lästes på Lyssna på mig/Hear me out under invigningen av Umeå som kulturhuvudstadsår 2014, 1 februari.

foto av Hanna Widding

Jag kysser drakens öga och önskar honom sömnen nästan mest av allt

Jag äter frukost på ett konditori i Skanstull. Benen darrar fortfarande, jag sover aldrig särskilt mycket då jag är här. De spelar Let her go.

only know your lover when you let her go

Kanske är det så.

Långsam, varm och flämtande morgon, det enda som är bättre än frukost på sängen. Jag fyller på mina depåer, kropp och själ, nu är jag på väg hem. Jag vet att siffrorna kanske är emot mig, men jag älskar det här sättet att leva. Jag måste bara lära mig att packa lättare. Jag har kommit till den punkten att jag ändå bara använder två klänningar under tio dagar, den sköna och den snygga. Det enda som behövs utöver är underkläder och böcker. Ja, jag ska försöka dra ned på böckerna också. Och jag skulle gärna ha en macbook air för mina resor.

Utsikten från ringväghörnet, sex trappor upp är så vackert stockholmsk. Därinne är det fortfarande högar på högar, ofärdiga byggsatser av ett liv, men det gör ingenting. I am but a ghost in passing. Draken sover oroligt på hans rygg, vill inte riktigt komma till vila. Jag lyssnar efter hans andetag, att de ska bli tyngre. Jag önskar honom sömnen nästan mest av allt. Jag kysser drakens öga och somnar, drömmer om en blödande livmoder och detta att inte vilja ha barn, ändå tvekan inför det slutgiltiga. Sedan drömmer jag om Buffy.
Jag kramar honom bakifrån, lutar kinden mot jeansjacksnitar. Nu är det dags att åka hem.

Ja, jag åker nu, Stockholm - men jag kommer snart igen. Jag kan inte hålla mig ifrån den här staden.

jag badar i en isvak

Malmö.

Fyra trappor upp och nära fyra meter i tak, så det finns plats för akrobatiken.
Jag möts av en mjuk värld, och det är en värld att landa i efter alla dagar av intensitet, kringflackande. Vi går på konsert och jag landar även i musiken, i kombinationen av indisk klassisk musik och svensk folkmusik. Lokalen är liten, publiken börjar dansa på slutet. Jag fick fatt i ett skrivminne, jag skrev ned det. Det kan vara fröet till fler, jag fick en idé.

Jag somnar medan Boris byter strängar på gitarren.

Nästa dag cyklar vi ut till Ribersborg, Ribban. Allt här har smeknamn, Möllan, Simpan, Ribban. Vi cyklar, jag får låna en cykel, det är utmärkt, underbart. Jag lära känna staden, Nina visar sin väg genom den. Det slår mig att jag inte ens haft en föreställning om den, hur den skulle se ut, var saker ligger. Vi dricker té på trätrapporna nedanför Turning Torso, jag tänker på att vattnet är så grönt här. Sedan bastar vi, och jag badar i en isvak, naken kropp i iskallt vatten, 2,6 grader. Och nakna kroppar överallt, jag skakar hand med J, deras vän, där i den gemensamma ångbastun. Det är nog första gången jag hälsar på någon för första gången i naket tillstånd, samtidigt är det inget konstigt med det - hej, det här är jag. There´s a first time for everything. En av veteranerna häller vatten med eukalyptusolja på stenarna, viftar upp ökenvindar. Det är en magisk känsla, brännande men renande. Alla dessa nakna kroppar, det är skönt att veta att det finns platser där de får finnas.

Idag har jag skrivit och letat rytmer, rim. Försökt gå in i någonting jag inte känner till så mycket om, men börjar förstå mer och mer. Det är ett spännande uppdrag, jag skriver på kommando. Lite mera seriöst, blir allting bra kan min röst ljuda i flera kanaler. Spännande, som sagt.

jag skriver

händerna finns, i mitt minne färskt
huden finns, som berörts

imman finns, på glaset i minnet
från igår, och andra dagar
skriva sin kärleks namn på glaset
& sudda bort
dra bort imman
för att se sitt eget ansikte

namnen finns, de jag bär och de jag burit
de jag vidrört och de jag älskat
de jag lämnat och de jag väntar på:

alla mina namn

rosdiset sköljde över stranden, strandremsan
som svepte förbi utanför tågets fönster
det skånska landskapets charm hade fått ett fäste i mig
jag tänkte saker som
jag måste kanske flytta till den skånska kusten
landskapet är så vackert här
liksom bara till skänks
jag visste redan då att jag var på väg att lämna
det var orden mer nu som lockade, ordens sång och livets
jag visste vart jag ville, vad jag skulle göra
det stod skrivet nu också, tydligt bokstaverat
i det skimrande skånska havet


---


det är landskapet
åkrarnas dikesådror
de olika mönstren av sädesslag
skogarna och havet, haven
vattnet
som föder och göder
det födande
strömmar genom eller under

allt

jag ser på allt detta
begrundar och bektraktar
jag är också en del av allt detta
det är detta som landskapet lär mig
har att lära
en närande sol
ett födande hav
allt i ett kretslopp
och jag i mitten
inte medelpunkt
men jag finns här
bland allt annat
jag är du och du är mig
det är svaret på frågan
krumelurerna som växer
i mörkret inuti
det är en ohygglig ensamhet
som reser sig mot döden
och in i någonting annat
någonting delande
det måste vara vattnet
havet, det födande
det är vattnet
havet
det födande
ständigt närvarande
i drömmar och i verklighet
alla dessa ord från ovan
ett minne från tiden
ett eko av en dikt
resonerad i mig
det är diktens läsning i mig
där blir den skriven
den dikten du läser för mig
det är outgrundligt
och den brännande punkten
allt som förenar

du jag vi allt

flödesskrivning med ord från Rynells dikt som kom punktvis, slumpmässigt:

Det är döden
 jag måste lära
det är livet

och ett ständigt födande
en brännande ohygglig sol

jag åker tåg, jag skriver i rörelse, om rörelse, jag är rörelse

Videoinstallationen "Annorstädes" av Tania Ruiz Gutiérrez på Malmös centralstation. Den måste upplevas!

På tåget ned till Skurup skriver jag ned mina författardrömmar. Jag skriver om att skriva i rörelse, och hur min drömvision är just detta, att leva/uppleva och omvandla mina erfarenheter till ord och bild. Kortsiktigt skrivande, dokumenterande via bloggen, det råa, rakt ut, rakt in, och det andra, det som formas lite långsammare och mera stötvis, mitt långsiktiga skrivande som är poesi eller poetisk prosa eller något annat, kanske drömmar, enhanced reality sa jag också till nån, till en, till skägget.
Och jag skriver om vad det är jag vill leva och uppleva, att det är möten med människor och kommunikation mellan själar, att det är samtal och närhet, hudmothud och flämtningar lika väl som engagerade diskussioner, och det är läsande, upplevande av konst, intryck av gator, platser, händelser, det är musik, det är mat - alla sätt som själen kommunicerar ordlöst på, allt det vill jag omvandla till ord, min version, till ord och ja - syftet är ju att ge bort det, att andra ska läsa och känna "ja".

Jag vandrar runt på Ystads gator, små gränder med småsmå hus som jag vill omfamna. jag går och går fastän vinden är kall och jag glömde mössan hos Cissi - sa jag inte att jag skulle glömma nåt kanske? Det var mössan jag skulle glömma. Alla dessa städer med hus som människor bor i. Att de lever - de lever sina liv däri, på olika sätt allihopa, så många det är - så många ni är, ni människor som lever och finns till. Det kommer aldrig sluta att fascinera mig.

Jag såg mig själv i spegeln på tågets toa, och jag tänkte: goddamn girl, klart man kan bli förälskad i dig. Så nu har jag fattat det, det känns bra. Nu har jag bara att vänta och se vem det är. Det känns spännande, lite som att vänta på jultomten. Jag har accepterat att jag ska träffa en sån där person som jag blir kär i och som blir kär i mig. Att det går, att det faktiskt gör det. Det var Stina som sa det, som fick mig att inse att jag inte ska nöja mig. Och då, att jag ändå tror jag tänkt så, att det inte ska komma någon som jag känner ohohoh, det är ju han! Eller hon, för den delen, om det är det. Att jag inte trott mig värdig det, kanske? Men att det faktiskt kanske kan vara så, minsann. Och jag kan vänta, det kan jag. Inte som någon nunna, eller någon disneykaraktärer, nej för helvete, en behöver ju värme, men just på det dära, den där känslan. The connection. Kärleken.