28 januari 2015

Sun Axelsson - Drömmen om ett liv



Drömmen om ett liv får mig att tänka på detta att vara sig själv, våga vara det, fullt ut. När jag läser om hennes kamp, den inre och yttre teatern och hur hon upplever att hon spelar roller utåt, att nästan ingen mött den riktiga Sun. Till viss del är det så för mig, och har i allra högsta grad varit det förut. Numera försöker jag att sammanfoga, hon som spelar en roll är ju också en del av mig, vill jag tro. Så jag sammanfogar rollen med mitt riktiga uttryck och får förhoppningsvis en slags sann bild utåt. Alltid orkar man inte vara sann. Lite måste man spela för att saker och ting ska gå enklare – jobb, människor man möter. De gånger jag helt har gått in i min egna värld har det också slutat med att jag skadat mig själv, så att vara vilse där är heller inget alternativ. Det var länge sen nu, numera kan jag brygga världarna, behöver inte antingen/eller som jag trodde jag behövde då.
Både/och är en del av hörnstenarna i min tanke om livet. Att ingenting är svart eller vitt, att allting är gråskalor, eller kanske snarare ett sammelsurium av färger, ett kalejdoskop. Precis som i kalejdoskopet så innehåller jag många olika mönster, färger, formationer. Jag är inte mindre jag för det.
Jag tänker också att så nära som här, i orden på papperet, jag och språket, så nära kommer kanske ingen människa. Men jag vill, vara nära. I både ord och kropp, jag vill tro på den möjligheten, både/och.
Jag ser andra saker i Drömmen om ett liv också. Kanske för att jag nu har Alla mina namn lite åt sidan och ”färdig”, så tänker jag väldigt mycket på allt det som skedde som en helhet, att jag kan det nu, se helheterna. Ser saker som relaterar till hur det blev som det blev. Och ryser av att känna igen mig själv i misshandelssituationer, både i Suns utsatthet och förtryck som barn (vilket är en insiktsfull analys av hur vi formas som barn) och i utställningen VODA (det inre rummet, det som handlar om platser där de intervjuade känner sig trygga vs platser där de känt sig utsatta). Min situation handlade inte om fysisk misshandel, men ju mer distans jag får till det, desto tydligare blir den psykiska nedbrytningen.
Vi lär oss om oss själva då vi läser om andra. Vi lär oss om andra då vi skriver om oss själva. Att skriva självbiografiskt kan tyckas självcentrerat, egofixerat, navelskådande och självömkande. Och det kan det vara, och kan väl få lov att vara också. Men det finns något ännu större utöver det: vi växer. Inte bara den som skriver växer, den som läser växer också. Förstår någonting, ser mönster, känner igen sig, känner med-lidande, men framförallt förståelse. Hur allt hänger samman. Och jag vill växa. Jag vill att andra ska växa. Bli mera medvetna, bli mera sig själva, vara närvarande med sina jag.


Jag vill veta. Vem är du? Vill du också veta? Skriv om det!


Skrivcaféet >> talade vi om detta med bekännelselitteratur, detta fack Sun Axelsson aldrig ville stoppas in i. Jag googlade och hittade Maria Schottenius krönika om detta, läs här >>
Jag gladdes åt att många verkade ta till sig Drömmen om ett liv, att det gav dem något personligt, att skriva utifrån det jag läste som inspiration, många som sa att de bara måste läsa hela boken nu. Det är en god känsla.
Vi talade också om självbiografiskt skrivande i sig, som också Sun diskuterar i boken. Om det privata och det personliga, och var gränsen kan gå, vad som är okej. Eller, allt är ju okej, men var gränsen går för när det blir intressant för andra att läsa, att publicera texten. Den gränsen är flytande, särskilt nuförtiden, med alla bloggar som spränger dem dagligen. Kanske är vi mer toleranta och mer törstiga på det rent privata nu? Eller måste det ändå vara allmängiltigt, det vi läser? Det är en stor och omfattande diskussion, som jag har på känn att vi kommer att återkomma till. Jag skriver också på gränsen, hela tiden. Olika läsare uppfattar nog olika, vilken sida av den jag hamnar på.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar