19 juli 2014

en reva i världen, en reva i tiden


Ödehuset i Kroksjö. Olyckligtvis är det tillbommat, så jag har inte fått se det från insidan. Jag älskar verkligen övergivna, förfallna hus. På något sätt är det som att människornas historier stannar mer kompakt i tiden i sådana hus, än i de från samma tid som fortfarande bebos, förändras och renoveras. Det är väl det som känns lite magiskt, att det är något som har stannat i tid. Men det är ju inte som det var då, för tiden har ju inte alls stannat, tiden i väder och vind har brutit ned det. När det beboddes, var det ju inte förfallet.
Så vad är det i det förfallna som gör det så vackert? Det döende, det vittrande? Vissna blommor, flagnad färg, riven tapet, trasiga föremål. Jag lockas av det, det trollbinder mig. Är det så enkelt som en levande metafor, ett ting i världen som representerar en känsla inifrån? Någonting som en gång brast i mig, att det är det jag ser och ändå älskar, i dessa yttre ting?

En reva i världen. En reva i tiden. Kanske är det det mina gamla ärr egentligen är. Jag vet inte vem jag varit utan dem. Eller jag önskar att jag kunnat bli mig själv utan dem, att det inte skulle ha varit så handgripligt svårt att förlösas som mig själv. Men det var någonting sådant som skedde då, den största förvandlingen, transformationen då det som jag upplevde som mitt egna jag tog form. I Göteborg träffade jag en pojke jag en gång varit nära, som upplever den transformationen nu. Jag ser hur trasig han är. Det manifesteras inte i skärsår på armarna, tack och lov, men i en förvirring i världen. En reva har skapats, han måste hitta sin balans igen. Jag kände igen min egen upplevelse i honom, känslan av att äntligen förstå. Han har inte hittat fotfästet igen, jag hoppas han gör det. Men han har blivit vaggad, det fallet kommer att bli hårt.

På ett annat plan var det viktigt för mig att träffa honom. Han kände mig innan. Innan jag försvann igen. Fastän jag fortfarande var väldigt trasig då, så var det fint att höra att jag var mig lik. Att det som är jag nu, redan var jag då, innan den här mellanperioden, då jag var någon annans. Det låter kryptiskt, jag förstår det, men jag tänker inte förklara närmare. Det gör jag i boken jag skriver, och den ska jag dyka in i nu.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar