Eric Manjula Anderson

Han reste sig och gick, nu står stolen tom. Vi säger att vi älskar varandra, och vi menar det, vi säger det för att vi inte kan säga det till honom. Hans ord lever kvar i mig, och jag vet att han kommer att göra sig påmind i regn som faller, purpurfärger, samurajsvärd. Döden sydde sin kostym, vi fick inte veta att den skulle bli klar så snart. Vi visste och vi visste inte, vi värjde oss, som man värjer sig för döden. Jag hade velat trycka hans hand, stryka fingret längs hans kind, men det låter sig inte längre göras. Jag kan fortfarande känna hans kram i min kropp, höra rösten, minnas blicken. Han drack té och åt en kärleksmums, medan jag viftade bort dödens vingslag som en irriterande fluga. Hade jag förstått att det var vårt sista samtal hade jag sagt andra saker. Men vi får aldrig veta i förväg och döden lämnar oss med tomma stolar utan ord.

Min vän Eric lämnade oss i går morse. Det är ofattbart, som döden alltid är. Jag håller handen med de nära, över de 130 mil som skiljer oss åt. Kärlek gör sig påmind i döden, döden gör allt knivskarpt. Mitt huvud är tungt av gråt, det får det vara.

Jag köper en hibiscus till minne av Eric. Floristen påminner mig vänligt om att inte vrida blomman från ljuset, att blommorna kommer att sträcka sig efter ljuset och att jag inte får vända dem inåt igen, tillbaka, mot rummet, mot mig. Jag säger ja. Jag ska låta Eric vända sig mot ljuset och inte kalla honom åter för min skull, för att jag vill ha honom kvar här. Jag ska vända blomman mot ljuset.


För bara en vecka sedan, satt vi och fikade på café Zenit. Jag kan inte fatta att jag aldrig mer kommer att höra hans röst, aldrig mer avbryta honom i någon rant om ovidkommande saker, aldrig mera se honom le och småskratta. Döden var alltid närvarande, och därför var den så omöjlig. Han överlevde ju allt. På det sättet blev han någon form av superman, jag slutade förstå hur nära döden verkligen var. Kanske kan man heller inte andas då, om man tänker på det. Andas. Den här gången kom andningen inte igång igen. Nu finns bara minnen.

Han lever kvar i alla oss som minns och sörjer.  Vi bär på olika bitar av honom, han var en egen för var och en. Vi är hans minneslund, han skingras inte i vinden. Tempus. Att övergå till dåtid. Den oåterkalleliga linjen mellan nu och då. Han äger inte längre sitt tempus i denna värld. Vi andra går vidare med våra egna, hårt tryckta mot brösten. Tyngden av ett nu, när ett du har lämnats kvar i ett då.
Allting fortsätter ju, fast man inte förstår det. Klockan tickar, ljuset faller. Vi byter till sommartid och plockar fram vår sommarkostym. Men inuti honom slöt sig tiden omkring sig själv, det var så han beskrev det. Purpur.