vi har hunnit byta ut våra molekyler sedan sist

Jag är i Göteborg, men jag är i ett annat Göteborg.
Både jag och staden har hunnit byta ut våra molekyler sedan sist, ruskat om i dna:t. ändrat inriktning på spiralerna. Jag märker det främst i hjärtgropen, hur den inte snörps vid synen av en gata, ett hus, hur jag inte dras till att besöka alla gamla platser. De platserna är döda nu, all vemodig nostalgi har ätits upp, inte ens några vålnader finns kvar. Eller kanske några, de kanske manifesteras då jag börjar skriva igen.

Klippan, Röda Sten. Jag bor på en ny plats, i en helt ny miljö. Lär känna vänner jag mest bara varit bekant med förut. Det är det fina med att bo hos folk. att man lär känna dem på ett helt annat sätt än om man bara ses i sociala miljöer. Vardagen är fin, det är fint att vara i vardag hos människor. Det är någonting vi gör alltför sällan, jag mindre än många, många på samma sätt som mig.
Det är det gamla vanliga. Jag vet vad min vän i Malmö åt till frukost eftersom de postat en bild på instagram, men jag vet inte hur de verkligen har det. Jag ser på facebook att en av mina tonårsvänner fått ett barn, hon bor ett kvarter från mig, vi har inte setts på flera månader. Jag har inte talat med någon vän på telefon bara för att prata, sedan när? Åratal. Vi som skulle komma varandra närmare, det är ju bara sken och bedrägeri. Ge mig lite matspill på golv och barnaskrik, lite plufsiga morgonansikten och filosofier över kaffekoppar.

Det blir promenader, jag känner det på mig. Promenader till och från, promenader bara för att gå. Till en väns ateljé, till Nya varvet. Till kyrkogården, till vännen uppe på berget. Jag ska vara i rörelse.
Och samtidigt ska jag sitta ganska mycket still. Still på min stol någonstans, här i Klippan eller på ett café, men vid min dator, min skrivbok. Gå igenom redan skriven text, skriva ny text, minnas, omvandla, förvandla.

Allting är en omvandling.

Jag har ett slags schema över min ledighet. På förmiddagarna skriver jag, på eftermiddagarna ska jag fylla på min inspirationsreservoir. Schemalagd inhämtning av energi. Som tex att vandra runt i Botaniska och äntligen, äntligen! få gå runt bland tropiska växter, som att åka ut till öarna och liksom ja - vara på havet, som att gå på Rhösska Museet och se en smyckeutställning. Det finns många saker att göra i den här staden. På kvällarna kan jag träffa vänner, det är också en energipåfyllning. Och så börjar det om igen, skriva på förmiddagen, leva livet på eftermiddagen. Jag tycker att det är ett ypperligt upplägg.

en vacker metafor, hård verklighet.

ctrl+c irl

Första utkastet av någon slags helhet, Alla mina namn

jag skriver.
och det är inte en enkel process, detta att skriva om minnen, i minnen. det är utmattande. jag drar ut saker ur mig själv. jag återupplever. jag förstår på ett nytt sätt. jag blir så trött att jag måste sova, ta en tupplur efter varje litet skrivpass.
jag förändras medan jag skriver. jag undrar hur jag någonsin kommer att kunna bli klar, eftersom jag hela tiden utvecklas själv och det ger nya perspektiv på det jag skriver om.
men någonstans måste jag bara bestämma att nu. så här får det vara. nu får det räcka.
jag kanske snart är där -

gryning 01:40 am, Bastuskär, så nära sanningen man kan komma

och jag skriver inte. men ändå skriver jag.
den här helgen har jag inte formulerat bokstäver på papper, inte vetat var min penna varit. istället har jag använt mina händer, min tunga, min kropp till att forma andra saker än ord.
men även om jag inte tecknar orden, så skriver jag. så mycket ska formas inuti, i luften, mellan raderna. i helgen har jag befunnit mig mellan raderna, och fyllt på bläckhornet, mitt blod.

skrivandet behöver både tystnad och oväsen. liv och död.

som fågeln som flög rakt in i fönstret, eftersom himlen var blå och solen lyste i glasets reflektion.
en vacker metafor, hård verklighet.

och även om allt inte sker så väldigt straight forward, så har det också bildats svar i mig denna helg, en riktning. eller en oriktning, en ändring i kursen mot något slags okänt mål.

och jag vet att jag fortfarande kämpar med samma monster som innan, även om de inte syns lika tydligt nu och går att skyla i annat som jag gör. men när det ställs mot sin spets så har jag fortfarande lång väg att gå. som att faktiskt älska mig själv. jag märker det då jag känner att någon annan måste vara knäpp som tycker om mig. och det finns en rädsla för ensamhet som ändå rymmer ett behov av ensamhet, som kommer att stöta bort tills jag får bukt med det där. och det är en kompott, en chutney kanske, det går inte att tydligt urskilja ingredienserna, det är verkligen inte bara en sak, allting är beroende av varandra men jag känner att den stått lite för länge, den här kryddblandningen nu.



dags för nya kryddor.


(ja det får man tolka som man vill)

öga mot öga med den låga solen

idag blåser det lite hårdare vindar, och jag glädjs åt den gråmulna himlen eftersom det innebär att jag inte på samma sätt lockas ut i vågorna. idag ska jag fortsätta skriva.
jag rör mig i gamla minnen som fortfarande gör ont, kanske mest för att allt blir så skrämmande tydligt när jag håvar in dem från tryggheten på den här stranden, på andra sidan upplevelsen. kanske blir det ett orättvist porträtt, men jag har svårt att minnas någonting som inte var färgat av maktövertag, tacksamhetsskuld, rädsla för aggression. det skaver fortfarande. kanske kommer det att ta tid innan jag kan skriva allt rättvist. kanske, mer troligt, så var det inte rättvist. det här är min berättelse.

i går kväll satt jag nere vid vattnet, öga mot öga med den låga solen. såg ljuset reflekteras på den ojämna vattenytan, svepa stroboskopiskt över klipphällorna. lyssna på kivande måsar och gräsklipparen från andra sidan som alltid tycks vara igång. vattenytan är en halvmeter lägre nu än den var då jag var barn. jag kan inte riktigt minnas hur det såg ut på andra sidan då, bara att den kändes så mycket längre bort än den gör nu. viken krymper, och jag har blivit äldre.
och jag undrar hur det kommer att se ut om femtio år. då jag är åttiotre och fortfarande sitter här nere och filosoferar i det bleka kvällsljuset. kommer vi att ha flyttat bryggan då, gjutit ett nytt landningsställe? kommer barnbarnen att once and for all ha rensat bort småstenen från botten vid stranden? kommer samma fåglar flyga här då?
för jag vill inte tänka på att jag inte skulle sitta här då. att vi skulle ha låtit det här stället glida oss ur händerna, eller att jag inte skulle bli så gammal. jag vill bli minst åttio, men jag vet att det inte är så självklart. både farmor och mormor var inte särskilt gamla då de lämnade oss. det sörjer jag verkligen nu, när jag börjar komma så många äldre nära. jag hade verkligen velat tala med min farmor och min mormor om deras liv, fråga hur det var att leva med en alkoholiserad man, hur det kändes att bli bedragen. hur det var att skilja sig på deras tid. nu är deras versioner av allt begravna.

femtio år. mycket kan hända på femtio år. och jag har ju inte ens kommit halvvägs. det känns skönt att veta att den här erfarenheten jag skriver om snart kommer att vara avlägsen, överskuggas av andra, att jag kommer att kunna älska igen, forma nya relationer. femtio år till är en lång tid att leva.

jag simmar utåt

jag vadar ut i det kyliga vattnet. centimeter för centimeter sänker jag ned kroppen, ryggen är svårast. jag står på huk till slut, jag vill ha kontrollen, kastar mig aldrig bara rakt ut i det mörka, grumliga. men när kroppen är täckt av vatten, när vattnet omsluter mig, då formar jag armarna till en pil och skjuter ut. förundras över att det är samma rörelser som i simhallen på Haga. bara att här är vattnet mitt, hela viken är min. inte ens den ensamma svanen syns till. här behöver jag inte hålla mig till en rak fåra, här kommer jag inte att råka flyta upp ovanpå ryggen av en mjukhudad pensionär när jag simmar ryggsim. här hörs inga radioröster, ingen reklam, bara en och annan mås som sveper över viken, det avlägsna ljudet av gräslipparen på fastlandet, det porlande ljudet av mina händer som klyver vattenytan. jag simmar utåt, mot Lisbeth. längre fram skymtar andra öar, öppet hav. när jag hävs upp av den framåtskjutande rörelsen ändras horistontlinjen. jag ser en ö, jag ser inte en ö. jag ser en ö, jag ser inte en ö. viken smakar svagt av salt och jord, det bräckta vattnet ligger som en kittlande linje över mina läppar för varje simtag. jag virvlar runt i vattnet. på land kan jag inte göra några piruetter, men här i vattnet är jag en ballerina. jag drar efter andan då bakhuvudet sänks ned och bildar en grop i den tunga vattenmassan. ser upp mot en vitbländande molnhimmel, ljuset är så kompakt att jag inte kan stirra rakt in i det. mina röda tånaglar bildar ett radband under den svagt gröna ytan. ett smycke, främmande för detta element. som om det vore höst, som om fåglarna tappat rönnbär. men det är bara försommar än, och det här är det första doppet.
fötterna trampar som en enda fena, jag är en sjöjungfru, och med armarna tecknar jag vingar. fram och tillbaka, fram och tillbaka.

konturerna flyter ut i vattnet, men när jag kommer tillbaka till vintern, kommer jag att finna en ängel i den genomskinliga isen här.

när jag kommer upp på land igen, är huden liksom avdomnad. bröstvårtorna hårda, gåshud. jag drar på mig klänningen, sveper handduken om håret, kokar té. på bordet har spindeln redan börjat spinna ett nät i min bukett av strandblommor.

sedan kommer regnet.

jag landar jag landar

om jag ska skriva ett blogginlägg så är det ändå nu. fastän det är sent och jag är trött och har en lång skrivarkursdag framför mig imorgon så är det just det att nu, nu har jag landat.
jag är här, på Bastuskär, och mina skrivarkursdeltagares ord vilar i mig, Bastuskärs barndomsfamn stillar mig, sommarnattsljuset. allt är poesi.

vad ska jag skriva om då? jag vet inte, vad skriver man om då allt känns så fantastiskt bra? att fastän det är ett enda tjorv av händelser jag inte förrän nu hunnit landa i, så älskar jag det där tjorvet också, och vet att jag klarar det, att jag kan vänta ut det. alltid mycket på en gång.
landa från avslutet i Skurup, landa i mina egna kursers avslut, landa i att jag ställer ut på ett riktigt museum under en hel sommar, landa i att jag faktiskt står ganska stadigt själv, att jag inte längre söker lika mycket.

men jag vet ju att jag landar, och att jag har en sommar framför mig med äventyr varvat med stillhet. en lyxsommar med Göteborgssemester varvat med Kroksjö, Stockholm och Kokkola. om det blir som jag tänkt mig med de sistnämnda, vi får se. två månader går snabbare än man fattar, helt plötsligt är de slut och de nya terminerna börjar igen.
men nu. nu är allt framför mig. veckor av skrivande och designande, gamla vänner och nya möten. besök i städer, besök som kommer till mig. och kanske en eller annan famn.

jag landar jag landar.

jag tänker att mitt liv har farit fram ganska fort ett tag nu, som hastigheten i en svans tunga vingslag och ljudet de stora vingarna åstadkommer har genljudit i mig ett tag. men nu landar jag, i en stilla havsvik i skymningsgryningen en norrlandsnatt. landar och låter vattnet stilla sig.