Jag sitter här med nyrakade ben och en längtan att var hon den där som man blir kär i. Hon är som magisk den där bruden, men bredvid henne är jag ingen. I keep waiting for that knight in shining armour som ska se mig istället, och inte för att jag äntligen skulle ha bättre yttre förutsättningar utan för att han ser och uppskattar allt det magiska som är jag. Allt annat är ju egentligen ointressant. Men det är ju bara den ena sidan av myntet, det andra är att den där riddaren ju måste vara intressant och snygg han också. Det räcker inte med bara en skinande rustning. Oh well...
Min kropp värker. Det är taifråntårnamusklerna, läggabortminegensjälandnöden, haralladetbraärnågonmissnöjd?spändheten, bärajulmarknadenpåminaaxlarvärken som tar ut sin rätt. Det är jagdansarfastjagskullekunnasomnamusklerna som fått sig en omgång, och för första gången på mycket mycket länge har jag vaknat vid elva och inte orkat ta mig upp ur sängen. Jag har ätit choklad, jag har hört att det är det enda rätta. Nu väntar jag och ser vad resultatet skall bli.
Jag köpte ett par julklappar till mig själv. Ett halsband med kryptonit som ligger som en kyss mellan mina bröst. Jag stoppar ned den i klykan och tänker att det här ska få bli mitt styrkehalsband, detta klara kalla genomskinliga med samma färg som mina ögon. Jag ska värma det gröna glaset med min kropp och någon ska någon gång få fiska upp den därur och känna värmen mot sina läppar.
