jag har det ju ganska bra

jag har ju faktiskt inte sådär jättemycket att klaga på numera. det är inte så många saker jag skulle vilja ta bort från mitt liv. några störiga element i utkanten mest, lite energi som stjäls lite för mycket på sina håll och kanter. inget jag inte kan fixa med lite mer medvetenhet kring vad jag ger min uppmärksamhet.

det finns förstås saker jag skulle vilja ha mer av. en viss person, eller flera. vänners sällskap. pengar, obviously. mer kulturella upplevelser, inspiration, möten. mer god mat, mer resor. mer träning, mer massage. mer mörkrum, mera tid till eget konstnärligt uttryckande. och det är väl egentligen inte heller inget jag inte kan fixa med lite mer medvetenhet kring vad jag ger min uppmärksamhet.

jag tycker bara det är så förbannat fint att mina önskningar ligger på plus numera, att det inte längre handlar om att jag önslar mig mindre av någonting, eller önskar bort saker ur mtt liv. jag gjorde de rätta valen. det här året är en ynnest. jag ska njuta, ja det ska jag, banne mig.

jag skriver om en stygg flicka

Från en stygg flicka.*

Jag hoppas du inte alls har det bra. Jag hoppas att du ligger vaken, vänder och vrider dig av minnena efter händer på din kropp, kyssar i din nackgrop.  Jag hoppas att du känner hur kroppens alla små molekyler saknar  kompletterande hud, dras ut i rymden, dras i saknad. Jag hoppas att minnet av kroppen som kröp närmare dig om natten spelas upp som en film innanför dina ögonlock så fort du blundar. Att minnet av hur du vaknade till och flätade in dina händer, kysste fingrarna, spelas upp som en film i nervsystemet, att du försöker upprepa rörelserna men flätar i luften. Jag hoppar att det kryper i hela din kropp, att de fina fjunen över din hud reser sig i brinnande elektricitet bara smekningar kan stilla. Att du känner dig lustigt glad och rörd, så att du nästan vill skratta rakt ut i luften, för att i nästa sekund bli yr och ängslig, nästan illamående. Jag hoppas att  täcket ligger fel hur det än ligger, för att det bara påminner om hur tomt det är. Jag hoppas du får känna känslan av bottensvart besvikelse varje gång du vänder dig i sängen och inser att den andra halvan är tom. Jag hoppas att du inte får en blund!

xxx

Jag hoppas vi ses snart igen.

* Känner du igen orginaldikten? En slängkyss till den första som kan namnge författaren. 

jag tog med mig en bit av stormen hem

i natt har det stormat, men jag märkte ingenting. jag har varit i ett vacuum, i en säng med röda lakan och kinesiska tecken, i en annan dimension. upptagen med annat, som att höra att jag är vacker, som att lyssna när min rygg blir läst, som att känna känslan av en hud som är täckt med hår, så olik min egen.

den enda flickvän jag kommer att vara, är min egen. jag dör hellre än blir beroende av en person igen. behöva, på olika plan, men inte beroende. jag vill vara mig själv nog. jag är inte svag. och det är inte bara för att jag bygger ett skal runtom mig, som jag tror jag klarar mig själv,  tror  att jag måste vara stark. jag ÄR stark, i mig själv, den styrkan växer för varje dag. med den styrkan växer också skaran av vänner som betyder något för mig, vänner som får lov att komma nära. kanske är det styrkan de dras till, att jag mer och mer visar mitt sanna ansikte. även om jag medger att jag inte kan se det själv ännu.
kärleksvänner kan jag ha. vänner som kommer mig nära, fysiskt eller själsligt, & både och. men aldrig igen hänger jag upp min lycka på någon annans rygg. ryggar är bara till för att smekas och berättas, avbildas och älskas.
men förhållandet till mig själv är det viktigaste. och det handlar inte om egoism, det är en omsorg mot alla andra också. först när jag älskar mig själv har jag kärlek att ge till andra, först då kan jag veta vad kärlek är.

jag ser framför mig hur ni skakar på era huvuden. tids nog är hon i ett förhållande igen, vill gemensamt, tänker gemensamt, skapar en gemensam framtid. jag säger inte nej, jag har lärt mig att det är dumt att anta saker och ting. känns det rätt, så känns det rätt. tids nog kanske jag sitter med en baby i famnen och längtar efter min älskling som snart kommer hem från jobbet. i sin volvo. med en hund i koppel på gården, en sån där jävel som skäller på allt och alla. jag kanske tillochmed har ett normalt jobb själv.
but i wouldn't bet on it. jag vill inte ha en älskling, eller vara någons älskling, inte klämma ut någon unge, jag kanske kan tänka mig en vän med en volvo, men jag skippar hunden och jag vill inte vara anställd.

jag vill bara vara mig själv, leva mitt eget liv.

jag jobbar på att ta emot, att inte vara rädd

får höra fina saker om mig. av en, två, flera. det är fint, jag jobbar på att ta emot.

just nu är det kanske det jag behöver lära mig. att ta emot. utan krav på att ge tillbaka, i lika mängd, an eye for an eye. som komplimanger, eller styltiga smekningar. 

jag letar efter dynamik, i alla skeenden. och jag behöver utrymme att känna känslan och följa den, istället för att följa ett förutbestämt schema, en inlärd mall. det är flera steg. först måste man lära sig att känna efter. och sedan att agera accordingly. när det är färdiglärt, då kan man koppla bort tankarna och bara flyta med. det är dit jag vill komma. vara i nuet, vara i det exakta skeendet med full närvaro, följa den egna känslan utan att behöva tänka på den. det kommer nog att ta lite tid. 

under tiden jobbar jag också på att ge. när det känns bra, jag bara följer det. är lite rädd för mina önskningar och min längtan, jobbar på att inte vara så rädd för det, och hoppas att han jag önskar och längtar inte är så lättskrämd heller. förbehållslöst, kravlöst. jag bara råkar tycka om dig, ok, utan att riktigt kunna förklara varför. måste man veta varför?

och i vinter kanske jag åker snowboard för första gången. då ska jag kyssa dig bland vita vidder. och så får jag väl slå kullerbyttor hela vägen ned, om jag inte får till det där med att glida. och sen villl jag glida in i din famn, är det ok?

jag har en dimma över bröstkorgen

vaknar med dimma över bröstkorgen, hjärtat inbäddad i ett töcken. har drömt om mitt ex igen, igen har jag gjort slut med honom, den här gången för att han inte lyssnade på mig, för att han talade nedsättande till mig, för att han vägrade se mig som person istället för någon som han befogade över. den här gången innan sex jag inte ville vara med på, åtminstone. jag gör slut med honom om och om igen, jag vet inte vad det gagnar.
men kanske handlar det om att jag inte vågar släppa in någon där i hjärtat igen. att det inte handlar så mycket om att bryta upp som att inte våga släppa in. sist jag gjorde det blev jag utbytt, jag föll som en jävla fura och fortsatte falla, fritt fall, i månader efteråt. den öppna åtrån har jag inte känt sedan dess, men sökt i desto fler.
det tog ett år, ungefär, tills jag bytte ut den sorgen mot ett falskt hopp, en olycklig (men ändå trygg) förälskelse i någon jag inte kunde få. den varade i två år, innan jag äntligen gav upp. det var ett steg i rätt riktning, men jag fastnade i det falska hoppet, påspätt av flera omkring mig som tyckte sig kunna läsa signaler, som alla ville se, men vi hade fel, alla hade fel.

och nu? ja nu fortsätter jag att gå på nitar, försöker förstå hur jag funkar och hur jag vill funka. jag tycker om, förbehållslöst, utan att egentligen förstå varför, men jag vågar inte pröva den känslan mot kärlek, och jag tror att det är samma sak för honom, kanske, men jag befarar att det är en fälla igen, att jag ska falla igen. och det är hans leende jag kommer till, ingenting annat, det är en ganska stillsam "jagvetinteomdetärkärlekmenjaggillardig", fast jag gråter också, lite av ensamhet, lite av distans, lite av att jag inte förstår. och så är det det där med att jag inte vågar fråga, för att jag är rädd att förstöra den lilla lycka jag får av det, just nu. det gäller att säga och göra rätt saker, eller att inte säga eller göra fel saker. inte skrämma, inte förvirra, inte komplicera. varken för mig själv eller honom. bara låta vara? bara låta bli.

och det är en annan famn, en björnfamn, en kramkompisfamn där jag gärna vilar. den är trygg, men nästan lite för trygg, på ett paradoxalt sätt. återigen rädslan, och framförallt - vad är jag och vad är hans vilja, önskan, whatever? det är svårt att känna, jag måste avvakta, vänta in. jag är långsam, det är ok. jag bestämmer att det är ok, för annars får det vara.

men ja, det är en dimma över bröstkorgen, hjärtat inbäddat i ett töcken. jag undrar när den dimman ska skingras, om den kan skingras, om jag kommer dö ensam, om det skulle vara så hemskt.