Jag sa farväl till min senaste älskare

Man kan bygga strykbord och glömma äta middag. Dricka glögg och bli varm i kroppen. Gå ut och dansa ensam för att det är gratis, sitta och skriva på scenkanten och få konstiga blickar. Man kan komma hem och hitta en gammal dikt i sin telefon och undra varför man inte lever som man lär. Man kan välta ut ett fullt vattenglas under natten och vakna med en beepande telefon, inse att alla dagböckerna är dränkta i vatten och förbanna sin fumlighet.

Jag säger farväl till min senaste älskare, tvättar mina underkläder i badkaret, bäddar rent med vita lakan. Men denna gång är det inte med vemod jag stryker lakanen fria från skrynklor, och inte för någon annan än mig själv, jag skall bädda in mitt hjärta, tvätta det rent från andras blod för någon sa till mig att den viktigaste att älska är dig själv och det må vara en klyscha men det är faktiskt mitt eget ansikte jag ser varje dag, min egen kropp jag använder för att gå och mina egna tankar som rör sig i mitt huvud och sprider sig ut i blodomloppet, det är med mig själv jag ska leva och den här kroppen som ska begravas under en sten med mitt namn och därför vill jag fylla mitt namn med all den kärlek jag kan uppbåda, fylla M I N A med all kärlek jag kan uppbåda först då, då det svämmar och blir över finns där plats för en annan kropp bredvid min i sängen, ett annat par armar som håller mig och ett annat namn att viska.

Så var det då jag sa farväl till sotaren, men jag lever som sagt inte som jag lär.

Jag vill hångla i en bastu

Jag vet inte om han - du - läser det här och jag vet inte heller om han - du- skulle förstå vad som står. Jag menar, det är svenska, javisst, men poesi är ett alldeles eget språk. Jag tar verkligheten och så flyger jag iväg med den, det är en angenäm åktur, den tar många fina kringelikrokar hit och dit men ofta landar den inte på samma ställe, det vill säga i verkligheten. Och med det vill jag säga att allt som står här är förskräckligt sant, och på samma gång oförskräckt lögn, dikt, påhitteri. Sådär så att ni, han - du - vet.

Jag vet inte heller om han faller för poesi. Jag skulle det, som en fura.Men det är ingen som skriver poesi om mig så jag skriver den själv.Jag skriver ett ode till min bastulena maghud och lägger det i byrålådan. En dag kanske jag kommer att fatta att jag faktiskt älskar mig själv. Men jag ska börja om från början:

Förstå hur varm jag är nu. För jag har simmat i vatten och tänjt kroppen inne i en tom bastu. Jag var lycklig där i några sekunder, med mig själv och kroppen i värmen, bara vara, bara känna, bara finnas. Någon gång ska jag hångla i en bastu. För det är fortfarande saker jag har kvar att göra, saker som aldrig blivit gjorda.
På vägen hem läser jag in poesi i min voice recorder, för det är för kallt för att ta fram en penna. Jag börjar bli ok med vintern nu. Det är vitt och jag är varm. Jag är varm fastän det är vinter för jag har badat bastu. Jag ska nog överleva den här vintern, och någon gång under dessa vintermånader ska jag stryka över en punkt på listan av saker som aldrig blivit gjorda.

Jag ska hångla i en bastu.

Jag säger ja till morgonkyssar och händer i chokladaskar, händer innanför de finaste trosorna.

Lyssna på havet i den gråblå gryningstimman. Ibland får du en chokladask och vaknar på en vinterstrand,du är trött resten av dagen men du har sovit under samma täcke och någon har smekt huden på ditt ben där du inte längre känner något, efter operationen. Det är en märklig, men inte oangenäm känsla, och du har hånglat och kliat en mans nacke.
Sedan har gryningen inte riktigt vaknat när ni måste lämna platsen, och du får inte se om där finns någon eld och någon fårskinnspäls, som i drömversionen. Du blir skjutsad hem till dörren i en svart bil, du blir kysst adjö och godmorgon. Det skulle kunna vara starten på en fantastisk dag, men egentligen är det bara starten på en dag, som många andra. Du ler kanske lite extra, men samma märkliga göromål skall genomföras. Skicka pressmeddelanden, klippa etiketter, packa väskor i väskor. Trampa på för stora benvärmare, leta förgäves efter hårsprayen i den gröna flaskan. Läsa dikter till mullerkomp och fylla munnen med för många rosa tomtar. Bli fascinerad av allas fantastiska projekt, och för första gången formulera tanken: det vore nog rätt coolt att bo i en container. Dela en sallad och dela ett evenemang. Säga "här är ett träd som inte finns i verkligheten, och där borta ligger Verkligheten". En dag som alla andra, for sure.

Nej, jag säger ja till morgonkyssar och händer i chokladaskar. Händer innanför de finaste trosorna och chokladkyssar. Drömmar om fårskinnseldar och att färdas längsmed havet på vinterstranden med mannen som fascineras av motorer och dokumenterade katastrofer.

Jag kan göra allt till poesi, det betyder inte att det alltid motsvaras av verkligheten, men verkligheten motsvaras alltid av poesi.

Hursomhelst, det är fint att hångla.

OBS. Havet på bilden är inte samma hav som skrivs om i texten. Eller, det är samma hav, men inte samma strand. Det är en vinterstrand, och gryningen tillät inga fotografier.

Jag stoppar huvudet i snön och låtsas som att vintern inte finns, jag går i ide nu.

Jag har gjort om mitt vardagsrum till ett ljusterapirum, för jag vet inte annars hur jag ska överleva vinterns mörker, väta, kyla och lager på lager av tunga kläder. Jag har drabbats av den sorgliga insikten att den här snön som kom, den kommer ligga här i fem månader nu, bara skifta i färg mellan kritvitt och smutsgrått och kylan, den som biter sig in i märgen, den kommer inte släppa taget. Det var insikten att det inte finns någon återvändo. Sommaren kommer inte att ångra sig och återvända till mig. Den kommer inte att komma krypandes tillbaka och säga förlåt, jag glömde visst bort dig, ska vi hångla? Fem månader av mörker, blöta halsdukar, förlamande kyla och kläder man knappt kan röra sig i. Jag känner mig som en flykting med alla dessa lager på lager, en flykting som klär på sig alla kläder hon har för att det enda hon kan ta med sig är det hon kan bära med sin kropp. Men en flykt från vad? Man stoppar huvudet i snön istället för sanden och hoppas att öronen inte ska trilla av, men i regel gör de väl det. Man glömmer åtminstone till nästa år, man säger förvisso: nästa år ska jag boka in en söderhavsresa till november, eller december, januari, februari, varje månad är just den månaden den hemskaste. Man glömmer det alltid, alternativt inser att man inte heller detta år har vunnit på lotto. Snön har kommit och jag går inte riktigt med på det. Jag ska försöka hitta Hawaii i mitt hjärta och glömma världen omkring mig. Jag fixade lampan i vardagsrummet och har brassat på med full ljusstyrka. Jag ska ligga på sängen i bikini, sätta på Hawaiian Vintage Music och bara glömma er därute, som vaggar omkring som michelingubbar. Jag går i ide nu, vi ses i maj, juni där nån gång, när snön har tinat bort från min skalle och krokusar växer upp längsmed min ryggrad.

Jag pendlar mellan världar och är sällan hemma

Från releasefest för Nattavaara på Socialize till Poetry Slam på Pipes till dansföreställningen och ljudkonst-konserten Again på NorrlandsOperan, efter att ha hittat mitt element igen i simhallen (och i bastun, där jag kan tinas upp och kanske hitta min inre värme igen) och ett närmande av en människa som sätter mitt eget liv i perspektiv. Den där särskilda känslan av att finnas till, som inte går att hitta någon annanstans än i kyssar och hud, och den där kylan som kan finnas i hud som möts som ändå inte är nära. Jag skrev en dikt om det och nu är det avslutat. He doesn't quite agree, men så här är det: du talar inte med mig. Du vet inte vem jag är. Du är blind för min värme, du säger varm hud mot varm hud men din hud är inte varm. Det förstår jag nu, när jag känt värme igen. Så tack, oavsett vad, jag behövde värme. Nu händer någonting annat, nu blir det något annat och jag är värd mer. Den känslan den viktigaste, oavsett vad.
Jag gillar den kompakta texten, för då tänker jag att alla orkar inte läsa. Och de som orkar läsa får skylla sig själva. I'm not babysitting any hearts, ok?

I ett annat liv skulle jag vara en dansare. Att dansa är som poesi, fast i kroppen. Jag skulle vilja dansa mina ord, illustrera känslor och tankar och tillstånd med rörelser i kroppen. Så fantastiskt vackert är det. Jag trollbinds. Jag önskar att min kropp kunde göra samma sak, att jag kunde göra vad jag ville med min kropp. Friheten i det. Men den totala ofriheten det innebär att komma till den punkten. Jag väljer vattnet. Där kan jag låtsas att jag dansar, tyngdlöst. Vatten är också poesi.
Men också: att äta och tala med någon nära är att vara hemma. Oavsett var man är. Igår var jag hemma i ateljén, med indisk mat i magen och ett rödvinsglas tillsammans med spöket på vinden. Fina grejer det.