13 april 2015

Skrivuppmaning #1


Jag slumpade fram en rad ur den bok som låg närmast, vilket visade sig vara 

nästan försöker skaka liv i den

Övning:


Skriv fram ett scenario där denna rad ska införlivas till slut. Skriv dig fram till den punkten där det känns rätt, och fortsätt sedan minst tre meningar till.
Rikta gärna skrivandet mot ditt eget projekt om du har ett, annars kan du tänka helt fritt. 


---

Ett stycke ur min övningstext.

En sliten docka med tygkropp, en blunddocka med ena ögat igenmurat. Vad är det som gör att den rör sig? Inte är det väl ett riktigt barn? När hon kommer närmare ser hon; insekterna i innanmätet, hur de rör sig lystet genom den syntetiska kroppen, nästan försöker skaka liv i den. Till och med insekterna här bryr sig inte längre om det är en riktig kropp de förtär, det syntetiska har tagit över allt. Nej, det är det omvända, tänker Dora. Med människorna där inne i byggnaden gäller det omvända. De injicerar det syntetiska och smutsiga rakt in i sig själva, det är det syntetiska som äter upp dem.


 ---


Om skrivuppmaningen:


Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.

Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!


1 kommentar:

  1. skrivövning #1
    Blombladen bildar en sällsam matta där de moloket lagt sig kring vasen. Stjälkarna har böjt och vridit sig i konstiga vindlingar, i strävan efter solens bleka strålar. Nu har de gett upp och låter kronbladen ta farväl, alla nyanserna av rött och gult singlar slokande ner i en allt mattare färgkulörblandning och täcker bänken av valnötsträ.
    Tulpanerna gavs av en kär vän, tanken var påsklek- en helg fylld av glädje och färg. Leken blev inte av- och förtvivlans krankhet kommer över mig, jag nästan försöker skaka liv i buketten på nytt, ruskar tulpanstjälkarna i hopp om återuppståndelse. Besvikelsen över att det plötsligt är passé gör så ont. Men bladen går inte åter väcka till liv, de mjuka dunsarna mot bänkskivan vittnar om förgången tid, så ock vår tänkta påsk.
    /Carola Hedmark

    SvaraRadera