23 januari 2014

jag åker tåg, jag skriver i rörelse, om rörelse, jag är rörelse

video

Videoinstallationen "Annorstädes" av Tania Ruiz Gutiérrez på Malmös centralstation. Den måste upplevas!

På tåget ned till Skurup skriver jag ned mina författardrömmar. Jag skriver om att skriva i rörelse, och hur min drömvision är just detta, att leva/uppleva och omvandla mina erfarenheter till ord och bild. Kortsiktigt skrivande, dokumenterande via bloggen, det råa, rakt ut, rakt in, och det andra, det som formas lite långsammare och mera stötvis, mitt långsiktiga skrivande som är poesi eller poetisk prosa eller något annat, kanske drömmar, enhanced reality sa jag också till nån, till en, till skägget.
Och jag skriver om vad det är jag vill leva och uppleva, att det är möten med människor och kommunikation mellan själar, att det är samtal och närhet, hudmothud och flämtningar lika väl som engagerade diskussioner, och det är läsande, upplevande av konst, intryck av gator, platser, händelser, det är musik, det är mat - alla sätt som själen kommunicerar ordlöst på, allt det vill jag omvandla till ord, min version, till ord och ja - syftet är ju att ge bort det, att andra ska läsa och känna "ja".

Jag vandrar runt på Ystads gator, små gränder med småsmå hus som jag vill omfamna. jag går och går fastän vinden är kall och jag glömde mössan hos Cissi - sa jag inte att jag skulle glömma nåt kanske? Det var mössan jag skulle glömma. Alla dessa städer med hus som människor bor i. Att de lever - de lever sina liv däri, på olika sätt allihopa, så många det är - så många ni är, ni människor som lever och finns till. Det kommer aldrig sluta att fascinera mig.

Jag såg mig själv i spegeln på tågets toa, och jag tänkte: goddamn girl, klart man kan bli förälskad i dig. Så nu har jag fattat det, det känns bra. Nu har jag bara att vänta och se vem det är. Det känns spännande, lite som att vänta på jultomten. Jag har accepterat att jag ska träffa en sån där person som jag blir kär i och som blir kär i mig. Att det går, att det faktiskt gör det. Det var Stina som sa det, som fick mig att inse att jag inte ska nöja mig. Och då, att jag ändå tror jag tänkt så, att det inte ska komma någon som jag känner ohohoh, det är ju han! Eller hon, för den delen, om det är det. Att jag inte trott mig värdig det, kanske? Men att det faktiskt kanske kan vara så, minsann. Och jag kan vänta, det kan jag. Inte som någon nunna, eller någon disneykaraktärer, nej för helvete, en behöver ju värme, men just på det dära, den där känslan. The connection. Kärleken.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar