tulpaner, snö och drömmen om ett liv

Man kan inte veta något om andra om man inte vet något om sig själv och vågar tala om det.

- Sun Axelsson, Drömmen om ett liv. 

Jag besöker Polly på Bildmuseet och får en kopp té i personalrummet. Fotar deras vittrande tulpaner och minns andra tulpaner jag fotograferat, oundvikligt. Vi hinner prata om allt på en kvart ungefär, fjärrstyrd konst, kläder, framtiden, relationer, pilates, sex, New York, glasögon. Allt som är viktigt här i livet.

Sedan promenerar jag i snön och funderar som alltid på vart jag är på väg. Vad jag gör och vad jag vill göra och vad jag inte borde göra. Jag kommer inte fram till så mycket vettigt, så är det ibland. När jag kommer in i värmen igen äter jag några coco cookie pops och läser Drömmen om ett liv. Och hittar ovanstående citat, som talar till mig. Internet är svajigt så jag kan inte få mig min dos av mord via streaming. Därför tänker jag.

Tänker på hur det blir när huset säljs, det som kollektivets gårdshus hör till, Kungsgatan 97. Om de nya ägarna kommer att vilja ha kvar oss, och om inte - vad som händer då. Vad jag vill ska hända. Jag har sett det lite som ett tabula rasa, ett tecken på att det är dags för mig att röra på mig. Men den här vintern rotar jag mig lite mera än jag trodde, längtan bort är inte lika stor. Vi får se vad våren och kurserna i Göteborg gör med den längtan.

Jag skulle vilja bo där. En våning på 220 kvm, vackert så det gör ont. Jag skulle fylla rummen med mina vänner, fylla allt med kreativitet. Leva som en prinsessa. Eftersom det krävs elva och en halv miljon för att köpa gården räknar jag i min fantasi med att jag är ekonomiskt oberoende, såklart. Fantasier är ju till för att vara storslagna.

Och jag tänker på hur mycket som är tillfälligheter, vad vi påverkas av när vi gör våra beslut, eller inte tar våra beslut, när vi till synes omärkligt glider in på nya vägar. Hur mycket ens liv färgas av de man möter, vad man gör, vad man inte gör. Att man kanske måste vara väldigt medveten, för att inte ryckas in i allt det där som liksom händer en. Vara stadig och påminna sig själv om vem man är och vill vara. Och att mycket handlar om att våga vara, för det är så mycket lättare att bara glida med och skylla på det ena eller andra, den ena eller andra. Så jag är. Och varje dag måste jag jobba på att vara. Det är min kamp. Att vara kvar i mig själv. Det andra kanske tar för givet? Många, i alla fall. Och de som inte gör det, och inte jobbar på det, är som jag var förut - vilsna. Oförankrade. Icke närvarande. Den här världen är full av zombies.

Så jag tar reda på saker om mig själv och vågar tala om det. Till slut kanske jag också vet något om andra.

--

Läs lite mer om Sun Axelssons självbiografiska, själsbiografiska och autofiktiva skrivande i denna artikel: SvD Kultur - En av de mest betydelsefulla memoarromanerna >>