En skrivövning: rämna väggen

Ja komm te å  hitte på litt skrivövningar nu och då, när jag känn för't. Kansch bli he nån slags konti-nu-itet i ne, nån reguljaritet. Ja komm te å spar dem, i alla fall. Gå du nann kurs hos mä kansch di dyk upp där nann gang, men he gör int nå. Man kan gör alla skrivövningar hur mange ganger som helst, resultatet bli aldri desamma. (Jo, jag skriver på norrländska, jag har precis intagit middag med ett gäng härliga tanter i sjuttioårsåldern, röstmelodierna klingar fortfarande kvar i mitt huvud).

Skrivövning:
Ställ dig med näsan mot en vägg och luta pannan mot. Sätt upp handflatorna, där de känns bekvämast, mot väggen. Tänk bort allting annat, fokusera på dig själv och den här väggen. Hur den känns mot huden. Andas. 
Känn väggen mot dina händer och föreställ dig hur den rämnar. 

Vad finns där bakom? Beskriv den scen du ser bakom den rämnade väggen.


Och alltså hej: det finns inga fel sätt att göra en endaste övning på. Det bästa med skrivövningar, till skillnad från exempelvis gymövningar, är att du inte kan råka snedbelasta och skada dig. Gör du en övning på sniskan, så föder den bara nya grejer. Gör den såsom den känns rätt att göra. Revoltera mot de regler jag sätter upp, om det är det som känns bäst. Det enda sättet att göra fel på, är att inte göra.

And your version counts.

Skriv gärna dina övningssvar här i kommentarerna om du vill, det kan vara roligt att dela med sig!

Jag och metaperspektivet: Papier Masquerade

Jag skissar på ett nytt projekt. Papier Masquerade, eller så är arbetsnamnet i alla fall.

Och jag tänker på hur konstprojekt föds. Vart de börjar, var de får sin näring. För mig är det impulser, utifrån, som interagerar med någonting jag själv går och tänker på. inspiration, från de och det jag möter.

som att Cecilia Granlund visade sina masker till examensarbetet på Konstfack, och att jag sedan ser att Leonor Fini jobbar med masker.
som att jag ska införskaffa ett nytt identitetskort, och för tillfället är identitetslös
som att jag läser min vän Sara  inlägg om bröstkorgsbarn
som att jag jobbar med människor som skriver om sina liv, om allt de varit med om, deras livsresor

Allt vävs samman, blir delar i det jag funderar mycket på. och det vill jag uttrycka i detta konstprojekt.

Jag har alltid funderar mycket på vem JAG är, egentligen, och vem jag uppfattas som. Vem är jag i min stalkers ögon? Vem är jag i mina kollegers ögon? Min mors, min fars, mina syskons? Vem uppfattas jag som på dejtingsajten? Vem uppfattar mina kursdeltagare mig som? Vem uppfattar min hyresvärd mig som? Tanten i mitt kvarter? Hon som delar samma träningstider som mig på gymet?
Och alla mina jag genom alla åren som går?

Mitt nya projekt handlar om identitet. Jag vet, så sjukt gjort. men ändå. det är inte gjort av mig förut, inte på det här sättet.

Jag skissar, testar, funderar, skriver, planerar.

Det kommer att handla om ett meta-perspektiv. Som så mycket av det jag gör. metapoetiken, och det subjektivas poetik. allt hänger samman. Ibland tänker jag att jag lever ett meta-liv. Särskilt när jag skriver här, tänker jag det. Och att skriva statusar på facebook, är ett sorts meta-levande. Det är mycket intressant.


Vad det kommer att bli? Ett bärbart konstverk (en klänning) och en mask uppbyggt av fotofragment sammanfogat med textil, poesi inskriven i bilderna, fotografier och filmsekvenser av det burna konstverket, poesin inläst och tonsatt. Om allt går som jag vill. Jag blir väl inte klar förrän jag är redo för graven, kanske. Men någonstans måste man ju börja.


Och ett stort tack till Stina Noreberg som hade precis det papper jag behövde till det här projektet - poröst ritpapper i sämsta kvalité. Svårare än man kan tro att få tag på, in this day and age.

Jag är en poetisk soldat: om skrivande.

Jag kanske borde skriva mera om skrivande. Om skapande. För mig är de närbesläktade, går in i varandra.
Samma behov att uttrycka sig, olika format. Men nu är det ju skrivandet som står i fokus, allra mest. Nu, när jag både skriver själv och hjälper så många att skriva, och dessutom lär mig ännu mer om hur man ska tänka när man hjälper andra att skriva, kanske det inte vore så dumt att skriva mera om skrivandet.

Så jag tänkte: då gör jag väl det. På mitt sätt, som jag vill. Åh, alltid dessa spärrar kring att jag måste ha modellen för hur någonting ska göras innan jag börjar göra det. Det är så dumt.

Jag skulle vilja ha lite mera interaktion. Höra era röster också. Jag har varit kluven till att strö mina skrivarövningar omkring mig, tänk om tänk om tänk om någon använder dem, och säger att de är sina egna? Men alltså, då. Hur mycket mina är de, även om det är jag som formulerat dem? Allt har ju redan skrivits under solen. Det är ju bara sättet de skrivs på som är nytt, att det kommer ur min mun, med mina ord. Och struntsamma, om någon använder dem, och fler gör dem, så är det ändå fint.

Jag är en poetisk soldat. I tjugoårsåldern bar jag en gammal uniformsjacka med den texten på ryggen, tuschpenna på grått ylle. Det låter så grovt nuförtiden, och det krigiska, egentligen är det för hårt och en metafor jag inte känner mig bekväm med, kriget. Men andemeningen då, är detsamma som det jag känner nu. Att jag vill bära poesins fana, att jag vill få fler människor omkring mig att använda skrivandet för att uttrycka sig själva, visa sina versioner av universum, sina versioner av livets små detaljer. "Jag brinner för det". "Mitt hjärta bankar för..." "Poesin rinner i mina ådrar".Snälla, ge mig några nya metaforer! Alla har redan använts. Men ni förstår tanken, eller hur. Trots klyschorna.

Så alltså, det kommer komma lite inlägg med skrivövningar och funderingar om skrivande och sånt. Tänker jag. Lite sådär på kul, jag skjuter från höften. På mitt sätt, jag ska försöka hålla mig undan klyschorna, även om det är ruskigt svårt. Vi får se vart det landar. Häng med, om du vill.

jag är singel på trots

idag är den där dagen då man känner av att man är singel, ja. men här är det inga hjärtan, på sätt och vis reser jag en mur mot det, på ett sätt vill jag komma över den.

facebook fylls av bilder och uppdateringar om allt puttenuttigt gullande och bästa pojkvännen hit och älskade makan dit. tjoflöjt.

jag gör mitt bästa för att inte provoceras, men jag blir provocerad. jag blir provocerad av att se på girls, even. för alltså, jag vill ju inte ens ha det där puttinuttandet. jag vill inte ha samlivet, samplanerandet, anpassningen, slentrianpussandet, vardagen. det krullar sig inuti bara vid tanken.

men nåt är det ju, ändå. det kommer jag inte ifrån.


någon slags längtan.

jag och mina identiteter

Identiteter. Ett fotografi med information om var någonstans du föddes, hur lång du är, ditt fullständiga namn. En garanti för att du finns i världen, och är godkänd, stämplad. En medborgare i detta land.

Vad det nu betyder, any of it.

Jag skapar min identitet varje dag. Fyller i konturerna, fyller innehållet. Fyller i ögonlinjerna, målar läpparna röda. Säger: hello, my name is: när jag möter någon okänd.

Och ingenting betyder någonting, allting är flytande.
Jag kan välja nya färger, nya namn. Vara en annan. Vara mig själv.

När jag var femton föddes jag på nytt. Nej, inte in i någon religiös sekt, men in i min egen religion. Jag hade knäckt samhällets identitetskoder, och jag revolterade mot dem. Jag valde ett nytt namn, en ny uniform, ett nytt ansikte. Drömde om att leva utanför samhällets ramar, söka efter det som var jag själv, lära mig mer och mer om det om henne, om kärnan, att utveckla det, komma åt det. Jag slängde alla gamla bilder jag kom åt, gamla dagböcker, allt som påminde.
Barnet, hon den ovetandes, hade jag inte mycket förståelse för. Det kriget har slutat nu, men jag är fortfarande inte hon. Inte barnet, Sofia döpt, Sofia Helena. Den visa, och skönheten. Vackra namn, men inte mina.

Nej, jag är inte hon, men jag har varit. Och det har jag respekt för nu. Alla mina tidigare skepnader, mina tidigare identiteter. Även hon som kuvades till ett ingenting och nästintill tappade sin identitet. Men det är hon som skrämmer mig mest, att jag ska bli hon igen.

Igår tog jag ett nytt fotografi, till en ny identitetbricka, ett nationellt id-kort.  Det jag hade gilldes inte längre, ett inplastat datum sa att nu är du inte längre den du tror du är, för du kan inte bevisa det. Du har gått över  bäst före datumet, nu är mjölken sur, mögel i smörasken.  Så jag hade min mor med, mitt livs levande identitetsbevis. Hon har jag kommit från, hon har jag växt fram utur, beat that, liksom.
Men även där, osäkerheten. Vad händer om de säger att hon inte är min mor? Hur bevisar jag det då? Jag har inga garantier, navelsträngen är ju kapad. Vi litar på systemet, men tänk om systemet glitchar. Och jag som inte ens heter samma sak som min mor.

Bara blodet är detsamma nu, koderna i blodet.

jag skulle vilja rämna alla dessa barriärer

Vad var det finaste som du upplevde idag?

* Den gemensamma tystnaden mellan herr P och mig, uppe i hans ateljé. Han ritade, jag läste med pennan i hand, slängd i den slitna fåtöljen lite på sniskan, placerad så för att jag skulle kunna se han då vi pratade just innan. Tomt på ljud var det ju inte,Thåström ackompanjerade tystnaden. Och pappersprassel, pennamotpapperljud.

* Att sitta i en Barcelonasoffa och lyssna till min egen röst, och inse att okej - du kanske inte fick några bra poäng på poetry slam igår (ack du missförstådda poet), men idag spelade du in din dikt och skickade till Italien, och den kan komma att användas i ett rätt så coolt sammanhang. (Peppar peppar)

* Att promenera in till stan med en kvinna som har öppnat upp sitt liv för mig, och som ger mig lovord för min insats som skrivarledare och handledare.

Dessa människor jag möter, förresten. Förstå att de går runt och bär på hela liv i sina famnar, i sina kroppar, sina hjärtan. Inte bara sina egna, utan också deras mödrars, farbröders, systrars liv. Det upphör aldrig att fascinera mig, de oceaner av berättelser som finns inom var och en. Vifta aldrig bort en människa, det skulle vara som att vifta bort dig själv och alla dina förfäder. Att stanna upp och inse att varje människa finns och är lika verklig som en själv. Om alla gjorde det... Dessa barriärer vi sätter upp, för att klara av tillvaron. Vi sätter till och med upp barriärer inom oss själva. Jag skulle vilja rämna alla dessa barriärer, och genom det skapa en tillvaro som inte är outhärdlig.

jag skriver det subjektivas poetik

Jag ger mig inte in i politiken.

Jag ÄR politiken. Det är vi alla. Du och du och du. Och så jag.

- jag då?

- och du med, jag lovar

Jag har aldrig kunnat ställa mig bakom en enda ideologi.

Jag skriver min egen. I mitt fall handlar det om en poetik.

En idé om hur jag skriver och skapar, som också blir en idé om hur jag lever och älskar.

Så politiker blir jag inte. Men människa är jag. Och jag tror på mötet mellan.

Jag tror på det subjektiva. Det individuella. I öga mot öga, hud mot hud – inte öga för öga, tand för tand.

Det är så jag lever.

Så mycket i politiken tycks handla om att gnälla. Jag blir så trött av det.

Jag tänker att själva andan i Do It Yourself är att verkligen göra det. Göra det själv.

Gräv där du står

men gräv inte en grop att falla själv uti.

Gräv där du står, se inåt, och se dina närmaste. Börja där, älska där.

Det är det subjektiva, och kanske det enda jag kan ställa mig bakom. Det subjektivas poetik.

Min poetik ställer jag som en fråga. Kanske är det för att väcka en reaktion.

Do you speak poetry?

Talar du poesi?

Ja, vad talar jag om, då jag talar om poesi?

Poesi är språket för allt som inte egentligen går att säga.

Poesi är sättet du håller handen runt mitt ansikte,

och den andra kvinnan

jag känner

i rörelsen där.

Poesi är hur du drar efter andan och faller genom alla dina kärlekar

när jag kysser din hud och kommer nära

Poesi är det ordlösa landskapet där sinnena dansar med varandra

poesi är det sjätte sinnet

minnenas årsringar

poesi är vinden som sveper förbi dina ben och föder ett minne av något som ännu inte hänt

minnet av en längtan som dunkar genom blodet

poesi är den första doften av asfalt om våren, och hur kroppen fylls av alla tidigare års upplevelser av den första doften av asfalt om våren, samtidigt

poesi är storslagenheten i de små detaljerna

som ditt barns första skratt

poesi är att känna igen din vän i sättet som hon rör sig

och handen som läggs på din, innan du ens själv förstått

att nu snart, kommer du att börja gråta

poesi är kyssar, hud mot hud och hur tiden försvinner och blir händer, läppar, saliv

poesi är ljudet av ett sista andetag,

ljudet av jord mot trä från sex fots höjd

poesi är att lyssna till rosens knoppar som slår ut

att dricka daggen från bladen

poesi är hur skymningen går över i gryning om somrarna, att inget mörker ryms däremellan

poesi är gräs under fötterna, sand mellan tårna, brännande nässlor mot solvarma ben

poesi är rymden, de djupa haven, oändligheten

och hur allting kopplas samman

molekylerna som bildar lövets skelett, snöflingornas kristaller

hur en första dröjande blick kan leda till en kyss, ett famntag, en ihopsmältning, en buktande mage ett barn

poesi är orgasmens höjdpunkt, helst om och om igen

poesi är fårorna i ditt ansikte, ärren, alla spår av liv

poesi är en karta över själen

poesi är svaren på alla frågor och frågorna som inte går att besvara

poesi är färgen på din älskares ögon, som är samma färg som förklädet din mormor alltid bar

poesi är den första snön för den hundrade gången

poesi är de mörka djupens språk, och himlens språk och dödens

poesi är de sju delarna under isberget

poesi är hur allt skrumpnar ihop och dör, och sedan föds på nytt igen

poesi är kontrasterna, konturerna och allting som ryms däremellan

poesi är det bultande hjärtat när jag hör ditt namn

poesi är språket för allt som egentligen inte går att säga

och kultur är rummet där detta får lov att sägas, högt

kultur, är gemenskapen för allt som inte går att dela

nej, jag ger mig inte in i politiken

jag ÄR politiken, och

jag ÄR poetiken

på samma sätt som jag ÄR poesin

och det här, just nu, ÄR kultur

tack

lästes på Lyssna på mig/Hear me out under invigningen av Umeå som kulturhuvudstadsår 2014, 1 februari.

foto av Hanna Widding