29 april 2014

Jag har fått ABF Västerbottens kulturstipendium 2013



Hur förklarar man det? Alltså, hur tar man emot det? Att få ett kulturstipendium, ett sånt där man inte sökt alltså, utan i lönndom blivit nominerad till.

Jag fick ett ABF Västerbottens kulturstipendium. En utmärkelse för mitt arbete med skrivarkurserna, för att jag är en omtyckt ledare (och det kliar i fingrarna att skriva "tydligen är" eftersom man ju inte får hävda sig, inte ta plats).
Jag pendlar mellan att låta mitt ego svälla och att försöka tysta ned det. Inte är det här så mycket att ojas över, liksom. Men det ÄR det ju. Det är ju fan skitstort! För mig. Att få en sådan klar och tydlig bekräftelse på att det jag gör är bra. Att jag är på rätt väg, att jo - det är det här du ska hålla på med.

Och jag känner att jag vill tacka alla - ABF och särskilt Veronica Hultman som var den som en gång ringde mig och frågade om jag ville hålla i "Skriva för livet", en självbiografisk skrivarkurs för seniorer.

- Men jag har ju ingen erfarenhet", invände jag. Hur ska jag kunna vägleda seniorer i att skriva om sitt liv?
- Jomen det där klarar du. Och så finns det en bok, sa Veronica.

Och någonstans tänkte jag, att det här är en sån där synkronitet. För jag höll på mycket med Julia Cameron då, och funderade över min framtid och vad som skulle ske, vilken väg jag skulle gå. Och så ringer Veronica, och erbjöd en väg att prova. Och det var läskigt, men det blev så väldigt bra. Jag trivdes med mina seniorer. Jag lärde mig på vägen. En del av dem har hängt kvar sedan den där första gången, så någonting har jag ju gjort rätt.

Och det peppade till att skapa ännu fler kurser. Och jag har fler kurser på lager än jag i dagsläget riktigt kan hålla igång. De får komma pö om pö, helt enkelt. För nu vidareutbildar jag mig ju på området också, får mera kött på benen. Tills jag till slut har så köttiga ben att jag kan leva på det här med skrivpedagogiken. Eller åtminstone till största delen, för det är mitt mål.

Till hösten kommer en del nya koncept. Jag öppnar upp Det skrivande rummet, en plats att komma till och inspireras, och skriva tillsammans med andra, utanför kursens ramar. Och jag har planer på en korrespondanskurs. Alltså en riktig, med riktiga brev. Och så håller jag en kurs i poesi, mitt hjärteämne. Mer om allt detta kommer att komma, det håller fortfarande på att formuleras, men det är nära nu.

Till sommaren har jag skrivarkurserna i skärgården, de kommer att bli ljuvliga.

Och så vill jag tacka alla fantastiska människor som har gått mina kurser. Så många som öppnat upp sina liv för mig, så många som jag sett växa från den första trevande skrivövningen, till en sprudlande text vid kursens slut. Så många som bidragit med sina idéer och tankar och frågor kring skrivandet, som gett energi tillbaka - för det är ju det. Att det här yrket ger energi tillbaka också. Alla möten med människor i en skrivande situation, som också fyller mig med inspiration. Ni är många nu, som deltagit i mina kurser, lyssnat på mina föreläsningar. Bara i år är ni omkring 70 stycken som går mina kurser och skrivhandledning. Sjuttio stycken hjärtan som jag har fått komma lite närmre.
Jag måste bara säga att jag har hittat ett fantastiskt yrke.

Sedan att ett kulturstipendium också innebär en liten slant, är ju aldrig fel. Jag vet inte vad jag ska göra av den än. Men det ska gå till någonting som främjar mitt egna skrivande, eftersom det är genom det jag också blir en bättre skrivpedagog. Kanske att det räcker till en liten resa någonstans, där jag kan sitta och skriva och inspireras och fylla på depåerna. För sånt behövs göras. Man har ingenting att skriva om man inte fyller på sig själv då och då, med nya erfarenheter och upplevelser och möten.

Jag har fått ABF Västerbottens kulturstipendium för mina kurser. Det strålar från mitt hjärta.


Deras motivering lyder:

Mina Widding är en cirkelledare som verkar inom folkbildningsarbetet genom flera skrivarcirklar som exempelvis ”Kreativt skrivande”, ”Skriva med hjärtat”, ”Skrivarverkstad och inspiration” samt ”Skriv för livet”, där vi tycker det är särskilt roligt att den en gång startade i ABF Umeåregionen.
Genom sin entusiasm, sin energi och sin förmåga till att lyssna vägleder hon deltagarna att enskilt och i grupp förfina sina berättarröster, samtala om skrivandet och hur de ska utmana sig själva längre än vad de från början trodde var möjligt.
Mina Widding är en mångfacetterad kreatör, poet och inspiratör med glimten i ögat och skrivandet i blodet och hon är en mycket omtyckt ledare i ABF Umeåregionen, såväl i de fria grupperna i medlemsorganisationen där hon också föreläser i olika teman.



20 april 2014

det skrivande rummet



Vi går på promenad i våren som nästan ser ut som höst. Det blåser varma vindar, och vi går över golfbanan, låtsas att vi är i England. Rufus, mammas hund, rullar runt i gräset och är glad som ett barn över de vida vidderna. Det ligger någonting i känslan av att man har hela världen för sina fötter, något både hundar och barn förstår bättre än vi som kommit upp över en meter i höjd. På promenaden talar vi om att skriva.

Nu har jag huset för mig själv och jag ska skriva. Ändå är det som alltid så svårt att ta mig in i den världen. Det är något vi ofta talar om, i mina skrivargrupper. Varför är det så svårt att ta sig för det man så väldigt mycket längtar efter att göra?
Jag har inget bra svar på den frågan. Jag tror att jag gruvar mig en aning. Det är jobbigt att behöva stå naken inför sig själv, och det är det jag gör då jag skriver, särskilt i det jag skriver nu. Mitt projekt tar avstamp i verkliga händelser, i verkliga människor och relationer, och i grund och botten är huvudpersonens känslor mina egna. Det är inte den enda sanningen, för någonstans tar det emot även då jag inte skriver med mig själv som utgångspunkt. Det är inte ett kriterium. Även om man skriver en deckarhistoria, eller en komedi - vad man än skriver, så kan det vara svårt att ta sig fram till det skrivande rummet.
När jag talar om det skrivande rummet, menar jag inte ett fysiskt rum, även om det också kan handla om det. Det skrivande rummet är egentligen ett tillstånd, och det kan finnas var som helst, dess fysiska karaktär skiftar. Jag tycker om att skriva på caféer, bland folk men ändå avskiljd, helst bland folk jag inte känner så jag inte riskerar att hamna i samtal. Men det är ändå en trygghet att ha dem omkring mig.
I min ateljé börjar jag finna en plats för skrivandet också. Jag har satt upp en spetsgardin och placerat bordet vid fönstret. Att skriva är inte som att sy, det behövs andra platser i rummet, andra utsikter, ett helt annat behov av stängda rum. Men jag har ett eget rum. Och det är helt fantastiskt.



Jag har mycket att skriva om skrivandet. Om att ta sig fram till det skrivande rummet, och om det skrivande rummets möjligheter. Någon gång ska jag skriva en bok om skrivandet, metaperspektivet har alltid intresserat mig. Men jag är inte där riktigt än, först måste jag skriva berättelsen som måste berättas, min första bok. Mitt första försök till att skriva en helhet var en lång prosadikt, eller en kort poetisk berättelse, som hette Tomheten som skall fyllas. Jag fortsätter att försöka fylla en tomhet, och någon gång ska den här boken bli klar.

Men nu alltså: mot det skrivande rummet!

17 april 2014

saknade röster och saknade namn



Idag skriver jag på Alla mina namn, och rannsakar mig själv på många sätt. Jag har skrivit om sotarn, om de 1012 km han åkte för att knulla med mig. Han som heter samma sak som skägget, som jag åker 888 km för att, ja...Men nej, det är förstås inte bara därför jag åker till den staden. Det handlar om så mycket mer.
Och jag skriver om den vilsna fågel som poeten var. Poeten, Chris Paul, finns du kvar någonstans? Flyttade du till Stockholm? Ibland kan jag sakna din skånska.

