Vi och dom andra. Äntligen har jag varit dit upp, och sett utställningen. Tillsammans med Hanna, som också finns med på bild, stark och stadig med T'pol i sin famn, kaninen, vila i frid.
Elin Berges Selves, är ett fotografiskt projekt som tilltalar mig, och i smyg sörjer jag att jag helt missade att det pågick, då hon sökte subjekt att fotografera. Jag funderar på vad jag tagit med för attribut. Kanske symaskinen vid fötterna, nakna fötter nog. Vilken klänning? Eller hade jag kanske velat fotografera min rygg? Det är någonting med ryggar, någonting jag vill komma åt, närma mig. Och att omsluta en rygg, omslutas bakifrån, ger samma rush av glädje varje gång, jag tröttnar aldrig på det. Ryggen. Det kan hända att jag skylt mitt ansikte, jag hade velat ha en solfjäder med svarta fjädrar. Kanske naken med pärlhalsband, massor av pärlhalsband, långa. Jag kanske måste ta dessa porträtt själv. Ja det kanske jag måste.
Jag har också en önskan om att fotografera mer, andras kroppar, andras kroppsliga landskap. Det känns oundvikligt, det har med Alla mina namn att göra, det har med utforskandet att göra. Får jag fotografera dig?
Hanna och jag. Längtar efter att sitta och skriva och skapa tillsammans med henne, kanske lite Nick Cave, kanske några öl eller ett par glas vin, stearinljus, rökelse. Det kommer. Man borde överhuvud taget skapa mer tillsammans, längsmed varandra.
Utställningen VODA på Västerbottens Museum pågår fram till 1 februari. >>
Längtar efter att få skapa tillsammans med dig också! Och du får gärna fotografera mig :)
SvaraRadera