öga mot öga med den låga solen

idag blåser det lite hårdare vindar, och jag glädjs åt den gråmulna himlen eftersom det innebär att jag inte på samma sätt lockas ut i vågorna. idag ska jag fortsätta skriva.
jag rör mig i gamla minnen som fortfarande gör ont, kanske mest för att allt blir så skrämmande tydligt när jag håvar in dem från tryggheten på den här stranden, på andra sidan upplevelsen. kanske blir det ett orättvist porträtt, men jag har svårt att minnas någonting som inte var färgat av maktövertag, tacksamhetsskuld, rädsla för aggression. det skaver fortfarande. kanske kommer det att ta tid innan jag kan skriva allt rättvist. kanske, mer troligt, så var det inte rättvist. det här är min berättelse.

i går kväll satt jag nere vid vattnet, öga mot öga med den låga solen. såg ljuset reflekteras på den ojämna vattenytan, svepa stroboskopiskt över klipphällorna. lyssna på kivande måsar och gräsklipparen från andra sidan som alltid tycks vara igång. vattenytan är en halvmeter lägre nu än den var då jag var barn. jag kan inte riktigt minnas hur det såg ut på andra sidan då, bara att den kändes så mycket längre bort än den gör nu. viken krymper, och jag har blivit äldre.
och jag undrar hur det kommer att se ut om femtio år. då jag är åttiotre och fortfarande sitter här nere och filosoferar i det bleka kvällsljuset. kommer vi att ha flyttat bryggan då, gjutit ett nytt landningsställe? kommer barnbarnen att once and for all ha rensat bort småstenen från botten vid stranden? kommer samma fåglar flyga här då?
för jag vill inte tänka på att jag inte skulle sitta här då. att vi skulle ha låtit det här stället glida oss ur händerna, eller att jag inte skulle bli så gammal. jag vill bli minst åttio, men jag vet att det inte är så självklart. både farmor och mormor var inte särskilt gamla då de lämnade oss. det sörjer jag verkligen nu, när jag börjar komma så många äldre nära. jag hade verkligen velat tala med min farmor och min mormor om deras liv, fråga hur det var att leva med en alkoholiserad man, hur det kändes att bli bedragen. hur det var att skilja sig på deras tid. nu är deras versioner av allt begravna.

femtio år. mycket kan hända på femtio år. och jag har ju inte ens kommit halvvägs. det känns skönt att veta att den här erfarenheten jag skriver om snart kommer att vara avlägsen, överskuggas av andra, att jag kommer att kunna älska igen, forma nya relationer. femtio år till är en lång tid att leva.

jag simmar utåt

jag vadar ut i det kyliga vattnet. centimeter för centimeter sänker jag ned kroppen, ryggen är svårast. jag står på huk till slut, jag vill ha kontrollen, kastar mig aldrig bara rakt ut i det mörka, grumliga. men när kroppen är täckt av vatten, när vattnet omsluter mig, då formar jag armarna till en pil och skjuter ut. förundras över att det är samma rörelser som i simhallen på Haga. bara att här är vattnet mitt, hela viken är min. inte ens den ensamma svanen syns till. här behöver jag inte hålla mig till en rak fåra, här kommer jag inte att råka flyta upp ovanpå ryggen av en mjukhudad pensionär när jag simmar ryggsim. här hörs inga radioröster, ingen reklam, bara en och annan mås som sveper över viken, det avlägsna ljudet av gräslipparen på fastlandet, det porlande ljudet av mina händer som klyver vattenytan. jag simmar utåt, mot Lisbeth. längre fram skymtar andra öar, öppet hav. när jag hävs upp av den framåtskjutande rörelsen ändras horistontlinjen. jag ser en ö, jag ser inte en ö. jag ser en ö, jag ser inte en ö. viken smakar svagt av salt och jord, det bräckta vattnet ligger som en kittlande linje över mina läppar för varje simtag. jag virvlar runt i vattnet. på land kan jag inte göra några piruetter, men här i vattnet är jag en ballerina. jag drar efter andan då bakhuvudet sänks ned och bildar en grop i den tunga vattenmassan. ser upp mot en vitbländande molnhimmel, ljuset är så kompakt att jag inte kan stirra rakt in i det. mina röda tånaglar bildar ett radband under den svagt gröna ytan. ett smycke, främmande för detta element. som om det vore höst, som om fåglarna tappat rönnbär. men det är bara försommar än, och det här är det första doppet.
fötterna trampar som en enda fena, jag är en sjöjungfru, och med armarna tecknar jag vingar. fram och tillbaka, fram och tillbaka.