Jag skiftar platser. Från museum vid älvstrand till ett café i en gammal brandstation. Ja för det vet ni väl att det har varit, en gång i tiden? Jag älskar klottret på toaletten, att de låter det vara kvar. Jag gillar speciellt låt det eka i din hjärna, du är ett måste, du är en stjärna. Thåström, såklart. Thåström 4ever liksom.


PS. Sotarn, jag saknar din röst också.


15 april 2014

dikt: att bli kysst då man blundar



ligger på soffan
och minns

hur det är
att bli kysst
då man blundar

man sover inte
man vilar
eller väntar
lyssnar på ljuden
som kommer
närmare

först värmen
innan läpparna möts
den ofrånkomliga värmen
från en annan
människa

och sedan kyssen,
kyligare
andedräkt mot salivvåta läppar
att dra efter andan
ever so slightly

mötet mjukt och saftigt
lika överraskade
varje gång

trots väntan
trots längtan

9 april 2014

jag staplar diktsamlingar på hög och växer som människa



Jag känner att jag mer och mer kommer in i min roll som skrivpedagog, som någon som arbetar med orden. Det är liksom i orden jag vill vara. Sitta här framför datorn och dona, planera kurser, skriva om skrivande. Jag älskar att hålla kurser. Jag vill bli ännu bättre, göra mina deltagare än mer nöjda, utmana mig själv och dom och komma ut på andra sidan en bättre människa. Det är väl kanske det enda man kan sträva mot?
Det tar emot då någonting går snett i någon kurs. Någon som hoppar av, eller är borta mycket, eller skriver och säger att det inte var som det var förut. Då försöker jag tänka att jag bara är människa. Att det inte är så lätt, kanske, att vara ledare för åtta grupper av skrivande människor. Men att jag kanske måste sakta ned lite och komma ihåg vad kärnan var, vad var det jag ville göra? Just det, ja. Jag pluggar 100% också. Men det är ju inte tänkt att mina kurser ska lida för det, snarare tvärtom - det är ju på grund av kurserna som jag går min utbildning.
Jag prövar mig fram, hela tiden. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det är så de flesta gör. Man höftar sig fram, testar ditt, testar datt. Världen är hela tiden föränderlig, det finns ingen perfekt mall. Den här terminen har jag mina åtta grupper, kanske är det inte idealiskt. Jag spånar nu på hur upplägget ska bli inför hösten. Färre kanske, men också lite annorlunda. Så testar vi det en termin, och ser hur det funkar.
Jag ska plugga också, fortsätta det har jag tänkt. Jag är nämligen bara en termin bort från att faktiskt ta ut en fil kand i litteraturvetenskap. Och det ser ju lite snyggt ut, tänkte jag. Och är roligt också. Så jag ska läsa en distanskurs i kreativt skrivande på Luleås universitet, om jag kommer in vill säga. Se hur de gör där, och utveckla mitt egna skrivande också. Jag tror det är väldigt viktigt. Att jag inte själv stannar av - hur trovärdig blir jag då? Inte för mig själv i alla fall.

Sedan har jag grandiosa planer för mitt resterande yrkesliv. Mer utbildning, på ett nytt område. Men jag vill inte avslöja någonting i förväg, det handlar om finansiering och annat, hur det ska gå till - om det är möjligt eller ej. Men det är spännande och jag hoppas verkligen att det ska bli såsom jag tänkt.


Men allt det här innebär att jag glider mer och mer bort från sömnaden. Jag har ingen lust till det, just nu. Inte mer än till att göra till mig själv när jag får tid, kanske som presenter eller annat. Idéer pockar, en kollektion kläder som vill ritas. Men jag räcker inte till för båda sakerna. Jag skriver upp det i idéboken och tänker att livet är långt. Tids nog kommer den där lusten igen.

Nu kliar det i fingrarna på att få dela med mig av min skrivande vardag, av skrivövningar och dikter, problemställningar och bilder som inspirerar. Kanske får det bli mer av det istället.



En skrivövning: deleted message.




Här har det stått något. Det har målats över.


  1. Vad stod det på väggen?
  2. Beskriv scenariot.
    Utgå antingen från personen som skrev meddelandet eller från personen som målade över det.



Skrivövningssvar får gärna lämnas i kommentarsfältet.