12 juli 2014

jag är en vildvuxen trädgård




att uppleva saker ensam. för mig är det så mycket starkare, än att göra det tillsammans med någon annan. kanske för att jag i andras sällskap, inte riktigt får samma tillgång till vad det är jag själv känner. att jag i andras sällskap så lätt bara hamnar i deras upplevelser, deras känslor. är jag ensam, blir det ogrumlat.


men det är också så, det känns starkt att ha kommit till den punkten att jag tycker om att vara ensam. att ångesten inte övermannar mig, mindrevärdeskomplexen för att jag står ensam i världen. för jag gör ju inte det. jag har en armé av vänner och älskare omkring mig. trots att jag är ensam, trots att jag har kvar min integritet och inte delar min värld med någon. just nu. jag delar delar av den, med olika, på olika sätt. det här är så nära min vision av hur jag vill leva att jag nästan inte kan andas.

det är intressant också, hur skrivandet är min första kompanjon. det är väl så det är, helt enkelt. just nu är jag tillsammans med det skrivna ordet, ni andra kommer sen. och jag tror att jag blir en bättre människa av det. jag kan möta er som mig själv då. ni får möta den riktiga Mina.



jag började prata med någon som träffat mig i ett sporadisk sammanhang för många år sedan. han mindes mig, men som en grå mus bredvid Johan. en grå mus! ni som känner mig nu måste häpna. jag med. men jag förvånas inte det minsta. jag var det då, ju. bredvid honom. jag var ett bihang, en tyst tjänare alltid några steg bakom, en skugga utan egna ord. det var hårt kanske, men sammanfattningsvis var det så. det är i kraften av att ha varit där, jag blommar så starkt nu.

det växer ogräs i min trädgård. de flesta är ganska fina, när allt kommer kring. jag har inget större behov av att rensa rabatten, vill inte ha en perfekt ordnad visningsträdgård. jag vill vara hela Botaniska - vildvuxen, oöverskådlig, full av skrymseln, grottor, utsiktspunkter, ständigt nya små under, ständigt växande och växlande i blomningar och frukt.

jag hånglade med sommaren igår, klädd i den ljusaste klänningen jag äger, inte en endaste svart tråd på hela kroppen. jag satt med benen i kors och blickade ut över universum, jag ägde hela världen. jag är här nu. i mig själv. i den vildvuxna trädgården, på upptäcktsfärd i mig själv.

jag är här nu.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar