15 juli 2014

en gammal älskares famn är hemma och ändå inte



Hemma. Vad betyder då det egentligen?
Först kändes bara en stor tomhet. De här gatorna jag känner så väl, den här sträckan, dammet på gatorna. It's all been done before. Huset står kvar, de har inte ens hunnit göra något särskilt mycket med vägarbetet utanför. Bara en sak är annorlunda, det har flyttat in folk i det nya grannhuset. En som har många gröna växter på balkongen, det uppskattas. En med snygga möbler i sitt displayfönster. Nåja, det kommer väl upp en häck eller så såsmåningom, men det måste kännas som att bo i ett skyltfönster just nu.


Lägenheten. Jag älskar den ju, särskilt min säng. Men varför flyr jag den alltid? Varför är det inte här jag kan koppla av, vara mig själv? Är det inte det som är meningen med att ha ett hem?

Göteborg är hemma, och ändå inte. Lägenheten är hemma, och ändå inte. Sjöstigen där mamma bor, och där jag bodde några kaotiska tonårsår, är hemma, och ändå inte. En gammal älskares famn är hemma, och ändå inte. Ganska mycket inte, men ändå. Att trots tio år så känns de där armarna välbekanta. Hemma.

Jag har bott på så många ställen. Andbacken i Gräsmyr, Marieberg i Umeå, Holmsund, Wiik utanför Uppsala, Siriusgatan i Göteborg, Andra långgatan, Tredje långgatan, New York. Så börjar cykeln om igen: Tillbaka till Holmsund, Mariehem i Umeå, Öst på stan. Och sen?

Kan jag hitta ett nytt hem? Behöver jag det? Får jag det? Så många frågor.

Alltid har jag sökt mig hemåt, men aldrig hittar jag dit. Det sitter i hjärtat, visst. Och jag är så mycket mera hemma just nu än jag någonsin varit. Verkligen. Men begreppet "hem" fortsätter att glida undan.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar