mötas av spindelväv i ansiktet

Nu tror jag att jag besökt alla ödehus i Kroksjö, jag får bege mig till nästa by för att utforska fler.
Det sorgliga är väl just detta, att det förmodligen finns minst ett i varje by? Strödda lite utanför, många fler. Bostadsbrist i städerna, fullt med fina hus på landet, inåt landet, uppåt landet. Bakom det vackra i förfallet står en sorglig utveckling. När jag tänker på det vill jag gå tillbaka, inte i tiden men jag vill vrida en liten del av samhällsutvecklingen åt ett annat håll genom att själv flytta ut. I obygden. Ja det skulle jag vilja. Men tiden räcker inte till för alla liv jag vill leva.
Det här huset ligger mitt på en åker. Förr måste det väl ha gått en väg hit, nu är det mest ett hinder i vägen för sådden. Utsikt mot sjön, och utsikt över åkern på andra sidan, en fin vy eftersom huset ligger lite uppe på en kulle. Jag skulle tro att en yngre kille har huserat där, åtminstone på somrarna, på nittiotalet. Jag hittade en katalog från -96 och typiska festbilder i en clipsram, ett där en kille ligger däckad utanför detta hus, samt skoteraffisch och tjejaffisch - är det inte stereotypen av en tonårskille från Norrland så säg! Har huset ägts av hans föräldrar? Far- eller morföräldrar? Nu har skorstenen fallit in och det är en stor hög med murbruk i mitten av huset, avskärmat av presenningar. Att det inte är totalt övergivet tycks uppenbart, det att möblerna stod som de gjorde fick mig att ropa hallå? innan jag klev vidare in, men i dörröppningen möttes jag av spindelväv i ansiktet. När jag klev ut genom dörren igen hörde jag ljud därifrån. Hade det inte varit en sommarkväll med gassande sol hade jag nog blivit lite mörkrädd.

jag besöker en stillastående tid

Tidigare har jag besökt huset som ligger i bakgrunden, det är mörkare i trät och har igenbommade fönster, uppenbart ett ödehus och lockelsen kring det har helt fått mig att missa att huset bredvid också står öde. Inte helt övergivet, fick jag veta, ägaren bor i ett hus i närheten. Dörren gick att öppna, jag var tvungen att kika in... Men jag har bara betraktat, fotat av en stillatående tid, beundrat, undrat, blivit fylld av stillhet av att vara där. Jag har inte tagit någonting, inte rört någonting. Bara betraktat det vackra i för

Ikväll eller imorgon, ska jag ge mig ut på en promenad till ett annat ödehus. Det går ingen väg dit, så jag ska försöka ta mig fram utmed kanten av lägdorna utan att bli biten av ormar. Det ligger fint, sjöutsikt. Jag undrar ofta hur det kommer sig att husen står tomma. Jag vill flytta in i dem alla, ge dem liv igen. Leva mig in i dem.

en reva i världen, en reva i tiden

Ödehuset i Kroksjö. Olyckligtvis är det tillbommat, så jag har inte fått se det från insidan. Jag älskar verkligen övergivna, förfallna hus. På något sätt är det som att människornas historier stannar mer kompakt i tiden i sådana hus, än i de från samma tid som fortfarande bebos, förändras och renoveras. Det är väl det som känns lite magiskt, att det är något som har stannat i tid. Men det är ju inte som det var då, för tiden har ju inte alls stannat, tiden i väder och vind har brutit ned det. När det beboddes, var det ju inte förfallet.

Så vad är det i det förfallna som gör det så vackert? Det döende, det vittrande? Vissna blommor, flagnad färg, riven tapet, trasiga föremål. Jag lockas av det, det trollbinder mig. Är det så enkelt som en levande metafor, ett ting i världen som representerar en känsla inifrån? Någonting som en gång brast i mig, att det är det jag ser och ändå älskar, i dessa yttre ting?

En reva i världen. En reva i tiden. Kanske är det det mina gamla ärr egentligen är. Jag vet inte vem jag varit utan dem. Eller jag önskar att jag kunnat bli mig själv utan dem, att det inte skulle ha varit så handgripligt svårt att förlösas som mig själv. Men det var någonting sådant som skedde då, den största förvandlingen, transformationen då det som jag upplevde som mitt egna jag tog form. I Göteborg träffade jag en pojke jag en gång varit nära, som upplever den transformationen nu. Jag ser hur trasig han är. Det manifesteras inte i skärsår på armarna, tack och lov, men i en förvirring i världen. En reva har skapats, han måste hitta sin balans igen. Jag kände igen min egen upplevelse i honom, känslan av att äntligen förstå. Han har inte hittat fotfästet igen, jag hoppas han gör det. Men han har blivit vaggad, det fallet kommer att bli hårt.

På ett annat plan var det viktigt för mig att träffa honom. Han kände mig innan. Innan jag försvann igen. Fastän jag fortfarande var väldigt trasig då, så var det fint att höra att jag var mig lik. Att det som är jag nu, redan var jag då, innan den här mellanperioden, då jag var någon annans. Det låter kryptiskt, jag förstår det, men jag tänker inte förklara närmare. Det gör jag i boken jag skriver, och den ska jag dyka in i nu.

jag lever mitt liv som jag vill leva det

Jag har landat i Kroksjö. Det är mitt tredje år här, för varje gång är jag litegrann en ny.
Första gången jag var här själv, hade jag ett hopp i mitt bröst som fick mig att gråta. Andra gången en ivrig längtan till någonting nytt, förväntningar, det kliade i mig. I år är det mera stilla. Jag tror jag är mera närvarande nu, inte lika rädd, inte lika rastlös.
Jag börjar hitta ett lunk i min inte alls så lunkvänliga tillvaro. Ett slags mönster jag kan leva efter. Ingen annan, förmodligen, skulle kunna hålla på som jag gör, inte på det här sättet. Jag lär mig hela tiden. Jag har lärt mig att allting löser sig. Att ingenting kan ske om man inte vågar satsa, ta ett steg mot något okänt och obekant. Säga upp sig från jobbet och säga upp lägenheten på en och samma vår, är kanske inte den smartaste av strategier, men det funkade: jag står fortfarande med mina två fötter på jorden och händerna i himlen. Jag har kommit långt. Nu har jag en utbildning i ryggen, siktet framåt, har hittat en nisch jag vill fylla, som funkar - jag är bra på det.
Till hösten ska jag fortsätta plugga, undervisa och föreläsa. Det är en märklig kombination, men egentligen ganska logisk. Jag blir en bättre lärare om jag fortsätter att lära mig själv också. Jag gillar när det går hand i hand. Ekonomin är inte självklar, men den löser sig alltid. Jag lever mitt liv som jag vill leva det. Det ändras hela tiden, det har jag också lärt mig, och lärt mig att gilla.

Jag kanske fortfarande är lite rastlös. Jag är väl sån, vill att saker ska förändras, utvecklas, vill inte stå still.
Men jag är tryggare nu. Jag är inte rädd. Och med den tryggheten i ryggen blir jag ännu starkare, och vågar göra ännu fler saker. Utan att veta vad det ger, vad som händer. En viktig sak är att inte förvänta sig en direkt utdelning, utan göra saker för att man tycker om dem. Är det utdelningen du har i tankarna hela tiden, blir det du gör platt, och utdelningen uteblir. Om det är glädjen i det du gör som är huvudpoängen, så blir det till fantastiska saker, som i slutändan ger utdelning. När vet ingen. Eller i vilken form. Det mest spännande i livet tycker jag är att se hur saker och ting utvecklar sig. Vad som kommer till mig, vad jag kan göra med det. Vad ett steg i en riktning kan ge för mönster i kalejdoskopet. Om jag lägger en pusselbit här, vilka andra pusselbitar läggs till av andra - vad bildar det för motiv? Det fina är att inte veta i förväg, och därför ständigt bli överraskad. På gott och ont, men mestadels är det faktiskt gott. Det är roligt. Det är dynamiskt.

Jag tycker om alla rörelser mot. Om du vänder dig till mig, ser jag det som en möjlighet till att lära mig något om livet, och om mig själv, samtidigt som jag lär mig om dig. Och kanske lär dig någonting. Förhoppningsvis. Allt är en ständig rörelse, i ständig utveckling och omvandling. Inte mot ständigt ökat monetärt kapital, men mot ett ständigt ökat själsligt sådant. Det där andra, pengarna - det ger sig alltid.

Var det detta jag skulle skriva om idag? Tydligen. Det visste jag inte då jag började. Jag trodde jag skulle berätta om att jag gjort mitt livs första workout med hjälp av en app, och hoppat runt som en tok i Linns vardagsrum. Eller att jag testat göra egna summer rolls för första gången, och att de blev fantastiskt goda. Eller att idag ska jag sätta saxen i ett tyg som kostar 600:- metern. Men det blev något annat.

en gammal älskares famn är hemma och ändå inte

Hemma. Vad betyder då det egentligen?
Först kändes bara en stor tomhet. De här gatorna jag känner så väl, den här sträckan, dammet på gatorna. It's all been done before. Huset står kvar, de har inte ens hunnit göra något särskilt mycket med vägarbetet utanför. Bara en sak är annorlunda, det har flyttat in folk i det nya grannhuset. En som har många gröna växter på balkongen, det uppskattas. En med snygga möbler i sitt displayfönster. Nåja, det kommer väl upp en häck eller så såsmåningom, men det måste kännas som att bo i ett skyltfönster just nu.

Lägenheten. Jag älskar den ju, särskilt min säng. Men varför flyr jag den alltid? Varför är det inte här jag kan koppla av, vara mig själv? Är det inte det som är meningen med att ha ett hem?

Göteborg är hemma, och ändå inte. Lägenheten är hemma, och ändå inte. Sjöstigen där mamma bor, och där jag bodde några kaotiska tonårsår, är hemma, och ändå inte. En gammal älskares famn är hemma, och ändå inte. Ganska mycket inte, men ändå. Att trots tio år så känns de där armarna välbekanta. Hemma.

Jag har bott på så många ställen. Andbacken i Gräsmyr, Marieberg i Umeå, Holmsund, Wiik utanför Uppsala, Siriusgatan i Göteborg, Andra långgatan, Tredje långgatan, New York. Så börjar cykeln om igen: Tillbaka till Holmsund, Mariehem i Umeå, Öst på stan. Och sen?

Kan jag hitta ett nytt hem? Behöver jag det? Får jag det? Så många frågor.

Alltid har jag sökt mig hemåt, men aldrig hittar jag dit. Det sitter i hjärtat, visst. Och jag är så mycket mera hemma just nu än jag någonsin varit. Verkligen. Men begreppet "hem" fortsätter att glida undan.

jag är en vildvuxen trädgård

att uppleva saker ensam. för mig är det så mycket starkare, än att göra det tillsammans med någon annan. kanske för att jag i andras sällskap, inte riktigt får samma tillgång till vad det är jag själv känner. att jag i andras sällskap så lätt bara hamnar i deras upplevelser, deras känslor. är jag ensam, blir det ogrumlat.

men det är också så, det känns starkt att ha kommit till den punkten att jag tycker om att vara ensam. att ångesten inte övermannar mig, mindrevärdeskomplexen för att jag står ensam i världen. för jag gör ju inte det. jag har en armé av vänner och älskare omkring mig. trots att jag är ensam, trots att jag har kvar min integritet och inte delar min värld med någon. just nu. jag delar delar av den, med olika, på olika sätt. det här är så nära min vision av hur jag vill leva att jag nästan inte kan andas.

det är intressant också, hur skrivandet är min första kompanjon. det är väl så det är, helt enkelt. just nu är jag tillsammans med det skrivna ordet, ni andra kommer sen. och jag tror att jag blir en bättre människa av det. jag kan möta er som mig själv då. ni får möta den riktiga Mina.

jag började prata med någon som träffat mig i ett sporadisk sammanhang för många år sedan. han mindes mig, men som en grå mus bredvid Johan. en grå mus! ni som känner mig nu måste häpna. jag med. men jag förvånas inte det minsta. jag var det då, ju. bredvid honom. jag var ett bihang, en tyst tjänare alltid några steg bakom, en skugga utan egna ord. det var hårt kanske, men sammanfattningsvis var det så. det är i kraften av att ha varit där, jag blommar så starkt nu.

det växer ogräs i min trädgård. de flesta är ganska fina, när allt kommer kring. jag har inget större behov av att rensa rabatten, vill inte ha en perfekt ordnad visningsträdgård. jag vill vara hela Botaniska - vildvuxen, oöverskådlig, full av skrymseln, grottor, utsiktspunkter, ständigt nya små under, ständigt växande och växlande i blomningar och frukt.

jag hånglade med sommaren igår, klädd i den ljusaste klänningen jag äger, inte en endaste svart tråd på hela kroppen. jag satt med benen i kors och blickade ut över universum, jag ägde hela världen. jag är här nu. i mig själv. i den vildvuxna trädgården, på upptäcktsfärd i mig själv.

jag är här nu.

veckla ut min karta

Lapsang-té, en katt som heter Frans, Beethoven och en begynnande förkylning.

Så startar min skrivande resa i Göteborg. Jag sitter i en lägenhet i ett gammalt bryggeri i Klippan, några meter från hamninloppet och några meter till Röda Sten, allt göteborgskt liksom samlat inom en radie löjligt lätt att omfamna.

Jag börjar morgonen med att fundera över kärlek, som så många andra morgnar. Det brukar inte leda någonstans. Ena dagen skriver jag: to hell with it! Den andra dagen skriver jag: men kanske ändå... En annan dag skriver jag: om jag ändå. Men whatever, tanken är ständigt närvarande i vilken form den än kommer. Jag kan sörja litegrann att en person försvinner ur mitt liv utan att jag egentligen vill det men jag inser att det bara var jag som höll honom kvar i tröjärmen, han vill inte vara här. Samtidigt kan jag vara ganska liknöjd över en annan och närmast vända honom ryggen, fast jag vet att han vill komma mig närmare. Jag kan glädjas åt den enas famn och ändå längta efter något annat. Ett förhållande som fungerar på mina villkor, som passar ihop med hur jag fungerar inuti, som är fyllt av passion och likaledes en djupbottnad kärlek och odödlig vänskap, en samvaro med någon som utvecklar mig, vecklar ut mig som en karta, någon jag kan sammanslå min egen karta med och ge mig ut på upptäcksfärd - hand i hand utforska alla berg och dalar, alla ännu okända naturfenomen... Det har blivit min heliga graal. Och ja, jag både fattar att den inte finns och hoppas att den gör det. Man kan göra det, samtidigt, det går alldeles utmärkt, det är ett både och. Antingen eller är för suckers.

Det är ett både och. Samtidigt som jag skriver en bok som tar avstamp i mitt eget förflutna, utforskar jag min egen nutid, och de båda livnär varandra, och livnär boken. Jag skulle gärna vara en författare som kunde fabulera, som kunde skriva en helt påhittad historia. Men det är nu inte min lott, min enda kreativa förmåga inom skrivhantverket ligger i att göra poesi av det jag erfarit. Som Suzanne Brögger kanske jag kan skriva en helt fiktiv bok först när jag är 80, såsom hon påstår att Till T är hennes första roman. Jag läser Ja! nu, och kanske har det viss relation till mitt egna skrivande. Jag vill läsa autofiktion, för jag anar att det är autofiktion jag själv skriver. Är det en ful genre? No, I'm not gonna go there. Det är bara så det funkar, för mig, just nu.

Travar av metodböcker och gamla dagböcker ligger bredvid mig på bordet. Téet har kallnat. Frans ligger på vardagsrumsmattan och dåsar. Det är dags att börja skriva på riktigt.