skiftningar; att växa

varenda gång jag märker det, blir jag glad. skiftningar, förändringar. förut var jag livrädd, men nu välkomnar jag det. omfamnar det. det innebär att växa, att bli någon millimeter klokare för varje gång. bättre, definierar jag det som. finns det något tak på utveckling?

jag märker av sådana skiftningar nu. i mig själv, och hur jag förhåller mig till världen. som en vän sa, som inte träffat mig på två år: du är så mycket mera jordnära nu. jag märker av det i energin omkring dig.

just nu innebär skiftningarna att jag ser människorna omkring mig på ett annat sätt. klarare, kanske, eller hoppas jag. ödmjukhet. det här med att förstå att alla inte tänker och känner som en själv. som jag kanske inte riktigt trott förut heller, men nog ändå tänkt att längst inne är vi lika. men vi är inte det. vi är olika och det är inte fel. vi upplever olika, känner olika, förstår olika, tycker olika.
jag söker mig ju till likasinnade. kicken i att ja! precis så är det! - har varit vad jag behövt, jag har behövt den näringen, bekräftelse. men nu börjar jag känna att jag redan vet vad jag tycker och känner. att det kanske är något mer utöver att bekräfta det som redan finns i mig, som finns att hämta i världen.

processen är långsam, måste vara det. jag tar in, måste ju förstå själv först och sedan flytta kärnan in i någon annan för att förstå, byta position. men utan den första förståelsen, betyder det inte så mycket. så det måste få ta tid.

en gäst i interiören

klockan tickar fast visarna
står stilla

ljudet
låter annorlunda här
som om tickningarna tvekade
på tröskeln till tack
som om tiden
gick baklänges

jag är en gäst i interiören
jag kliver över repet
till en utställning
av ett ögonblick
fruset i tid
fast det är uppenbart
att de som levt här
inte kommer tillbaka
annat än som knäppningar i väggar
droppande kranar
och drömmar
någon tycker uppenbarligen inte om
att jag håller sovrumsdörren stängd

kanske är det något
med detta kommande och gående
och dörren öppen för att höra
axen växa, barnet gny
djuren vakna, regnet falla

och jag hör hur luften knorrar
när jag slänger benen
över armstödet på fåtöljen
gör mig ledig
i rosa soffor
men kanske är det bara ett eko
av min egen farmors röst
detaljerna är desamma
genom föremålen kan jag
resa i minnen

för en tid kan jag vara hemma här
jag och orden
i detta utsnitt i tiden
denna lucka i tillvaron
denna plats där generationer på generationer
har levt med jorden i sina händer

och en fågel av längtan i sina bröst

jag har varit i Kokkola, och låtsats att jag är någon annan, från någon helt annan stans

Foto av Andreas Haals

Jag tycker om det finska namnet, Kokkola, det klingar så fint i munnen, smakar kola. Och staden är fin, det finns en gammal del med gamla hus, vackra hus, och jag vandrade ut till vattnet och tittade på alla båthus längsmed kanalen. På kvällen var det marknad och musik och en massa människor och Andreas bjöd mig på fisk, smörstekta, panerade små siklöjor som man äter hela, man tar tag i stjärtfenan och slukar dem som om man vore en katt i en tecknad film. Jag gick runt hela dagen och låtsades att jag var någon mycket längre stans ifrån än Sverige, det kändes så futtigt tråkigt med Sverige, så jag pratade engelska med var och en och var mycket internationell, tills dess att någon frågade var jag kom ifrån då, och då blev jag lite ställd för det var ju inte en genomtänkt lögn jag gick runt med och min engelska är väl ganska så slätstruken. I alla fall var det fint att låtsas vara någon, eller kanske att inse att man kan vara vemsomhelst för alla de som inte vet ett jota om en ändå. En frihet. Och hursom. Det är roligt att vara utomlands.

(även) konst är språket för allt som inte går att säga

Jag som en liten del i Dragos Alexandrescu, Konst } - Konstens natt, Vasa, 14.08.07

först tänkte jag konst är poesi,
men så kände jag att det var ett rundargument,
att det bara studsar tillbaka
sen tänkte jag att konst
likaväl som poesi
är ett språk
så det fick bli det,
helt enkelt
även om "själ"
är ett stackar bannlyst ord i poesin
så är i alla fall inte språk det

kanske skulle jag bara skrivit "språk", men nåja

egentligen är konst allt,
så det går inte riktigt att välja ett ord
eller en fras
eller så är man nöjd med allt man väljer


och jag tänker att i allt detta så lär jag kanske känna mig själv
mer än jag lär känna de människor jag möter
men i sinom tid
kanske jag också lär känna dem
lite närmre
bit för bit
och att de lär känna sig själva i mötet med mig
kanske också

det vore fint

de skärvor jag samlar in sparar jag
än så länge

jag ska lägga ut dem till ett pussel sen
pussla ihop tankarna, och känslorna och ögonblicksbilderna
sammanfoga dem i ord till någon slags ny karta


att gå steg för steg och låta stigen uppenbara sig

efter två gånger av två möjliga, tar jag mig rätten att säga att det alltid är åskoväder när jag är i Vasa. konstens natt regnade nästan bort, men medan regnet öste ned intog vi lite konst, som sig bör, och trots den seghet och allmänna trötthet som åska nästan alltid ingjuter i mig, och även mitt övriga sällskap, var det en trevlig eftermiddag, gemytlig sådär, i all sin fuktighet. jag tyckte om karnevalstämningen på Wasa teater, och lyckades med nöd och näppe undkomma att ställa mig på scenen och dra "hon måste ha varit vacker" (som ju är den enda dikt jag kan utantill) på Ritz öppna scen (en kvinna som framförde en indisk dans räddade mig). sen hittade vi en jazzkällare och tog en öl och sen var vi vuxna och tråkiga och åkte hem, och körde nästan på en älg. i natt har jag sovit gott, men idag känner jag splittrad och bakis, fastän inte av alkohol utan kanske mest av intryck och folkmassor.

jag har åkt genom en solnedgång från en åttiotalsaffisch för att ta mig hit

Jag är i Såka, världens ände. Jag har åkt genom en solnedgång från en åttiotalsaffisch för att ta mig hit. Inget filter i världen kunde ha gjort den rättvisa, även om vi stannade och försökte fånga den på bild. Neonkorall, den färgen. Rosalila moln. Det enda som saknades var några palmträd i förgrunden.

Till Vasa kom jag i 32 graders strålande sol som på tio minuter byttes om till störtregn, blixtar och dunder. På de tio minuterna hann jag äta en glass och lyssna på en lång harang om vädret (tror jag) på finska då de första dropparna kom. Tanten smackade med munnen och såg märkbart besvärad ut över att jag var svensk. Antagligen hade det med min språkförbistring att göra. När ovädret så kom, tog jag mig en åländsk honungsöl på en uteservering och tittade på blixtarna. Regnet svepte in även över mig, men vad gjorde det? Jag hade Sommaren utan män och en skrivbok i min famn.

Fem minuter före vernissaget öppnade, steg jag av bussen i Jakobstad. Sisters of craft, a photographic essay. Kvinnors hantverk, långsamheten i det, omsorgen. Vackra bilder. Kloka ord.
Och på det en av de godaste risnudelwokar jag ätit från en foodtruck på torget, innan vi tog bilen ut i obygden. Vi pratade att göra det hjärtat vill göra och om språket, att uttrycken är olika. Samma ord, bara i nya konstellationer, fria från våra vanliga sätt att foga dem samman. Det låter som poesi för mig, jag behöver den här ruckningen av språket, förskjutningen.

Och nu är jag här. Jag bor i en del av huset som liksom lämnats tom. Det är som att bo hemma hos mormor, med den enda skillnaden att ingenting här är omsvept i samma mohairmatta av inomhusrökning. Men annars: möblerna, inredningen. Konsten på väggarna. Färgerna. Prydnadssakerna. Fläkten i taket. Det är ett femtiotal som slutade utvecklas på åttiotalet, stannat där. Ungefär som hemma hos mormor.

På morgonen vinkade jag till hans syster som nyfiken kikade in i mitt fönster. Hon har suttit och lagt pussel medan jag har gjort mina morgonbestyr och det är helt ok, det är så här det är här. Det hör till, känner jag på en gång. Till den här gården, den här platsen. Jag har fått en karta och snart ska jag bege mig ut på vägarna, utforska, ta in. Men än så länge vaknar jag långsamt och försöker ta mig in i skrivandet igen. Jag kavlar upp ärmarna, nu skall rensas. Allt onödigt ska bort, och jag ska utveckla trådar som inte fanns i verkligheten, göra min historia mera verklig. Det här är helt rätt plats att göra det på, allt är så annorlunda, men ändå samma. Samma fast annorlunda. Precis som med språket. Den finlandssvenska melodin gör mitt skrivande gott.

är det här en fullbordan?

Det ligger någonting i luften. Det är som att hela kroppen gör sig redo för en förändring. Att jag formar munnen till fler nej än jag gjort förut, alla mina namn. Men också något annat, ett lugn mitt i allt vemod. En acceptans mitt i ensamheten.

Jag vaknade i natt och talade in en dikt, i sjok, på min telefon. Jag har inte redigerat den ännu, den kommer nog att se ut (låta) väldigt annorlunda sen, men tyckte på något vis om den i det här råa stadiet, direkt från sängen, sömndrucken röst. Så här får ni lyssna på min skiss, med alla märkligheter och felsägningar.

Mina Widding - Fullbordan (skiss)