19 februari 2014

Jag och metaperspektivet: Papier Masquerade



Jag skissar på ett nytt projekt. Papier Masquerade, eller så är arbetsnamnet i alla fall.

Och jag tänker på hur konstprojekt föds. Vart de börjar, var de får sin näring. För mig är det impulser, utifrån, som interagerar med någonting jag själv går och tänker på. inspiration, från de och det jag möter.

som att Cecilia Granlund visade sina masker till examensarbetet på Konstfack, och att jag sedan ser att Leonor Fini jobbar med masker.
som att jag ska införskaffa ett nytt identitetskort, och för tillfället är identitetslös
som att jag läser min vän Sara  inlägg om bröstkorgsbarn
som att jag jobbar med människor som skriver om sina liv, om allt de varit med om, deras livsresor

Allt vävs samman, blir delar i det jag funderar mycket på. och det vill jag uttrycka i detta konstprojekt.

Jag har alltid funderar mycket på vem JAG är, egentligen, och vem jag uppfattas som. Vem är jag i min stalkers ögon? Vem är jag i mina kollegers ögon? Min mors, min fars, mina syskons? Vem uppfattas jag som på dejtingsajten? Vem uppfattar mina kursdeltagare mig som? Vem uppfattar min hyresvärd mig som? Tanten i mitt kvarter? Hon som delar samma träningstider som mig på gymet?
Och alla mina jag genom alla åren som går?

Mitt nya projekt handlar om identitet. Jag vet, så sjukt gjort. men ändå. det är inte gjort av mig förut, inte på det här sättet.

Jag skissar, testar, funderar, skriver, planerar.

Det kommer att handla om ett meta-perspektiv. Som så mycket av det jag gör. metapoetiken, och det subjektivas poetik. allt hänger samman. Ibland tänker jag att jag lever ett meta-liv. Särskilt när jag skriver här, tänker jag det. Och att skriva statusar på facebook, är ett sorts meta-levande. Det är mycket intressant.


Vad det kommer att bli? Ett bärbart konstverk (en klänning) och en mask uppbyggt av fotofragment sammanfogat med textil, poesi inskriven i bilderna, fotografier och filmsekvenser av det burna konstverket, poesin inläst och tonsatt. Om allt går som jag vill. Jag blir väl inte klar förrän jag är redo för graven, kanske. Men någonstans måste man ju börja.


Och ett stort tack till Stina Noreberg som hade precis det papper jag behövde till det här projektet - poröst ritpapper i sämsta kvalité. Svårare än man kan tro att få tag på, in this day and age.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar