10 november 2013

jag har en dimma över bröstkorgen



vaknar med dimma över bröstkorgen, hjärtat inbäddad i ett töcken. har drömt om mitt ex igen, igen har jag gjort slut med honom, den här gången för att han inte lyssnade på mig, för att han talade nedsättande till mig, för att han vägrade se mig som person istället för någon som han befogade över. den här gången innan sex jag inte ville vara med på, åtminstone. jag gör slut med honom om och om igen, jag vet inte vad det gagnar.
men kanske handlar det om att jag inte vågar släppa in någon där i hjärtat igen. att det inte handlar så mycket om att bryta upp som att inte våga släppa in. sist jag gjorde det blev jag utbytt, jag föll som en jävla fura och fortsatte falla, fritt fall, i månader efteråt. den öppna åtrån har jag inte känt sedan dess, men sökt i desto fler.
det tog ett år, ungefär, tills jag bytte ut den sorgen mot ett falskt hopp, en olycklig (men ändå trygg) förälskelse i någon jag inte kunde få. den varade i två år, innan jag äntligen gav upp. det var ett steg i rätt riktning, men jag fastnade i det falska hoppet, påspätt av flera omkring mig som tyckte sig kunna läsa signaler, som alla ville se, men vi hade fel, alla hade fel.

och nu? ja nu fortsätter jag att gå på nitar, försöker förstå hur jag funkar och hur jag vill funka. jag tycker om, förbehållslöst, utan att egentligen förstå varför, men jag vågar inte pröva den känslan mot kärlek, och jag tror att det är samma sak för honom, kanske, men jag befarar att det är en fälla igen, att jag ska falla igen. och det är hans leende jag kommer till, ingenting annat, det är en ganska stillsam "jagvetinteomdetärkärlekmenjaggillardig", fast jag gråter också, lite av ensamhet, lite av distans, lite av att jag inte förstår. och så är det det där med att jag inte vågar fråga, för att jag är rädd att förstöra den lilla lycka jag får av det, just nu. det gäller att säga och göra rätt saker, eller att inte säga eller göra fel saker. inte skrämma, inte förvirra, inte komplicera. varken för mig själv eller honom. bara låta vara? bara låta bli.

och det är en annan famn, en björnfamn, en kramkompisfamn där jag gärna vilar. den är trygg, men nästan lite för trygg, på ett paradoxalt sätt. återigen rädslan, och framförallt - vad är jag och vad är hans vilja, önskan, whatever? det är svårt att känna, jag måste avvakta, vänta in. jag är långsam, det är ok. jag bestämmer att det är ok, för annars får det vara.

men ja, det är en dimma över bröstkorgen, hjärtat inbäddat i ett töcken. jag undrar när den dimman ska skingras, om den kan skingras, om jag kommer dö ensam, om det skulle vara så hemskt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar