23 januari 2014

jag skriver


händerna finns, i mitt minne färskt
huden finns, som berörts

imman finns, på glaset i minnet
från igår, och andra dagar
skriva sin kärleks namn på glaset
& sudda bort
dra bort imman
för att se sitt eget ansikte

namnen finns, de jag bär och de jag burit
de jag vidrört och de jag älskat
de jag lämnat och de jag väntar på:

alla mina namn


rosdiset sköljde över stranden, strandremsan
som svepte förbi utanför tågets fönster
det skånska landskapets charm hade fått ett fäste i mig
jag tänkte saker som
jag måste kanske flytta till den skånska kusten
landskapet är så vackert här
liksom bara till skänks
jag visste redan då att jag var på väg att lämna
det var orden mer nu som lockade, ordens sång och livets
jag visste vart jag ville, vad jag skulle göra
det stod skrivet nu också, tydligt bokstaverat
i det skimrande skånska havet


---


det är landskapet
åkrarnas dikesådror
de olika mönstren av sädesslag
skogarna och havet, haven
vattnet
som föder och göder
det födande
strömmar genom eller under

allt

jag ser på allt detta
begrundar och bektraktar
jag är också en del av allt detta
det är detta som landskapet lär mig
har att lära
en närande sol
ett födande hav
allt i ett kretslopp
och jag i mitten
inte medelpunkt
men jag finns här
bland allt annat
jag är du och du är mig
det är svaret på frågan
krumelurerna som växer
i mörkret inuti
det är en ohygglig ensamhet
som reser sig mot döden
och in i någonting annat
någonting delande
det måste vara vattnet
havet, det födande
det är vattnet
havet
det födande
ständigt närvarande
i drömmar och i verklighet
alla dessa ord från ovan
ett minne från tiden
ett eko av en dikt
resonerad i mig
det är diktens läsning i mig
där blir den skriven
den dikten du läser för mig
det är outgrundligt
och den brännande punkten
allt som förenar

du jag vi allt

flödesskrivning med ord från Rynells dikt som kom punktvis, slumpmässigt:

Det är döden
 jag måste lära
det är livet

och ett ständigt födande
en brännande ohygglig sol

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar