jag har åkt genom en solnedgång från en åttiotalsaffisch för att ta mig hit

Jag är i Såka, världens ände. Jag har åkt genom en solnedgång från en åttiotalsaffisch för att ta mig hit. Inget filter i världen kunde ha gjort den rättvisa, även om vi stannade och försökte fånga den på bild. Neonkorall, den färgen. Rosalila moln. Det enda som saknades var några palmträd i förgrunden.

Till Vasa kom jag i 32 graders strålande sol som på tio minuter byttes om till störtregn, blixtar och dunder. På de tio minuterna hann jag äta en glass och lyssna på en lång harang om vädret (tror jag) på finska då de första dropparna kom. Tanten smackade med munnen och såg märkbart besvärad ut över att jag var svensk. Antagligen hade det med min språkförbistring att göra. När ovädret så kom, tog jag mig en åländsk honungsöl på en uteservering och tittade på blixtarna. Regnet svepte in även över mig, men vad gjorde det? Jag hade Sommaren utan män och en skrivbok i min famn.

Fem minuter före vernissaget öppnade, steg jag av bussen i Jakobstad. Sisters of craft, a photographic essay. Kvinnors hantverk, långsamheten i det, omsorgen. Vackra bilder. Kloka ord.
Och på det en av de godaste risnudelwokar jag ätit från en foodtruck på torget, innan vi tog bilen ut i obygden. Vi pratade att göra det hjärtat vill göra och om språket, att uttrycken är olika. Samma ord, bara i nya konstellationer, fria från våra vanliga sätt att foga dem samman. Det låter som poesi för mig, jag behöver den här ruckningen av språket, förskjutningen.

Och nu är jag här. Jag bor i en del av huset som liksom lämnats tom. Det är som att bo hemma hos mormor, med den enda skillnaden att ingenting här är omsvept i samma mohairmatta av inomhusrökning. Men annars: möblerna, inredningen. Konsten på väggarna. Färgerna. Prydnadssakerna. Fläkten i taket. Det är ett femtiotal som slutade utvecklas på åttiotalet, stannat där. Ungefär som hemma hos mormor.

På morgonen vinkade jag till hans syster som nyfiken kikade in i mitt fönster. Hon har suttit och lagt pussel medan jag har gjort mina morgonbestyr och det är helt ok, det är så här det är här. Det hör till, känner jag på en gång. Till den här gården, den här platsen. Jag har fått en karta och snart ska jag bege mig ut på vägarna, utforska, ta in. Men än så länge vaknar jag långsamt och försöker ta mig in i skrivandet igen. Jag kavlar upp ärmarna, nu skall rensas. Allt onödigt ska bort, och jag ska utveckla trådar som inte fanns i verkligheten, göra min historia mera verklig. Det här är helt rätt plats att göra det på, allt är så annorlunda, men ändå samma. Samma fast annorlunda. Precis som med språket. Den finlandssvenska melodin gör mitt skrivande gott.