Jag försöker förklara vad det här är. Att jag skriver här, hur jag skriver, vad. Varför. Jag kan inte.
Det här är en offentlig dagbok. Samtidigt väger jag mina ord och låter dem komma i en alldeles särskild följd, väljer vad jag skriver om, vilka, hur. min riktiga dagbok ser helt annorlunda ut. Den innehåller alla mina svaga sidor, allt mitt gnällande, min frustration, mitt velande fram och tillbaka, listor över allt jag behöver göra, påminnelser om att jag måste boka ny tvättid. Skitsaker, fast såklart ändå inte. För mig är allt det där viktigt, eftersom jag tänker genom att skriva. Det kanske gör mig till lite av en retard, men jag tar det, jag har accepterat att jag fungerar så.
Det här är något slags mellanting. Jag skriver om mitt liv och sådant jag tänker på, sådant som berör mig som jag tänker också kan beröra andra. Jag reder ut saker, kanske först och främst för mig själv, men det betyder ju någonting att det är öppet, för andra att läsa. Till viss del handlar det om en slags exhibitionism, även om det inte är den nakna kroppen som är i fokus utan nakna tankar. Men jag kan inte förklara varför jag alltid drivits av lusten/behovet att klä av mina tankar och visa dem nakna.
Ni som läser är få, de som också sagt något om det har visat sin uppskattning. Det är jag både glad och lite förvånad över, även om det förstås måste vara en del av varför, den bekräftelsen.
Jag blir inte klokare. Inte på varför.
Hur, är en annan fråga, och vad. Alltså, vad skriver jag om, hur gör jag mitt urval, vad betyder det att jag skriver om någon som står mig nära? Dikterna jag skriver inspirerade av möten hud mot hud, är inte nödvändigtvis sanna. I dikterna målar jag upp förståelser av en människa, mig själv, av relationer, möten, och jag använder erfarenheten med en viss person som fond. I det jag skriver här finns det stråk av samma, jag skriver inte alltid bokstavliga sanningar*. Det är min tolkning av det jag upplevt och känner inför det upplevda just då som jag skriver om. I relation till allt annat som pågår innanför och utanför min kropp, mitt huvud, mitt inre (det finns ett par ord jag inte klarar av att använda i min vokabulär eftersom de är för söndertrasade, själ är ett av dom). Alltså ett slags ögonblicksfotografi i skriftlig form, dubbelexponeringar av mina känslo- och tankelager, raw-format. Ja det som skrivs här är verkligen RAW.
* Det här med sanningar, är ett annat kapitel. Jag arbetar med det varje dag. Det finns inte någon ultimat sanning, det bara finns inte. Vi kommer inte åt någon helhet, det är som att försöka förstå begreppet gud. Alla upplever allting olika. Och vi minns olika. Och vi förstår olika, ju mer vi lär oss om andra versioner av det upplevda, vi tillfogar det till vår sanning. Vår egen uppfattning om sanningen kan förändras. Allting flyter. Det är en jobbig tanke och en skön tanke.
Göteborg är grått och kallt. Jag fick influensa och har mest legat däckad på Danis soffa. Frustrerad över mina raserade planer, på all tid att skriva och inspireras som gått förlorad. Jag försöker förstå varför, vad jag gjort för att förtjäna det. Det lönns nog int. Vi kan inte förstå allt.
Vad tror du, varför skriver man utåt? Varför blottar man sina tankar, visar sitt nakna inre?
Den bästa läraren och psykologen man kan ha är livet, kanske möjligen med en smula medicinering ;-) . Det som lär oss mest om vilka vi är är att skriva om oss, den personliga dagboken och den offentliga man lägger ut på nätet har samma syfte att bemästra orden och med orden bemästra sig själv. Det är inte helt olikt Mushin förtkortning för mushin no shin, vilket betyder medvetande utan medvetande. Så långt jag har kommit under 32 års försök att mer eller mindre praktisera zen. När vi skriver som om de vore reflex som en tränad Akidokan tillsynes automatisk reser sig upp från ett fall, det är en del av Mushin, tror jag. Det är otroligt givande när vårt skrivande ger någon annan något. Men det är inte därför jag skriver, jag skriver därför att jag måste, det är som en del av mig lika mycket som det är att andas.
SvaraRadera