jag skriver det subjektivas poetik

Jag ger mig inte in i politiken.

Jag ÄR politiken. Det är vi alla. Du och du och du. Och så jag.

- jag då?

- och du med, jag lovar

Jag har aldrig kunnat ställa mig bakom en enda ideologi.

Jag skriver min egen. I mitt fall handlar det om en poetik.

En idé om hur jag skriver och skapar, som också blir en idé om hur jag lever och älskar.

Så politiker blir jag inte. Men människa är jag. Och jag tror på mötet mellan.

Jag tror på det subjektiva. Det individuella. I öga mot öga, hud mot hud – inte öga för öga, tand för tand.

Det är så jag lever.

Så mycket i politiken tycks handla om att gnälla. Jag blir så trött av det.

Jag tänker att själva andan i Do It Yourself är att verkligen göra det. Göra det själv.

Gräv där du står

men gräv inte en grop att falla själv uti.

Gräv där du står, se inåt, och se dina närmaste. Börja där, älska där.

Det är det subjektiva, och kanske det enda jag kan ställa mig bakom. Det subjektivas poetik.

Min poetik ställer jag som en fråga. Kanske är det för att väcka en reaktion.

Do you speak poetry?

Talar du poesi?

Ja, vad talar jag om, då jag talar om poesi?

Poesi är språket för allt som inte egentligen går att säga.

Poesi är sättet du håller handen runt mitt ansikte,

och den andra kvinnan

jag känner

i rörelsen där.

Poesi är hur du drar efter andan och faller genom alla dina kärlekar

när jag kysser din hud och kommer nära

Poesi är det ordlösa landskapet där sinnena dansar med varandra

poesi är det sjätte sinnet

minnenas årsringar

poesi är vinden som sveper förbi dina ben och föder ett minne av något som ännu inte hänt

minnet av en längtan som dunkar genom blodet

poesi är den första doften av asfalt om våren, och hur kroppen fylls av alla tidigare års upplevelser av den första doften av asfalt om våren, samtidigt

poesi är storslagenheten i de små detaljerna

som ditt barns första skratt

poesi är att känna igen din vän i sättet som hon rör sig

och handen som läggs på din, innan du ens själv förstått

att nu snart, kommer du att börja gråta

poesi är kyssar, hud mot hud och hur tiden försvinner och blir händer, läppar, saliv

poesi är ljudet av ett sista andetag,

ljudet av jord mot trä från sex fots höjd

poesi är att lyssna till rosens knoppar som slår ut

att dricka daggen från bladen

poesi är hur skymningen går över i gryning om somrarna, att inget mörker ryms däremellan

poesi är gräs under fötterna, sand mellan tårna, brännande nässlor mot solvarma ben

poesi är rymden, de djupa haven, oändligheten

och hur allting kopplas samman

molekylerna som bildar lövets skelett, snöflingornas kristaller

hur en första dröjande blick kan leda till en kyss, ett famntag, en ihopsmältning, en buktande mage ett barn

poesi är orgasmens höjdpunkt, helst om och om igen

poesi är fårorna i ditt ansikte, ärren, alla spår av liv

poesi är en karta över själen

poesi är svaren på alla frågor och frågorna som inte går att besvara

poesi är färgen på din älskares ögon, som är samma färg som förklädet din mormor alltid bar

poesi är den första snön för den hundrade gången

poesi är de mörka djupens språk, och himlens språk och dödens

poesi är de sju delarna under isberget

poesi är hur allt skrumpnar ihop och dör, och sedan föds på nytt igen

poesi är kontrasterna, konturerna och allting som ryms däremellan

poesi är det bultande hjärtat när jag hör ditt namn

poesi är språket för allt som egentligen inte går att säga

och kultur är rummet där detta får lov att sägas, högt

kultur, är gemenskapen för allt som inte går att dela

nej, jag ger mig inte in i politiken

jag ÄR politiken, och

jag ÄR poetiken

på samma sätt som jag ÄR poesin

och det här, just nu, ÄR kultur

tack

lästes på Lyssna på mig/Hear me out under invigningen av Umeå som kulturhuvudstadsår 2014, 1 februari.

foto av Hanna Widding