en gäst i interiören

klockan tickar fast visarna
står stilla

ljudet
låter annorlunda här
som om tickningarna tvekade
på tröskeln till tack
som om tiden
gick baklänges

jag är en gäst i interiören
jag kliver över repet
till en utställning
av ett ögonblick
fruset i tid
fast det är uppenbart
att de som levt här
inte kommer tillbaka
annat än som knäppningar i väggar
droppande kranar
och drömmar
någon tycker uppenbarligen inte om
att jag håller sovrumsdörren stängd

kanske är det något
med detta kommande och gående
och dörren öppen för att höra
axen växa, barnet gny
djuren vakna, regnet falla

och jag hör hur luften knorrar
när jag slänger benen
över armstödet på fåtöljen
gör mig ledig
i rosa soffor
men kanske är det bara ett eko
av min egen farmors röst
detaljerna är desamma
genom föremålen kan jag
resa i minnen

för en tid kan jag vara hemma här
jag och orden
i detta utsnitt i tiden
denna lucka i tillvaron
denna plats där generationer på generationer
har levt med jorden i sina händer

och en fågel av längtan i sina bröst

en reva i världen, en reva i tiden

Ödehuset i Kroksjö. Olyckligtvis är det tillbommat, så jag har inte fått se det från insidan. Jag älskar verkligen övergivna, förfallna hus. På något sätt är det som att människornas historier stannar mer kompakt i tiden i sådana hus, än i de från samma tid som fortfarande bebos, förändras och renoveras. Det är väl det som känns lite magiskt, att det är något som har stannat i tid. Men det är ju inte som det var då, för tiden har ju inte alls stannat, tiden i väder och vind har brutit ned det. När det beboddes, var det ju inte förfallet.

Så vad är det i det förfallna som gör det så vackert? Det döende, det vittrande? Vissna blommor, flagnad färg, riven tapet, trasiga föremål. Jag lockas av det, det trollbinder mig. Är det så enkelt som en levande metafor, ett ting i världen som representerar en känsla inifrån? Någonting som en gång brast i mig, att det är det jag ser och ändå älskar, i dessa yttre ting?

En reva i världen. En reva i tiden. Kanske är det det mina gamla ärr egentligen är. Jag vet inte vem jag varit utan dem. Eller jag önskar att jag kunnat bli mig själv utan dem, att det inte skulle ha varit så handgripligt svårt att förlösas som mig själv. Men det var någonting sådant som skedde då, den största förvandlingen, transformationen då det som jag upplevde som mitt egna jag tog form. I Göteborg träffade jag en pojke jag en gång varit nära, som upplever den transformationen nu. Jag ser hur trasig han är. Det manifesteras inte i skärsår på armarna, tack och lov, men i en förvirring i världen. En reva har skapats, han måste hitta sin balans igen. Jag kände igen min egen upplevelse i honom, känslan av att äntligen förstå. Han har inte hittat fotfästet igen, jag hoppas han gör det. Men han har blivit vaggad, det fallet kommer att bli hårt.

På ett annat plan var det viktigt för mig att träffa honom. Han kände mig innan. Innan jag försvann igen. Fastän jag fortfarande var väldigt trasig då, så var det fint att höra att jag var mig lik. Att det som är jag nu, redan var jag då, innan den här mellanperioden, då jag var någon annans. Det låter kryptiskt, jag förstår det, men jag tänker inte förklara närmare. Det gör jag i boken jag skriver, och den ska jag dyka in i nu.

en gammal älskares famn är hemma och ändå inte

Hemma. Vad betyder då det egentligen?
Först kändes bara en stor tomhet. De här gatorna jag känner så väl, den här sträckan, dammet på gatorna. It's all been done before. Huset står kvar, de har inte ens hunnit göra något särskilt mycket med vägarbetet utanför. Bara en sak är annorlunda, det har flyttat in folk i det nya grannhuset. En som har många gröna växter på balkongen, det uppskattas. En med snygga möbler i sitt displayfönster. Nåja, det kommer väl upp en häck eller så såsmåningom, men det måste kännas som att bo i ett skyltfönster just nu.

Lägenheten. Jag älskar den ju, särskilt min säng. Men varför flyr jag den alltid? Varför är det inte här jag kan koppla av, vara mig själv? Är det inte det som är meningen med att ha ett hem?

Göteborg är hemma, och ändå inte. Lägenheten är hemma, och ändå inte. Sjöstigen där mamma bor, och där jag bodde några kaotiska tonårsår, är hemma, och ändå inte. En gammal älskares famn är hemma, och ändå inte. Ganska mycket inte, men ändå. Att trots tio år så känns de där armarna välbekanta. Hemma.

Jag har bott på så många ställen. Andbacken i Gräsmyr, Marieberg i Umeå, Holmsund, Wiik utanför Uppsala, Siriusgatan i Göteborg, Andra långgatan, Tredje långgatan, New York. Så börjar cykeln om igen: Tillbaka till Holmsund, Mariehem i Umeå, Öst på stan. Och sen?

Kan jag hitta ett nytt hem? Behöver jag det? Får jag det? Så många frågor.

Alltid har jag sökt mig hemåt, men aldrig hittar jag dit. Det sitter i hjärtat, visst. Och jag är så mycket mera hemma just nu än jag någonsin varit. Verkligen. Men begreppet "hem" fortsätter att glida undan.

vi har hunnit byta ut våra molekyler sedan sist

Jag är i Göteborg, men jag är i ett annat Göteborg.
Både jag och staden har hunnit byta ut våra molekyler sedan sist, ruskat om i dna:t. ändrat inriktning på spiralerna. Jag märker det främst i hjärtgropen, hur den inte snörps vid synen av en gata, ett hus, hur jag inte dras till att besöka alla gamla platser. De platserna är döda nu, all vemodig nostalgi har ätits upp, inte ens några vålnader finns kvar. Eller kanske några, de kanske manifesteras då jag börjar skriva igen.

Klippan, Röda Sten. Jag bor på en ny plats, i en helt ny miljö. Lär känna vänner jag mest bara varit bekant med förut. Det är det fina med att bo hos folk. att man lär känna dem på ett helt annat sätt än om man bara ses i sociala miljöer. Vardagen är fin, det är fint att vara i vardag hos människor. Det är någonting vi gör alltför sällan, jag mindre än många, många på samma sätt som mig.
Det är det gamla vanliga. Jag vet vad min vän i Malmö åt till frukost eftersom de postat en bild på instagram, men jag vet inte hur de verkligen har det. Jag ser på facebook att en av mina tonårsvänner fått ett barn, hon bor ett kvarter från mig, vi har inte setts på flera månader. Jag har inte talat med någon vän på telefon bara för att prata, sedan när? Åratal. Vi som skulle komma varandra närmare, det är ju bara sken och bedrägeri. Ge mig lite matspill på golv och barnaskrik, lite plufsiga morgonansikten och filosofier över kaffekoppar.

Det blir promenader, jag känner det på mig. Promenader till och från, promenader bara för att gå. Till en väns ateljé, till Nya varvet. Till kyrkogården, till vännen uppe på berget. Jag ska vara i rörelse.
Och samtidigt ska jag sitta ganska mycket still. Still på min stol någonstans, här i Klippan eller på ett café, men vid min dator, min skrivbok. Gå igenom redan skriven text, skriva ny text, minnas, omvandla, förvandla.

Allting är en omvandling.

Jag har ett slags schema över min ledighet. På förmiddagarna skriver jag, på eftermiddagarna ska jag fylla på min inspirationsreservoir. Schemalagd inhämtning av energi. Som tex att vandra runt i Botaniska och äntligen, äntligen! få gå runt bland tropiska växter, som att åka ut till öarna och liksom ja - vara på havet, som att gå på Rhösska Museet och se en smyckeutställning. Det finns många saker att göra i den här staden. På kvällarna kan jag träffa vänner, det är också en energipåfyllning. Och så börjar det om igen, skriva på förmiddagen, leva livet på eftermiddagen. Jag tycker att det är ett ypperligt upplägg.

en vacker metafor, hård verklighet.

ctrl+c irl

Första utkastet av någon slags helhet, Alla mina namn

jag skriver.
och det är inte en enkel process, detta att skriva om minnen, i minnen. det är utmattande. jag drar ut saker ur mig själv. jag återupplever. jag förstår på ett nytt sätt. jag blir så trött att jag måste sova, ta en tupplur efter varje litet skrivpass.
jag förändras medan jag skriver. jag undrar hur jag någonsin kommer att kunna bli klar, eftersom jag hela tiden utvecklas själv och det ger nya perspektiv på det jag skriver om.
men någonstans måste jag bara bestämma att nu. så här får det vara. nu får det räcka.
jag kanske snart är där -

gryning 01:40 am, Bastuskär, så nära sanningen man kan komma

och jag skriver inte. men ändå skriver jag.
den här helgen har jag inte formulerat bokstäver på papper, inte vetat var min penna varit. istället har jag använt mina händer, min tunga, min kropp till att forma andra saker än ord.
men även om jag inte tecknar orden, så skriver jag. så mycket ska formas inuti, i luften, mellan raderna. i helgen har jag befunnit mig mellan raderna, och fyllt på bläckhornet, mitt blod.

skrivandet behöver både tystnad och oväsen. liv och död.

som fågeln som flög rakt in i fönstret, eftersom himlen var blå och solen lyste i glasets reflektion.
en vacker metafor, hård verklighet.

och även om allt inte sker så väldigt straight forward, så har det också bildats svar i mig denna helg, en riktning. eller en oriktning, en ändring i kursen mot något slags okänt mål.

och jag vet att jag fortfarande kämpar med samma monster som innan, även om de inte syns lika tydligt nu och går att skyla i annat som jag gör. men när det ställs mot sin spets så har jag fortfarande lång väg att gå. som att faktiskt älska mig själv. jag märker det då jag känner att någon annan måste vara knäpp som tycker om mig. och det finns en rädsla för ensamhet som ändå rymmer ett behov av ensamhet, som kommer att stöta bort tills jag får bukt med det där. och det är en kompott, en chutney kanske, det går inte att tydligt urskilja ingredienserna, det är verkligen inte bara en sak, allting är beroende av varandra men jag känner att den stått lite för länge, den här kryddblandningen nu.



dags för nya kryddor.


(ja det får man tolka som man vill)

saknade röster och saknade namn

Idag skriver jag på Alla mina namn, och rannsakar mig själv på många sätt. Jag har skrivit om sotarn, om de 1012 km han åkte för att knulla med mig. Han som heter samma sak som skägget, som jag åker 888 km för att, ja...Men nej, det är förstås inte bara därför jag åker till den staden. Det handlar om så mycket mer.
Och jag skriver om den vilsna fågel som poeten var. Poeten, Chris Paul, finns du kvar någonstans? Flyttade du till Stockholm? Ibland kan jag sakna din skånska.

Jag skiftar platser. Från museum vid älvstrand till ett café i en gammal brandstation. Ja för det vet ni väl att det har varit, en gång i tiden? Jag älskar klottret på toaletten, att de låter det vara kvar. Jag gillar speciellt låt det eka i din hjärna, du är ett måste, du är en stjärna. Thåström, såklart. Thåström 4ever liksom.

PS. Sotarn, jag saknar din röst också.