8 januari 2015

jag skapar en plats att skriva vid, jag skriver en plats att skapa vid



Jag sitter vid mitt nya skrivbord. Som jag skrapat bort färgen från, slipat. Och fastän allting fortfarande är huller om buller och inte alls är som jag vill i ateljén så känns skrivbordet så rätt. Jag kan sitta här nu och skriva. Det kunde jag inte vid sybordet, inte vid det stora kursbordet heller. En annan känsla. Jag prövar var jag ska ställa det, vad som känns bäst. Jag får väl acceptera att jag syns utifrån, jag vill kunna se ut, sitta vid fönstret. Så om du går förbi här, särskilt sent om natten, kan du se mig gäspa och klia mig i huvudet. Jag ska försöka hålla mig från att göra något märkligare. När jag syr brukar jag ju glömma bort att jag syns, och inte riktigt idas ta på mig kläderna igen efter provningen, men så roligt ska vi nog inte ha det nu när jag skriver.
Och jag skriver igenom den, boken, Alla mina namn för sjuttioelfte gången. Och det blir bättre för varje gång så jag undrar ibland vad för skräp jag egentligen började med. Men det är lite annorlunda, det sätt jag grundar den här berättelsen på gör att jag lever med den, den föds inte bara ur min penna. Den är en del av mitt liv, mitt levande har ändrat den, medan jag lever skriver jag in livet i texten. Jag började med några spridda texter, några dikter. Men det är i allra högsta grad ett blandverk.
Så mycket skönare det känns nu då, när jag börjar kunna känna en distans till den. Att den har ett slags slut, att jag kan gå vidare utan den därifrån. Och att den inte är totalt sammanlänkad med mig, jag har låtit Alice i texten göra både hemskare och finare saker än jag själv har gjort. Lagt till ett par namn, strukit andra, bakat ihop några, ändrat kronologin. Snart vet jag inte vilka namn som är ursprungsnamnen. Det handlar inte längre bara om mig, eller om dem, inte alls. Det handlar om en version av hur det var, och hur det skulle kunna vara, och hur det är - för många fler än mig. Så vill jag tro åtminstone.
Den blir inte så lång, och det är helt ok. Eller så fyller jag ut den mera. Mer miljöbeskrivning! Som jag säger till mina kursdeltagare, fyll på, bygg ut! Och kanske gör jag det, ganska mycket är i det abstrakta, känslosamma, i huvudet. Och en hel del i kroppen, men inte så mycket i platserna, kanske. Men man blir blind av att titta på sin egen text, så snart ska den få läsas av andra.


3 kommentarer:

  1. Det ser vackert ut! Gillar lådorna! Och stolen!
    Skriver nytt nu, och lever på tron att det blir bättre efter en andra, tredje, fjärde, genomskrivning. Det här är skräpet jag börjar med. Men nånstans ska vi ju börja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, herregud, någonstans måste man alltid börja! Stolen är från min släkt, den har stått i Widdingska hemmet där min farfar växte upp. Således lär Lars Widding ha suttit i den någon gång också, det kanske kan ge lite extra symbolisk kraft =)

      Radera
  2. Vad fint! Jag vill läsa!!

    SvaraRadera