mötas av spindelväv i ansiktet

Nu tror jag att jag besökt alla ödehus i Kroksjö, jag får bege mig till nästa by för att utforska fler.
Det sorgliga är väl just detta, att det förmodligen finns minst ett i varje by? Strödda lite utanför, många fler. Bostadsbrist i städerna, fullt med fina hus på landet, inåt landet, uppåt landet. Bakom det vackra i förfallet står en sorglig utveckling. När jag tänker på det vill jag gå tillbaka, inte i tiden men jag vill vrida en liten del av samhällsutvecklingen åt ett annat håll genom att själv flytta ut. I obygden. Ja det skulle jag vilja. Men tiden räcker inte till för alla liv jag vill leva.
Det här huset ligger mitt på en åker. Förr måste det väl ha gått en väg hit, nu är det mest ett hinder i vägen för sådden. Utsikt mot sjön, och utsikt över åkern på andra sidan, en fin vy eftersom huset ligger lite uppe på en kulle. Jag skulle tro att en yngre kille har huserat där, åtminstone på somrarna, på nittiotalet. Jag hittade en katalog från -96 och typiska festbilder i en clipsram, ett där en kille ligger däckad utanför detta hus, samt skoteraffisch och tjejaffisch - är det inte stereotypen av en tonårskille från Norrland så säg! Har huset ägts av hans föräldrar? Far- eller morföräldrar? Nu har skorstenen fallit in och det är en stor hög med murbruk i mitten av huset, avskärmat av presenningar. Att det inte är totalt övergivet tycks uppenbart, det att möblerna stod som de gjorde fick mig att ropa hallå? innan jag klev vidare in, men i dörröppningen möttes jag av spindelväv i ansiktet. När jag klev ut genom dörren igen hörde jag ljud därifrån. Hade det inte varit en sommarkväll med gassande sol hade jag nog blivit lite mörkrädd.