Jag kysser drakens öga och önskar honom sömnen nästan mest av allt

Jag äter frukost på ett konditori i Skanstull. Benen darrar fortfarande, jag sover aldrig särskilt mycket då jag är här. De spelar Let her go.

only know your lover when you let her go

Kanske är det så.

Långsam, varm och flämtande morgon, det enda som är bättre än frukost på sängen. Jag fyller på mina depåer, kropp och själ, nu är jag på väg hem. Jag vet att siffrorna kanske är emot mig, men jag älskar det här sättet att leva. Jag måste bara lära mig att packa lättare. Jag har kommit till den punkten att jag ändå bara använder två klänningar under tio dagar, den sköna och den snygga. Det enda som behövs utöver är underkläder och böcker. Ja, jag ska försöka dra ned på böckerna också. Och jag skulle gärna ha en macbook air för mina resor.

Utsikten från ringväghörnet, sex trappor upp är så vackert stockholmsk. Därinne är det fortfarande högar på högar, ofärdiga byggsatser av ett liv, men det gör ingenting. I am but a ghost in passing. Draken sover oroligt på hans rygg, vill inte riktigt komma till vila. Jag lyssnar efter hans andetag, att de ska bli tyngre. Jag önskar honom sömnen nästan mest av allt. Jag kysser drakens öga och somnar, drömmer om en blödande livmoder och detta att inte vilja ha barn, ändå tvekan inför det slutgiltiga. Sedan drömmer jag om Buffy.
Jag kramar honom bakifrån, lutar kinden mot jeansjacksnitar. Nu är det dags att åka hem.

Ja, jag åker nu, Stockholm - men jag kommer snart igen. Jag kan inte hålla mig ifrån den här staden.

jag badar i en isvak

Malmö.

Fyra trappor upp och nära fyra meter i tak, så det finns plats för akrobatiken.
Jag möts av en mjuk värld, och det är en värld att landa i efter alla dagar av intensitet, kringflackande. Vi går på konsert och jag landar även i musiken, i kombinationen av indisk klassisk musik och svensk folkmusik. Lokalen är liten, publiken börjar dansa på slutet. Jag fick fatt i ett skrivminne, jag skrev ned det. Det kan vara fröet till fler, jag fick en idé.

Jag somnar medan Boris byter strängar på gitarren.

Nästa dag cyklar vi ut till Ribersborg, Ribban. Allt här har smeknamn, Möllan, Simpan, Ribban. Vi cyklar, jag får låna en cykel, det är utmärkt, underbart. Jag lära känna staden, Nina visar sin väg genom den. Det slår mig att jag inte ens haft en föreställning om den, hur den skulle se ut, var saker ligger. Vi dricker té på trätrapporna nedanför Turning Torso, jag tänker på att vattnet är så grönt här. Sedan bastar vi, och jag badar i en isvak, naken kropp i iskallt vatten, 2,6 grader. Och nakna kroppar överallt, jag skakar hand med J, deras vän, där i den gemensamma ångbastun. Det är nog första gången jag hälsar på någon för första gången i naket tillstånd, samtidigt är det inget konstigt med det - hej, det här är jag. There´s a first time for everything. En av veteranerna häller vatten med eukalyptusolja på stenarna, viftar upp ökenvindar. Det är en magisk känsla, brännande men renande. Alla dessa nakna kroppar, det är skönt att veta att det finns platser där de får finnas.

Idag har jag skrivit och letat rytmer, rim. Försökt gå in i någonting jag inte känner till så mycket om, men börjar förstå mer och mer. Det är ett spännande uppdrag, jag skriver på kommando. Lite mera seriöst, blir allting bra kan min röst ljuda i flera kanaler. Spännande, som sagt.

jag skriver

händerna finns, i mitt minne färskt
huden finns, som berörts

imman finns, på glaset i minnet
från igår, och andra dagar
skriva sin kärleks namn på glaset
& sudda bort
dra bort imman
för att se sitt eget ansikte

namnen finns, de jag bär och de jag burit
de jag vidrört och de jag älskat
de jag lämnat och de jag väntar på:

alla mina namn

rosdiset sköljde över stranden, strandremsan
som svepte förbi utanför tågets fönster
det skånska landskapets charm hade fått ett fäste i mig
jag tänkte saker som
jag måste kanske flytta till den skånska kusten
landskapet är så vackert här
liksom bara till skänks
jag visste redan då att jag var på väg att lämna
det var orden mer nu som lockade, ordens sång och livets
jag visste vart jag ville, vad jag skulle göra
det stod skrivet nu också, tydligt bokstaverat
i det skimrande skånska havet


---


det är landskapet
åkrarnas dikesådror
de olika mönstren av sädesslag
skogarna och havet, haven
vattnet
som föder och göder
det födande
strömmar genom eller under

allt

jag ser på allt detta
begrundar och bektraktar
jag är också en del av allt detta
det är detta som landskapet lär mig
har att lära
en närande sol
ett födande hav
allt i ett kretslopp
och jag i mitten
inte medelpunkt
men jag finns här
bland allt annat
jag är du och du är mig
det är svaret på frågan
krumelurerna som växer
i mörkret inuti
det är en ohygglig ensamhet
som reser sig mot döden
och in i någonting annat
någonting delande
det måste vara vattnet
havet, det födande
det är vattnet
havet
det födande
ständigt närvarande
i drömmar och i verklighet
alla dessa ord från ovan
ett minne från tiden
ett eko av en dikt
resonerad i mig
det är diktens läsning i mig
där blir den skriven
den dikten du läser för mig
det är outgrundligt
och den brännande punkten
allt som förenar

du jag vi allt

flödesskrivning med ord från Rynells dikt som kom punktvis, slumpmässigt:

Det är döden
 jag måste lära
det är livet

och ett ständigt födande
en brännande ohygglig sol

jag åker tåg, jag skriver i rörelse, om rörelse, jag är rörelse

Videoinstallationen "Annorstädes" av Tania Ruiz Gutiérrez på Malmös centralstation. Den måste upplevas!

På tåget ned till Skurup skriver jag ned mina författardrömmar. Jag skriver om att skriva i rörelse, och hur min drömvision är just detta, att leva/uppleva och omvandla mina erfarenheter till ord och bild. Kortsiktigt skrivande, dokumenterande via bloggen, det råa, rakt ut, rakt in, och det andra, det som formas lite långsammare och mera stötvis, mitt långsiktiga skrivande som är poesi eller poetisk prosa eller något annat, kanske drömmar, enhanced reality sa jag också till nån, till en, till skägget.
Och jag skriver om vad det är jag vill leva och uppleva, att det är möten med människor och kommunikation mellan själar, att det är samtal och närhet, hudmothud och flämtningar lika väl som engagerade diskussioner, och det är läsande, upplevande av konst, intryck av gator, platser, händelser, det är musik, det är mat - alla sätt som själen kommunicerar ordlöst på, allt det vill jag omvandla till ord, min version, till ord och ja - syftet är ju att ge bort det, att andra ska läsa och känna "ja".

Jag vandrar runt på Ystads gator, små gränder med småsmå hus som jag vill omfamna. jag går och går fastän vinden är kall och jag glömde mössan hos Cissi - sa jag inte att jag skulle glömma nåt kanske? Det var mössan jag skulle glömma. Alla dessa städer med hus som människor bor i. Att de lever - de lever sina liv däri, på olika sätt allihopa, så många det är - så många ni är, ni människor som lever och finns till. Det kommer aldrig sluta att fascinera mig.

Jag såg mig själv i spegeln på tågets toa, och jag tänkte: goddamn girl, klart man kan bli förälskad i dig. Så nu har jag fattat det, det känns bra. Nu har jag bara att vänta och se vem det är. Det känns spännande, lite som att vänta på jultomten. Jag har accepterat att jag ska träffa en sån där person som jag blir kär i och som blir kär i mig. Att det går, att det faktiskt gör det. Det var Stina som sa det, som fick mig att inse att jag inte ska nöja mig. Och då, att jag ändå tror jag tänkt så, att det inte ska komma någon som jag känner ohohoh, det är ju han! Eller hon, för den delen, om det är det. Att jag inte trott mig värdig det, kanske? Men att det faktiskt kanske kan vara så, minsann. Och jag kan vänta, det kan jag. Inte som någon nunna, eller någon disneykaraktärer, nej för helvete, en behöver ju värme, men just på det dära, den där känslan. The connection. Kärleken.

jag? om att skriva sig utåt

Jill Greenberg - , 13 dec - 9 feb på Fotografiska

Jag vet att det är fånigt. men det är det här jag älskar. Jag? Att skriva mig utåt.

Att resa, uppleva, ta in, och så skriva om det, formulera det i ord och bilder, dela med mig. Det finns ett värde där? Jag vill tro det, jag vet inte exakt vad. Jag har få läsare, jag når ju inte ut, törs inte heller för det innebär att säga att jag är nåt, titta på mig. Det kan jag säga till mina närmaste (dvs mina 336 facebookvänner, varav en hel del most certainly har blockerat aviseringar från mig) men det känns svårt att promota det utåt. För det jag promotar är ju då typ: jag? Då säger jag ju att jag skulle vara intressant, tillföra något nytt i världen. Det är svårt att säga. På det här direkta sättet. Det finns en fråga. Finns det ett intresse att läsa?

Jag sitter på Stockholms Stadsbibliotek, jag ska erkänna, det är första gången jag är här, på riktigt. Jag hade ingen aning om att det var ett runt rum fullt med böcker i flera våningar. Varför har ingen bildbombat mig med det? #bookporn liksom.
Bredvid mig sitter en man med vitt hår, som står rakt upp, som ett sånt där penn-troll ni vet? På riktigt, han måste ha sprayat det alltså, som en punkare är det, han är säkert det, fast lite nedtonad på äldre dar? Frisyren brukar ju sitta kvar, som en gammal vana. Jag önskar att jag vågade fota honom, men jag är rädd för att han ska bli arg. Och så vill jag ju fota i smyg, så han är naturlig. Någon gång ska jag gå över den där barriären.
Mittemot sitter en snäll tjej som äter semla och dricker cola, hon fick florsocker på nästippen. Jag är en sån som ser sånt, och som säger till, vi skrattade lite åt det, åt det vita florsockret på den ljusbruna nästippen.

Corinne Mercadier - Une fois et pas plus. 17 jan - 9 mars, Fotografiska

Fotografiska är ett andra vardagsrum, lite så. Jag älskar att vara där, att ta mig tid. Jag går lite olika vändor, pausar mellan, fikar eller äter, sitter och skriver. Det enda sättet att besöka museum på, utställningar. Corinne Mercadier, gestaltar sina drömmar. Allt förstår jag inte, men det drömska, det suggestiva, det är vackert och jag känner hur jag dras in i bilderna, läser dem som dikter. De lämnar samma typ av avtryck, fast ordlöst.  Polaroider också, många. Det slutgiltiga i det och en serie också, heter Une fois et pas plus, En gång, aldrig mer. Varje ögonblick så, en gång, aldrig mer. Varje kyss, varje blick, varje ord. Jag spar dem på näthinnan, i huden och bland fjärilarna i magen, de där ögonblicken, de bästa. Och de jobbigaste, fast längre in, mer undangömda.

Och Elliott Erwitt. Förlåt men de här hundporträtten är oslagbara.

Elliott Erwitt, 100 + 1, 6 dec - 1 mars, Fotografiska

jag är som fisken i vattnet, handen i handsken, i mitt eget skinn

Ja. Det är så här det ska vara. Stjäl mig en stunds skrivande på ett café på Stockholms centralstation. Inte en särskild inspirerande plats, men en plats med rörelse, och tittar man uppåt finns det vackra.

Jag skrev ett minne, någonting som skett där, på Stockholms centralstation, och jag skrev om att omfamnas av en okänd till tonerna av the Cure, hur fint det var, det var innan det som hände på stationen, det som inte var så fint. Jag skrev om det här att möta sexualiteten, och hur det kan vara så smutsigt, att det inte får lov att vara fint, hur skam och lust binds samman och jag vill kräkas då jag tänker på det, hur det varit. Hur det måste vara, fortfarande, för de som växer upp nu, att de också möter samma sak. Lust och skam, sex och smuts. Att det inte får lov att vara fint, bara. Som det borde vara.

Barn, ja. tanken dyker upp, någon gång ibland. Jag har aldrig sett mig med en familj men ibland ser jag mig med en dotter, hon och jag alltså bara, ingen fader med i bilden. Ibland undrar jag över det, hur det skulle vara. att låta någon bildas inuti en. Men nej, jag ska inte.

Somnar på två madrasser ovanpå varandra, prinsessan på ärten, på Telefonplan. vi har sett Frozen och pyjamaspartypratar innan vi somnar in, om jämställdhet, mest. Vi har ätit middag med en utbytesstudent från New York, hon kommer från Taiwan, ska gå industriell design. Återigen alla dessa världar, hur jag navigerar mellan och känner mig hemma överallt, för att jag alltid bär med mig mitt hemma, inuti mig nu, såsom det inte var då, för länge sen, då jag inte klarade av alla tvära kast, med J. Det är annorlunda nu, och vad jag trivs med det. Att känna mig som fisken i vattnet, handen i handsken, i mitt eget skinn.

Jag börjar dagen på Konstfacks bibliotek, samlar tidskrifter, bläddrar i böcker. Folianter: Tree houses - fairy tale castles in the air, Beyond craft. The art fabric, The art of botanical illustrations. Tidskrifter om konst, poesi, design, musik - King Krule. Jag trivs bra här, gör jag, tycker om hur mina vänner öppnar dörrar till ställen jag annars inte skulle finna, inte skulle våga. Här och där, här och var. Så här ska det vara.

Jag känner mig som Alice, jag transporteras till en annan värld

Och de är så vackra. Clara sjunger en operett från 1925, den handlar om den vita demonen, kokain. Jag försöker hänga med i lektionen i Charleston, men jag kan inte koordinera. Det räckte med uppvärmningen, det var roligt. Men de andra, så duktiga.

Jag bar dagboken och kameran som en barriär, en garanti för att inte bli uppbjuden,  att få fortsätta vara observatör. Jag blev misstagen för en musikjournalist och javisst, why not?
De flyger över golvet, det är värme och glädje i rummet. Tjugotalsklänningar, en Gatsbyfågel i ett hörn. Hon dansar inte, hon spelar en roll, hon gör det bra. Rubylicious äntrar scenen, dansar burlesk, det blir häftiga bilder att framkalla i mörkrummet. Jag längtar dit, men har fått ett bakslag. Jag letar nya lokaler. Spegelns ljud då jag tar en bild. Inte klick, snarare katchung. Katchung, katchung,  katchung.

Så lämnade jag den världen och kröp ned i en säng med svarta lakan. Han var varm, han fick värma mig, bästa sättet att få upp värmen. Jag vill honom nära men han har en barriär. Jag ser det, det är ok, och det handlar inte om honom, detta att jag vill mer. Hade kunnat om han ville, men den viljan sitter i mig, jag ser det. Viljan att bli viljen. Någon som vill mig. Tills dess, så nära jag kommer är enough for now, varje tillfälle får övervägas. Hud, värme. Att föra läpparna över hans ärrade rygg. Det väger ändå ganska tungt men inte tyngst. Jag väger alltid tyngst, detta att växa. När något annat växer mig mer gör jag det istället.

Jag är här nu Stockholm, ska vi dansa?

Jag sitter på tåget. 201 km/h ned mot Stockholm.  När jag vaknade i morse smakade andedräkten rödvin och mina tankar följde en helt egen rytm.
Jag dricker té ur termos, prickig mugg och prickig kudde. Det enda jag saknar nu är en prickig Polly, som hon var igår, Polly vill ju dansa.
The Holys. Sötungar! Jag slöt ögonen och var i Brooklyn ett tag, nånstans i DUMBO, jag kommer inte ihåg namnen på ställena längre, de finns säkert inte kvar fast i mitt mind palace gör de det, där kan jag blunda och förflyttas.

Nu är det tågljuden, inte längre dunkdunkdunk som förritin men visst nog, vackra ljud. Jag har böcker i väskan, mer än lovligt många, jag ska gå på dans ikväll, sova på en schäslong hemma hos Clara, röda Clara, vackra Clara med den klara stämman, hon ska sjunga ikväll, det var längesen jag hörde henne sist.
I Stockholm finns det fantastiska människor, av alla de slag. Cecilia tex, som målar mönster på kroppar och odlar kristaller,  hon är tillbaka från Afrika nu. Jag kommer och sover hos dig sen, det blir fint. Och Johan, som är så fin i klänning, och Skägget, kanske slinker jag ned i den famnen imorgon.

Jag är här nu Stockholm, ska vi dansa?

jag ser himlen blåna

jag ser himlen blåna bakom träden

för varje varv i vattnet en ny nyans av blått

när jag går hem har ljuset vaknat

och snön faller fjäderlätt, decimetertjockt

vintern har äntligen vitnat

jag fotar en klänning i skymningen

Northern trees bear a strange fruit

Ice on the leaves and ice at the root,

White dresses swinging in the northern breeze,

Strange fruit hangning from the birch trees.

(free adaptation of Billie Holiday - Strange fruit)

Jag skyndade ned till även för att fota innan skymningen. Skymningen, som idag inträffade 14:10. 

Stygn för stygn, ord för ord. Så många timmar jag spenderat med dig. 

Imorgon hänger jag upp klänningen i skyltfönstret på ABF, Rådhusesplanaden i Umeå. Där ska den få hänga i en månad eller så.

jag går till Bildmuseet i dimma och kryssar mellan barnfamiljer

Bildmuseet i dimma. Det tycks vara mer regel än undantag nu, kanske för att dimman är så frekvent denna vinter, kanske på grund av något annat. Who knows? Jag älskar byggnaderna och älven här, det tar liksom andan ur en varje gång, att jag får lov att vara här, att jag bor bara fem minuter bort. Ändå är jag förstås här alltför sällan.

Theatrical fields. Jag förstår, och jag förstår inte. Jag tycker om, och jag tycker: wtf? Men ett par saker händer inuti mig när jag går genom utställningen, och jag tänker att det framförallt är det som är själva meningen med konst. Nästan oavsett om det sporrar en till att göra egen konst (alltså det där var ju crap, men om jag gjorde det på det där sättet så skulle det bli rätt coolt...) eller slår an något i en och får en att fundera. Som rollfigurerna i X-character re(her)sal. Deras samtal, jag gillade det, så teatraliskt och iscensatt som det var, men det var ett intressant karaktärsbygge, och ett utforskande av ja, människor, karaktärer och i förlängningen - hur man själv förhåller sig till hur de förhåller sig till sig själva. Det är det som blir intressant, där händer det något. Ur en skrivpedagogisk synvinkel är det förstås intressant med karaktärsbyggandet också.. *nörd.

Snapshot från x-character re(her)sal (stavning?)

Men ett par grejer, jag orkar bara inte. Det är inte snyggt, det säger mig inte nåt, eller så är det för komplicerat för att sätta sig in i, i det tillstånd där jag befinner mig. Utgångspunkten är ju alltid viktig, var man är i sig själv, i tid, i mående, hur beredd man är på att öppna upp sig för ett specifikt verk, hur mycket plats man har kvar - ibland fylls man snabbt. Allt är inte alltid intressant, eller bra, eller dåligt. Ibland är det det.

Nu har de stängt i två veckor. Sedan blir det nya utställningar, nya äventyr.

Har ni tänkt på hur sjukt fint det är att vi får gå och se all denna konst gratis?

Det nya året pockar på mig. Det händer saker, har hänt saker inom mig, sådant som är stort och oförståeligt och samtidigt bara: jag har funnits till ett år till, utvecklats.
Kommer en annan röst ur mig nu? Kanske en lite starkare, en lite mera rakryggad. Jag är inte längre så rädd för att göra fel. Jag har testat, och märkt att de flesta inte märker när man gör fel. Det är bara en själv som gör det. Det är egentligen inte så många som märker en alls, faktiskt, på gott och ont. Men mest gott, det betyder att jag kan finnas till i mig själv och inte bry mig så mycket om vad de andra ser. Vara i min bubbla, bete mig där som om jag bar mitt hem med mig, bete mig hemmavant.
Ja, det var en fin sak: bär med dig ditt hem, känn dig hemma, var du än är. Det är ju mycket trevligare så, än att vara på obekant mark och inte veta hur man ska bete sig, vad man får säga, om man får sitta på den där stolen. Nu sätter jag mig på stolen, om det är där jag vill sitta. Eller soffan då, det är där jag sitter nu medan det har mörknat ute och man inte längre ser dimman.

jag återskapar min 13 best of 2013-lista

Vilken tur jag har som känner datafinurliga människor. Fick just ett mail med blogginlägget jag råkat radera, så här kommer det igen!

Tretton låtar från artister jag lyssnat mycket på under 2013. Några av dem har inte släppt nytt då, men jag låter dem vara med ändå. för att låtarna säger något om mig, om mitt år. Vi börjar baklänges. Under varje låt har jag skrivit ett favoritcitat från låten. Ja, för jag lyssnar ju med poethjärtat också.

Nick Cave & the Bad Seeds - We real cool

Who took your measurements?
From your toes to the top of your head
Yeah, you know who
Who bought you clothes and new shoes
And wrote you a book you never read
Yeah, you know who

Mazzy Star - Seasons of your day

Won't you let me come inside?
I've released all of my pride.
I know you are alone because I've been there.

Anna Calvi - Tristan

You’re the one with the armour harm and let it go
Oh I dare you, I dare you now to trust in me
Copy paste is a sin, always on the run is better
Now if you’re going to do it, do it now
God help you Tristan

Lower Dens - Brains

Starting the day
Staying awake
Everything will change
While you're asleep
While you're breathing
Do you believe
Kate Bush - The song of Solomon

Don't want your bullshit
Just want your sexuality
Don't want excuses, yeah
Write me your poetry in motion
Sign it with a kiss

Lightning Dust - Fire me up

taking back a love like this cause it didn't seem my style
holding out for something dark and wild
now i've been waiting to be loved like this
and i'm counting on your smile for the long deserving mile
Metal Mother - Omens

An Samhradh, an Fhomhair,
An Geimhreadh, an tEarrach
Cuimhnigh i gconai
Damhsa Cailleach

(nej, jag har ingen aning om vad det betyder, det bara låter snyggt)

Daughter - Youth

And if you're still breathing, you're the lucky ones.
'Cause most of us are heaving through corrupted lungs.
Setting fire to our insides for fun
Collecting names of the lovers that went wrong

Mariam the Believer - The string of everything

Don't we want to learn something more?
Reach somewhere new and die someone else?

Ane Brun - The puzzle

Her remains were spread out like the pieces of a puzzle
It took her three hundred and sixty five days putting them together
The pieces were quite difficult to distinguish from each other
They were tiny and the clear blue sky went on forever

The National - I need my girl

Remember when you lost your shit and
Drove the car into the garden
And you got out and said I’m sorry
To the vines and no one saw it
Girls Names - A second skin

I wrote you on my epitaph
My sin was love inamorata
Sometimes we need these things
To bring us back to life again
You'll find your perfect place
But can I lose myself again?

PJ Harvey - The dancer

He came riding fast like a phoenix out of fire flames
He came dressed in black with a cross bearing my name
He came bathed in light and the splendor and glory
I can't believe what the lord has finally sent me

Yup, detta är vad jag hoppas på, liksom


Bonuslåtar (covers) som dessutom har någonting gemensamt:

Ane Brun - The Dancer
Daughter - Get lucky 

Och som ytterligare bonus, eftersom jag upptäckte artisten via min vän Karins best of 2013-lista:

King Krule - Easy Easy

Och nej, jag trodde inte den mörka rösten kunde komma ur den där lilla pojken heller. Pretty cool.

Extra extra bonus: musikåret i bilder.

Jag spelade skivor på Min skivsamling på Scharinska. Underbart!

Och jag hittade ett kassettdäck! Blandband ftw!

Jag gick på Lottas med ett gäng vänner och fick lite spontant fiolspel till livs.

Tänk om jag kunde spela piano. Från föräldrahemmet i Holmsund.

Andreas hittade en gitarr och höll mig sällskap i ateljén

Jag spelade poesivinyler på Kreativ Kollektivs öppna hus under Kulturnatta

Jag började sortera mina vinyler. Här det lilla fragment av samlingen som rymdes i mitt pottskåp.

Jag gick på lägenhetsspelning och såg Slow Fox

Ewa of Queenfish & Other Tales som också ordnade lägenhesspelningen

Jag gick på Trästock med syster Nora och såg Systraskap

På Trästock spelade även detta band som var schysst, men vad tusan hette dom?

Jag gick på dejt i Stockholm och drack finöl och lyssnade på singlar på en portabel vinylspelare.

Jag såg på utomhusbio i Rålis, Mitt hjärtas förlorade slag om piano och våld. Ensam, dessvärre.

Jag såg Winhill/Losehill med symfoniorkestern på Norrlandsoperan

Jag såg Lightning Dust på Pustervik i Göteborg

Jag skickade ett blandband till ett skägg i Stockholm. 

Jag gick på Tiny Inn i Umeå, på Folkets bio och såg Nattavaara Rocks (fast jag tog bara analoga bilder och en video, typiskt nog) och Johan Ericson.

Att skriva captions kändes verkligen som att skriva under bilderna i ett fotoalbum. Supertöntigt. Nåväl.

jag summerar 2013 och blickar framåt

Tvåtusentretton.

Du var ett mittemellanår.
Året mellan tvåtusentolv som innebar de största förändringar jag någonsin genomfört i mitt liv. Året innan tvåtusenfjorton, detta uppschosade, ångestfyllda, evenemangsspäckade, omdebatterade kulturhuvudstadsår och året som jag och Polly sagt att vi ska hålla ut i Umeå till slutet av. Vad det nu innebär. Med allt vad det innebär.

Tvåtusentretton med kärleksförhoppningar som fallererat, omvandlats, väckts på nytt, funnit nya källor, nya skägg. Hjärtat bankar fortfarande lika orytmiskt. Jag vill, jag vill inte. Jag tror, jag tror inte. Det enda jag verkigen vet är att jag älskar. Och att jag behöver känna hud mot min, en annan kropp i min, tungor, andetag. Somna bredvid en annan. Inte bara kropp, ömhet också.

Tvåtusentretton som körde tilt/shift på mitt kreativa perspektiv. Från sömnad till poesi, med en krydda av fotografi. Allt finns fortfarande med, men proportionerna är annorlunda, rättställda.

Tvåtusentretton, året då Mina Widding blev Mina Widding, samlar allt under samma flagga, ritar en ny flagga för denna nya kontinent som är jag. Lämnar entrepenörshetsen och följer hjärtat och lo and behold! Pengarna kommer ändå. På sina sätt, genom sina märkliga kanaler. Ett jobb här, ett annat där. It works.

Tvåtusentretton med sina sju namn. Vissa korta, andra längre, vissa glömda, andra fortfarande kvar på huden. Inget av dem det rätta, än. Så kan det vara. Alla mina namn.

Tvåtusentretton, året då jag började skriva på min bok, på riktigt.

Tvåtusentretton, året då jag rest kors och tvärs över landet och bott hemma hos folk. Jag har bott hos så många olika att jag nog inte kan räkna dem samman. Och jag har bott på ön, fått vara isolerad och ensam. Underbara, underbara ö.

Tvåtusentretton, året då jag har hört runt fyrtio livsberättelser kläckas i minne och formas till ord. Tänk så vackert.

Tvåtusentretton med nya bekantskaper, nya vänner, nya utmaningar. Jag växer. Jag är fortfarande inte vuxen.

Och nu då?

2014 innebär nya utmaningar. Jag håller på med ett poesiuppdrag just nu, något helt nytt som känns spännande. Utveckla det, kanske, till något mera. Jag kommer att fortsätta med nya kurser på ABF. Testa en distanskurs som praktik på skrivpedagogiken. Ha en skrivar-retreat ute på ön. Fortsätta skriva min bok. Pitcha föreläsningar och seminarier i kreativt och självbiografiskt skrivande. Kyssa grodor tills jag hittar en jag gillar, eller flera. Göra en klänning i papper. Göra fler kläder till mig själv. Hitta produktion för Nindas väskor. Testa göra en väska i läder. Fortsätta simma, och börja träna på gym. Joho! Jag ska. Samla anteckningar till en egen metodbok i skrivande. Fotografera och framkalla i eget mörkrum. Fortsätta resa runt i landet så mycket som jag kan och orkar, kanske tom utomlands i år. Bjuda folk på middagar. Ha en 80-talsfest i februari. Du är bjuden!

This is just the beginning. Think of all that lies ahead.

<3