mötas av spindelväv i ansiktet

Nu tror jag att jag besökt alla ödehus i Kroksjö, jag får bege mig till nästa by för att utforska fler.
Det sorgliga är väl just detta, att det förmodligen finns minst ett i varje by? Strödda lite utanför, många fler. Bostadsbrist i städerna, fullt med fina hus på landet, inåt landet, uppåt landet. Bakom det vackra i förfallet står en sorglig utveckling. När jag tänker på det vill jag gå tillbaka, inte i tiden men jag vill vrida en liten del av samhällsutvecklingen åt ett annat håll genom att själv flytta ut. I obygden. Ja det skulle jag vilja. Men tiden räcker inte till för alla liv jag vill leva.
Det här huset ligger mitt på en åker. Förr måste det väl ha gått en väg hit, nu är det mest ett hinder i vägen för sådden. Utsikt mot sjön, och utsikt över åkern på andra sidan, en fin vy eftersom huset ligger lite uppe på en kulle. Jag skulle tro att en yngre kille har huserat där, åtminstone på somrarna, på nittiotalet. Jag hittade en katalog från -96 och typiska festbilder i en clipsram, ett där en kille ligger däckad utanför detta hus, samt skoteraffisch och tjejaffisch - är det inte stereotypen av en tonårskille från Norrland så säg! Har huset ägts av hans föräldrar? Far- eller morföräldrar? Nu har skorstenen fallit in och det är en stor hög med murbruk i mitten av huset, avskärmat av presenningar. Att det inte är totalt övergivet tycks uppenbart, det att möblerna stod som de gjorde fick mig att ropa hallå? innan jag klev vidare in, men i dörröppningen möttes jag av spindelväv i ansiktet. När jag klev ut genom dörren igen hörde jag ljud därifrån. Hade det inte varit en sommarkväll med gassande sol hade jag nog blivit lite mörkrädd.

jag besöker en stillastående tid

Tidigare har jag besökt huset som ligger i bakgrunden, det är mörkare i trät och har igenbommade fönster, uppenbart ett ödehus och lockelsen kring det har helt fått mig att missa att huset bredvid också står öde. Inte helt övergivet, fick jag veta, ägaren bor i ett hus i närheten. Dörren gick att öppna, jag var tvungen att kika in... Men jag har bara betraktat, fotat av en stillatående tid, beundrat, undrat, blivit fylld av stillhet av att vara där. Jag har inte tagit någonting, inte rört någonting. Bara betraktat det vackra i för

Ikväll eller imorgon, ska jag ge mig ut på en promenad till ett annat ödehus. Det går ingen väg dit, så jag ska försöka ta mig fram utmed kanten av lägdorna utan att bli biten av ormar. Det ligger fint, sjöutsikt. Jag undrar ofta hur det kommer sig att husen står tomma. Jag vill flytta in i dem alla, ge dem liv igen. Leva mig in i dem.

en reva i världen, en reva i tiden

Ödehuset i Kroksjö. Olyckligtvis är det tillbommat, så jag har inte fått se det från insidan. Jag älskar verkligen övergivna, förfallna hus. På något sätt är det som att människornas historier stannar mer kompakt i tiden i sådana hus, än i de från samma tid som fortfarande bebos, förändras och renoveras. Det är väl det som känns lite magiskt, att det är något som har stannat i tid. Men det är ju inte som det var då, för tiden har ju inte alls stannat, tiden i väder och vind har brutit ned det. När det beboddes, var det ju inte förfallet.

Så vad är det i det förfallna som gör det så vackert? Det döende, det vittrande? Vissna blommor, flagnad färg, riven tapet, trasiga föremål. Jag lockas av det, det trollbinder mig. Är det så enkelt som en levande metafor, ett ting i världen som representerar en känsla inifrån? Någonting som en gång brast i mig, att det är det jag ser och ändå älskar, i dessa yttre ting?

En reva i världen. En reva i tiden. Kanske är det det mina gamla ärr egentligen är. Jag vet inte vem jag varit utan dem. Eller jag önskar att jag kunnat bli mig själv utan dem, att det inte skulle ha varit så handgripligt svårt att förlösas som mig själv. Men det var någonting sådant som skedde då, den största förvandlingen, transformationen då det som jag upplevde som mitt egna jag tog form. I Göteborg träffade jag en pojke jag en gång varit nära, som upplever den transformationen nu. Jag ser hur trasig han är. Det manifesteras inte i skärsår på armarna, tack och lov, men i en förvirring i världen. En reva har skapats, han måste hitta sin balans igen. Jag kände igen min egen upplevelse i honom, känslan av att äntligen förstå. Han har inte hittat fotfästet igen, jag hoppas han gör det. Men han har blivit vaggad, det fallet kommer att bli hårt.

På ett annat plan var det viktigt för mig att träffa honom. Han kände mig innan. Innan jag försvann igen. Fastän jag fortfarande var väldigt trasig då, så var det fint att höra att jag var mig lik. Att det som är jag nu, redan var jag då, innan den här mellanperioden, då jag var någon annans. Det låter kryptiskt, jag förstår det, men jag tänker inte förklara närmare. Det gör jag i boken jag skriver, och den ska jag dyka in i nu.

jag lever mitt liv som jag vill leva det

Jag har landat i Kroksjö. Det är mitt tredje år här, för varje gång är jag litegrann en ny.
Första gången jag var här själv, hade jag ett hopp i mitt bröst som fick mig att gråta. Andra gången en ivrig längtan till någonting nytt, förväntningar, det kliade i mig. I år är det mera stilla. Jag tror jag är mera närvarande nu, inte lika rädd, inte lika rastlös.
Jag börjar hitta ett lunk i min inte alls så lunkvänliga tillvaro. Ett slags mönster jag kan leva efter. Ingen annan, förmodligen, skulle kunna hålla på som jag gör, inte på det här sättet. Jag lär mig hela tiden. Jag har lärt mig att allting löser sig. Att ingenting kan ske om man inte vågar satsa, ta ett steg mot något okänt och obekant. Säga upp sig från jobbet och säga upp lägenheten på en och samma vår, är kanske inte den smartaste av strategier, men det funkade: jag står fortfarande med mina två fötter på jorden och händerna i himlen. Jag har kommit långt. Nu har jag en utbildning i ryggen, siktet framåt, har hittat en nisch jag vill fylla, som funkar - jag är bra på det.
Till hösten ska jag fortsätta plugga, undervisa och föreläsa. Det är en märklig kombination, men egentligen ganska logisk. Jag blir en bättre lärare om jag fortsätter att lära mig själv också. Jag gillar när det går hand i hand. Ekonomin är inte självklar, men den löser sig alltid. Jag lever mitt liv som jag vill leva det. Det ändras hela tiden, det har jag också lärt mig, och lärt mig att gilla.

Jag kanske fortfarande är lite rastlös. Jag är väl sån, vill att saker ska förändras, utvecklas, vill inte stå still.
Men jag är tryggare nu. Jag är inte rädd. Och med den tryggheten i ryggen blir jag ännu starkare, och vågar göra ännu fler saker. Utan att veta vad det ger, vad som händer. En viktig sak är att inte förvänta sig en direkt utdelning, utan göra saker för att man tycker om dem. Är det utdelningen du har i tankarna hela tiden, blir det du gör platt, och utdelningen uteblir. Om det är glädjen i det du gör som är huvudpoängen, så blir det till fantastiska saker, som i slutändan ger utdelning. När vet ingen. Eller i vilken form. Det mest spännande i livet tycker jag är att se hur saker och ting utvecklar sig. Vad som kommer till mig, vad jag kan göra med det. Vad ett steg i en riktning kan ge för mönster i kalejdoskopet. Om jag lägger en pusselbit här, vilka andra pusselbitar läggs till av andra - vad bildar det för motiv? Det fina är att inte veta i förväg, och därför ständigt bli överraskad. På gott och ont, men mestadels är det faktiskt gott. Det är roligt. Det är dynamiskt.

Jag tycker om alla rörelser mot. Om du vänder dig till mig, ser jag det som en möjlighet till att lära mig något om livet, och om mig själv, samtidigt som jag lär mig om dig. Och kanske lär dig någonting. Förhoppningsvis. Allt är en ständig rörelse, i ständig utveckling och omvandling. Inte mot ständigt ökat monetärt kapital, men mot ett ständigt ökat själsligt sådant. Det där andra, pengarna - det ger sig alltid.

Var det detta jag skulle skriva om idag? Tydligen. Det visste jag inte då jag började. Jag trodde jag skulle berätta om att jag gjort mitt livs första workout med hjälp av en app, och hoppat runt som en tok i Linns vardagsrum. Eller att jag testat göra egna summer rolls för första gången, och att de blev fantastiskt goda. Eller att idag ska jag sätta saxen i ett tyg som kostar 600:- metern. Men det blev något annat.

en gammal älskares famn är hemma och ändå inte

Hemma. Vad betyder då det egentligen?
Först kändes bara en stor tomhet. De här gatorna jag känner så väl, den här sträckan, dammet på gatorna. It's all been done before. Huset står kvar, de har inte ens hunnit göra något särskilt mycket med vägarbetet utanför. Bara en sak är annorlunda, det har flyttat in folk i det nya grannhuset. En som har många gröna växter på balkongen, det uppskattas. En med snygga möbler i sitt displayfönster. Nåja, det kommer väl upp en häck eller så såsmåningom, men det måste kännas som att bo i ett skyltfönster just nu.

Lägenheten. Jag älskar den ju, särskilt min säng. Men varför flyr jag den alltid? Varför är det inte här jag kan koppla av, vara mig själv? Är det inte det som är meningen med att ha ett hem?

Göteborg är hemma, och ändå inte. Lägenheten är hemma, och ändå inte. Sjöstigen där mamma bor, och där jag bodde några kaotiska tonårsår, är hemma, och ändå inte. En gammal älskares famn är hemma, och ändå inte. Ganska mycket inte, men ändå. Att trots tio år så känns de där armarna välbekanta. Hemma.

Jag har bott på så många ställen. Andbacken i Gräsmyr, Marieberg i Umeå, Holmsund, Wiik utanför Uppsala, Siriusgatan i Göteborg, Andra långgatan, Tredje långgatan, New York. Så börjar cykeln om igen: Tillbaka till Holmsund, Mariehem i Umeå, Öst på stan. Och sen?

Kan jag hitta ett nytt hem? Behöver jag det? Får jag det? Så många frågor.

Alltid har jag sökt mig hemåt, men aldrig hittar jag dit. Det sitter i hjärtat, visst. Och jag är så mycket mera hemma just nu än jag någonsin varit. Verkligen. Men begreppet "hem" fortsätter att glida undan.