konturerna flyter ut i vattnet, men när jag kommer tillbaka till vintern, kommer jag att finna en ängel i den genomskinliga isen här.

när jag kommer upp på land igen, är huden liksom avdomnad. bröstvårtorna hårda, gåshud. jag drar på mig klänningen, sveper handduken om håret, kokar té. på bordet har spindeln redan börjat spinna ett nät i min bukett av strandblommor.

sedan kommer regnet.

jag landar jag landar

om jag ska skriva ett blogginlägg så är det ändå nu. fastän det är sent och jag är trött och har en lång skrivarkursdag framför mig imorgon så är det just det att nu, nu har jag landat.
jag är här, på Bastuskär, och mina skrivarkursdeltagares ord vilar i mig, Bastuskärs barndomsfamn stillar mig, sommarnattsljuset. allt är poesi.

vad ska jag skriva om då? jag vet inte, vad skriver man om då allt känns så fantastiskt bra? att fastän det är ett enda tjorv av händelser jag inte förrän nu hunnit landa i, så älskar jag det där tjorvet också, och vet att jag klarar det, att jag kan vänta ut det. alltid mycket på en gång.
landa från avslutet i Skurup, landa i mina egna kursers avslut, landa i att jag ställer ut på ett riktigt museum under en hel sommar, landa i att jag faktiskt står ganska stadigt själv, att jag inte längre söker lika mycket.

men jag vet ju att jag landar, och att jag har en sommar framför mig med äventyr varvat med stillhet. en lyxsommar med Göteborgssemester varvat med Kroksjö, Stockholm och Kokkola. om det blir som jag tänkt mig med de sistnämnda, vi får se. två månader går snabbare än man fattar, helt plötsligt är de slut och de nya terminerna börjar igen.
men nu. nu är allt framför mig. veckor av skrivande och designande, gamla vänner och nya möten. besök i städer, besök som kommer till mig. och kanske en eller annan famn.

jag landar jag landar.

jag tänker att mitt liv har farit fram ganska fort ett tag nu, som hastigheten i en svans tunga vingslag och ljudet de stora vingarna åstadkommer har genljudit i mig ett tag. men nu landar jag, i en stilla havsvik i skymningsgryningen en norrlandsnatt. landar och låter vattnet stilla sig.

jag vet inte hur man gör då man är ledig

jag vet inte riktigt hur man gör då man är ledig.
jag tänker: oh - en ledig dag. jag skulle kunna åka ut till Bastuskär och städa, eller jag skulle kunna gå till ateljén och sy en klänning, eller jag skulle kunna sätta mig på ett café och skriva hela dagen.

men faktum är att hur roliga alla de där sakerna än är (eller behövs göras) så behöver jag ju vara ledig. jag behöver vila. egentligen behöver jag göra ingenting, och bli uttråkad.

det som händer är att jag inte orkar göra något av alla de roliga sakerna jag föresatt mig att göra. hamnar i soffan och ser på Hart of Dixie, äter choklad och potatis med remouladsås (inte ihop). och känner mig lat.
lat som i jag borde ha tagit vara på tiden och gjort något jag tycker om istället för att såsa i soffan när det är sol ute. 

och glömmer hela poängen med att vara ledig, för det roliga blir ett krav som inte blir av och en skuldkänsla. när min inställning från början borde ha varit: idag får jag inte röra en fena.

Sen stämmer det förvisso inte att jag inte gjort nåt. Jag var och simmade halvåtta i en nästan helt tom bassäng, och jag har haft marknadsföringshatten på och spridit informationen om att jag och mina kurser är med i tidningen idag, och uppdaterat hemsidan och joxat. Det är ju faktiskt nånting.

Och artikeln sen då! En sån fin. Carola och Hans på bild från sista träffen med Skrivarverkstan, och Anders som redan fått sin bok i tryck. Jag känner mig så stolt för att få vara en del av detta.
Veronica säger så fina saker också, Vi får bara lovord från deltagarna om Minas förmåga att locka fram skrivlusten.
När jag var in till KällbergElmberg med en affisch för skrivarkurserna i skärgården, berättade Annika att en av hennes kunde hade berömt mina kurser under klippningen. Asså, så himla fint... Och en av deltagarna på Skriva med hjärtat sa innan hon gick i onsdag: Bästa kursen ever! och igår fick jag en doftande jasmin av en av mina Skriv för livet-kurser.

Hjärtat sväller, ska jag säga, och jag jobbar på att ta emot alla fina kommentarer och inte tro att jag kommer bli högfärdig bara för det. För mest av allt vill jag lyssna och höra - hur kan jag göra det bättre? Vad kan jag lära mig av denna termins kurser? Så jag kan göra det ännu bättre nästa år.
Då startar jag öppna skrivkvällar, Det skrivande rummet en gång i veckan. Dit kan man komma och skriva på drop-in, utan att gå någon kurs. Ett bra första steg för att prova på, eller en plats att gå för att verkligen få veckans skrivande gjort. Kanske se till att skriva kursens skrivövning, eller fylla på med text till sitt skrivprojekt. Jag ser fram emot det, jag tror att det kan bli ett levande, kreativt forum.

Och är det något faktum står väldigt klart efter detta intensiva år med kurser och min egna utbildning till skrivpedagog så är det: jag älskar mitt jobb.

<3

jag måste hitta andra ord, nya ord

mina ord avstannar då erfarenheterna avstannar eller blir för mycket detsamma, om och om igen
mina ord avstannar då jag inte får tid att tänka dem, känna dem, smaka dem

kanske har det varit lite av båda den senaste tiden
kanske mest det senaste
kanske mest att saker och ting verkligen inte lämnat luckor för känsla och eftertanke
jo, känsla
jag känner hela tiden
men jag hinner inte processa det, riktigt

efter en helg med tusen bilder i huvudet som jag aldrig tog
efter en vecka med deklaration och skrivarkurser och sömnad
följt av en vecka med åtta skrivarkursavslutningar, tidningsintervju och inlämning till Länssalongen, skissande på en bröllopsklänning till en poet och överlämnande/fotograferande av en grön/brun kimina till en konstnär ---

det är, kort sagt, mycket nu. och jag klagar inte. men jag börjar undra över hur jag exponerar allt. framgångar, närgångar, ingångar. allt vill jag kanske inte dela

 - jo.

jag vill dela men allt mår kanske inte bra av att delas. saker blir ibland så ihåliga efter att man sagt dem högt, särskilt om de sägs så många gånger. som det där med stipendiet. jag blev nästan deppig efteråt. luften gick ur. det är väl så, kanske? det är väl så det går till. också att allt fokuserat på mina kurser, min skrivpedagogik och nu är det finalveckan, avslutning på samtliga vårens kurser. med människor jag följt en hel termin. det känns både skönt och liksom lite snopet. kanske är det detsamma med min egen utbildning. snart tar den slut, sista träffen nästa vecka. det lider mot sitt slut. jag vet inte om jag är så förtjust i slut.

och jag skulle kunna skriva tusen saker om --- men samtidigt tar det stopp. för att orden använts förut och de passar liksom inte lika bra den här gången. varför? jag måste hitta andra ord, nya ord. eller bara låta det vila. det hittar sin form till slut, det gör det alltid. jag måste lita på det.