Eric Manjula Anderson

Han reste sig och gick, nu står stolen tom. Vi säger att vi älskar varandra, och vi menar det, vi säger det för att vi inte kan säga det till honom. Hans ord lever kvar i mig, och jag vet att han kommer att göra sig påmind i regn som faller, purpurfärger, samurajsvärd. Döden sydde sin kostym, vi fick inte veta att den skulle bli klar så snart. Vi visste och vi visste inte, vi värjde oss, som man värjer sig för döden. Jag hade velat trycka hans hand, stryka fingret längs hans kind, men det låter sig inte längre göras. Jag kan fortfarande känna hans kram i min kropp, höra rösten, minnas blicken. Han drack té och åt en kärleksmums, medan jag viftade bort dödens vingslag som en irriterande fluga. Hade jag förstått att det var vårt sista samtal hade jag sagt andra saker. Men vi får aldrig veta i förväg och döden lämnar oss med tomma stolar utan ord.

Min vän Eric lämnade oss i går morse. Det är ofattbart, som döden alltid är. Jag håller handen med de nära, över de 130 mil som skiljer oss åt. Kärlek gör sig påmind i döden, döden gör allt knivskarpt. Mitt huvud är tungt av gråt, det får det vara.

Jag köper en hibiscus till minne av Eric. Floristen påminner mig vänligt om att inte vrida blomman från ljuset, att blommorna kommer att sträcka sig efter ljuset och att jag inte får vända dem inåt igen, tillbaka, mot rummet, mot mig. Jag säger ja. Jag ska låta Eric vända sig mot ljuset och inte kalla honom åter för min skull, för att jag vill ha honom kvar här. Jag ska vända blomman mot ljuset.


För bara en vecka sedan, satt vi och fikade på café Zenit. Jag kan inte fatta att jag aldrig mer kommer att höra hans röst, aldrig mer avbryta honom i någon rant om ovidkommande saker, aldrig mera se honom le och småskratta. Döden var alltid närvarande, och därför var den så omöjlig. Han överlevde ju allt. På det sättet blev han någon form av superman, jag slutade förstå hur nära döden verkligen var. Kanske kan man heller inte andas då, om man tänker på det. Andas. Den här gången kom andningen inte igång igen. Nu finns bara minnen.

Han lever kvar i alla oss som minns och sörjer.  Vi bär på olika bitar av honom, han var en egen för var och en. Vi är hans minneslund, han skingras inte i vinden. Tempus. Att övergå till dåtid. Den oåterkalleliga linjen mellan nu och då. Han äger inte längre sitt tempus i denna värld. Vi andra går vidare med våra egna, hårt tryckta mot brösten. Tyngden av ett nu, när ett du har lämnats kvar i ett då.
Allting fortsätter ju, fast man inte förstår det. Klockan tickar, ljuset faller. Vi byter till sommartid och plockar fram vår sommarkostym. Men inuti honom slöt sig tiden omkring sig själv, det var så han beskrev det. Purpur.

Om skrivande: jag bygger ordskulpturer av mina upplevelser

Jag skriver om. Sitter med texten som både känns som ett sammanhängande helt och ett enda långt dravel. Om jag petar i det faller strukturen. Tänker jag. Det gör den inte. Varje gång jag återvänder ser jag sådant jag glömt att skriva om. Detaljer som för sammanhanget känns viktiga. Jag provade att väva ihop två älskare till en men det lät sig inte göras. Jag flyttade istället ett helt nyår och en insikt till längre fram, det funkade inte att hon fattade något om sig själv och sen går i fällan igen, man orkar inte med det hur många gånger som helst. Oavsett hur verklighetstroget det är. Nya bilder dyker upp. Hur hon beter sig, Alice, hur rå hon blir. Ju längre bort ifrån jag kommer desto lättare blir det att låta henne vara rå, råare än råast. De mörka får sippra fram ur alla namnlösa vrår, jag klarar av att följa linan i berättelsen hela vägen ut. Några scener jag inte klarat av att ha med förut måste kanske plockas in igen. Det ska bli kallt och strävt, sängar utan lakan och rakade bröstkorgar. Andra saker går lätta att föra samman. Jag ska utöka en annan älskares historia med minnen från andra, hopplock, collage. På det viset gör jag.

Jag sa någonting bra om det jag gör igår, mellan vinklunkarna på Kino med Jessica (<3). Att jag använder allt det jag upplever som mitt råmaterial. Hon använder trådar och stygn för att skapa former, faktiska skulpturer som går att ta på men jag använder upplevelser och erfarenheter som symboler och bygger ordskulpturer. Så att upplevelsen av ett bröst som faller ur en kimono, eller att ett halsband går sönder men bara en kula faller, ljudet av naglar som filas och arabiska uttryck som mumlas, hälsningsfrasen jag vill hångla med dig nu blir till symboler, allt är beståndsdelar för att berätta något annat. Allt det du säger till mig, allt det du gör tillsammans med mig, kan dyka upp som beståndsdelar i en poetisk struktur. För mig handlar det om att observera och transformera. Transformationen är min poesi.
Han berättar sina drömmar för mig.

Skrivuppmaning: Skriv ned den vackraste eller märkligaste eller intressantaste observationen du gjort idag. Plocka ut den ur minnet som en stillbild och beskriv den.

Om skrivande: att resa

När jag reser ser jag nya saker.
Det har kommit att bli ett slags beroende. Någonting nödvändigt för att jag som människa, och kanske främst som skapande människa, ska fortsätta finnas till, utvecklas, inte stå still. Med stilla och med resa, menar jag inte alltid yttre resor i den geografiska världen, även om det är en sådan jag är på nu. Resor och att inte vara stilla kan göras även där man är, i sin stad, sina kvarter, sitt rum om så nödgas. Det handlar om perspektiv. Att bryta dem, att inte fastna i ett enda. Att inte skriva samma berättelse om och om igen, säga samma sak. Det blir så tjatigt. För att undvika det, behöver man ruska om inuti en själv också. Genom resor, inre eller yttre eller både och.
För den skrivande människan ser jag det som en nödvändighet. Inre eller yttre, men att inte stå stilla.

Skriv/skapandeövning:
Gör en resa. Gå en annan väg hem och se dig om när du går, lägg märke till detaljer. Eller slumpa fram en ort på google maps och lär dig något om den. Eller ta bussen till en stadsdel du aldrig eller sällan varit i. Ta in, notera, skriv ned. Skriv om din resa. Skriv som dig själv eller någon annan. Dagbok, anteckningar eller en berättelse. Men skriv.

I swear by deadlines

Det är när tiden är knapp jag alltid hinner mer.
När jag är uppe i varv, har farten inne men helt plötsligt har en lucka mellan att gå ned och hänga tvätten och gå till ateljén för att sy fållen på en klänning innan skrivhandledningen klockan tio på morgonen, som jag inser att jag har tid för att skriva här.
När oceaner av tid finns att tillgå, är det som att man aldrig tar sig för.

I swear by deadlines. Jag behöver dem. utan dem blir det ingenting. Det funkar inte att skapa dem själv. Det måste komma utifrån. tävlingar, tusen inplanerade saker, kurser jag går, kurser jag ger, ramar. Allt inom ramar. De som säger att de behöver oceaner av oplanerad tid för att klara av att göra ditten eller datten, som tex att skriva en bok, är troligtvis ganska fel ute. Folk är väl olika, men jag känner många som jag. Som snarare behöver nanowrimo och manustävlingar för att få tummen ur.

Littfest är i antågande. Jag är sjukt peppad och försöker hinna med så mycket som möjligt före, så jag bara kan njuta under tiden. Kanske ses vi i vimlet? Om jag ser helt lost ut, är det bara för att jag befinner mig i en annan värld. Alla dessa världar som kommer att öppnas upp för mig, all ny inspiration. Jag älskar att gå omkring i detta och ha med mig mitt egna skrivande i tankarna. Hur kan jag relatera detta till hur jag skriver? Eller håller kurser, för den delen. Kanske borde jag ta upp detta på min kurs "Utveckla ditt skrivande", eller här är ju ett grymt tips för alla mina skrivande seniorer... Penna och papper alltid lättillgängliga.

Man måste också börja någonstans. Få inspiration, sätta projektet i rullning. Littfest är ett ypperligt tillfälle. Att gå en kurs eller gå på något av skrivcaféerna en annan. Läsa Skriva, surfa på poeter.se. Det finns många vägar. Men en oändlig räcka av tid, är inte att föredra. Tanken på det är mer en ursäkt för att inte sätta igång på en gång.

you have the lovers

spenderar kvällen i sängen, med Leonard Cohens poesi i högtalarna och tankar på händer att hålla &

att det man är rädd för ofta inte är så farligt trots allt. jag börjar lära mig det. det är den där tröskeln. och sen är man över, det är gjort. 

den här veckan har jag gjort så många nya saker, och ändå har det varit en helt vanlig vecka. 

livet.