7 november 2013

jag är en Widding, jag har rötter

Widdingfåtöljen i Widdings hörna, Västerbottens museum

Jag sätter mig i Widdings hörna på Västerbottens Museum. Var det därför jag kom hit? Jag hade en vag aning om att de kanske hade kvar rummet i rummet, men det var inte det som lockade. Men jag sökte mig en plats att skriva, och jag fann fåtöljen, en fåtölj att sjunka ned i, en fåtölj som mina släktingar har suttit i. Runtomkring mig är hans ord, hans första skrivmaskin, manus från hans böcker, nästan alla böckerna i en bokhylla, kartor, bilder.

Det här med min farfars brors författarskap är lite lite tudelat. Jag har läst några böcker, långt ifrån alla, absolut inte i ordning. Jag började läsa "Min historia", lite på måfå, jag har inte riktigt närmat mig hans böcker ordentligt. Jag vet att det ligger något tjockt över allt, en slags tvist över hur han skildrade deras barndom, som min farfar inte riktigt tycker om. I "Min historia" fick jag svaren mera svart på vitt, det vred sig lite i magen. Min farfars far var ingen snäll far, i Lars minne var han mer eller mindre skoningslös, ologiskt våldsam, respektlöst respektkrävande. Jag slog igen boken. Nej, den kunde jag inte använda som ett exempel på hur man skriver sin självbiografi, det klarade jag rakt inte. Jag måste läsa mera, för att förstå. Jag vill fråga farfar, men vågar inte riktigt. Är det någonting jag lärt mig av mina skrivande seniorer så borde det vara att det inte är fel att fråga. Jag ska komma över den här rädslan, jag ska fråga.
Jag vet också att alla minns olika. För min farfar var han kanske en annan far, än för Lars. Perspektivet är olika, åldern är olika, Lars var den sista i skaran och föddes inte med hård hud. Hade min farfar hård hud? Han är gammal nu, farfar, 86 år och har amputerat ena benet. Jag börjar fatta att han inte kommer att finnas för alltid, egentligen borde jag verkligen fatta det, ingen annan av mina biologiska mor- eller farföräldrar finns i livet. Jag börjar känna den där ivern att få spela in min farfars fenomenala berättande. Han kan allt om våra gamla släkter, våra förfäder. Han berättar gärna. Han älskar historia. Hans röst, det är något jag aldrig kommer att glömma. Att sova över hos honom och höra han läsa om riddar Blåskägg. Läskigare kan aldrig den berättelsen göras. Min farfar på skidor, helst jämt. Min farfars historia om tomtenissen han hjälpte, som fastnat med skägget i en vak. Han värmde upp isen med varm choklad. Tomtens verkstad var i vår lekstuga på Bastuskär. Allt är logiskt för en barnhjärna, precis som det att min farfar brottats med hajar i Spanien och sytt igen sår med vanlig nål och tråd då han var till sjöss. Fast det kanske faktiskt var sant?

Farfar, innan amputationen


Minnen, hullerombuller. Troligtvis helt olika mina syskons. Min storasyster, tex, hon minns mer. Mina halvsyskon, vad minns dom av farfar från när de var små?

Men jag vet vad det här handlar om nu. Jag är en Widding. Jag har rötter. Mina egna rötter. Ingen annan kan leta fram dem, ingen annan kan rota dem på nytt. Jag måste rota i mina egna rötter.

Min far med fluga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar