1 april 2015

en skiljelinje


Kvällssol. Solen bryter sig in.

En skiljelinje.

På systembolaget: allt bra med dig idag? Nej. Men man kan ju inte börja prata om sorg i en kö på systemet. Han bad om leg. Jag tänker att det kanske var för att pigga upp mig. Jag tänker också att han kanske hade varit på provning i kulisserna, så glad som han tydligen var.

Han ser fridfull ut. Såg, ser. Äntligen vila, om man kan uttrycka sig så. Det tycks mig banalt, på ett plan. Ett uttryck fullt av hål.

Man kan lätt prata sönder sorgen. Men om man inte pratar då? Jag är för mycket i det för att förstå det där distansperspektivet.
Däremot förstår jag att jag inte orkar prata med vem som helst om det. Man beklagar sorgen. För vad ska man annars säga, det är uttrycket. Men jag känner hur jag glider över det, med dem jag inte orkar förklara allting för. Jag vill inte småprata om döden.

För första gången känner jag att det finns gränser för vad man kan ställa sig på en scen och säga. Att jag aldrig skulle kunna läsa en dikt om verklig sorg på poetry slam, bli bedömd. Det vore ovärdigt, mot mig och om den det handlar om. Mot publiken också, hur ska de kunna göra en vettig bedömning på någonting som är på riktigt? Jag har inte tänkt på det så förut. Det stack hål på det sista av min egen medverkan där. Även om allt jag skrivit är på riktigt, så fanns det en gräns här.

Tankar flyger. Min egen framtid blev luddigare, mera vacklande. Om det har med detta att göra. Det kanske är ständigt närvarande, ständigt i fluktuation.

Att känna att lusten/glädjen är fylld av sprickor. Projekt, idéer, sådant jag velat göra, känns inte lockande längre. Jag vet att det är övergående, men det är en fruktansvärd tomhet i den icke-känslan.

Jag vet att jag får glädjas. Att mitt liv ska levas, och allt det där. Ändå får jag dåligt samvete för att jag kan distansiera, de stunder jag gör det. Det är en cirkelrörelse, ett ekorrhjul. Hamsterhjul borde det väl heta?

Det var en dag som alla dagar, denna dag. Det var solljus i kontrast till gårdagens snö. Det var sömnad i kontrast till gårdagens skrivande. Dagarna går framåt. Ja, för mig gör de det.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar