preludium

vilja och motstånd. mjukt stängsel.

är jag redo nu, är det vad jag försöker tala om för mig själv? för vad är egentligen motsatsen, alternativet? det är viljan och motståndet, modet att låta någon komma dit in, till hjärtväggarna. modet att tro att någonting kan vara ömsesidigt, det också. modet att tro att även jag, faktiskt även jag.
misstron, att det jag önskar inte finns. tanken att alla som tror sig älska egentligen lurar sig själva och varandra. men viljan ändå, att våga prova, våga låta någon komma så nära, våga gå så nära.

jag är rädd för tiden. jag flyr den. vill bli uppehållen, men vågar inte uppehålla. passivt-aggressivt dejtande, har aldrig någonsin funkat. men den där känslan ändå att om jag nu ska våga säga något, måste jag vara säker på min sak. vad jag hatar den inställningen. ett hej betyder inte: vill du gifta dig med mig?

vi är så rädda för känslor. som att det skulle vara så väldigt hemskt att känna något själva och inte bara bli matade med känslor andra visar upp för oss.

avtrubbad. det är därför jag är rädd för tiden. rädd för allt jag skulle kunna åstadkomma, och det ansvar det innebär att känna det.

allt är så förtvivlat dumt ibland.


och jag kanske skulle sluta skriva elegier och börja skriva preludier istället. samla dem i min nya poesibok, den vackraste gåvan.

improwrimo: flickor

ord: flickor

(där låg tre flickor med öppna munnar)

ordbild. meningen ovan, utan sitt sammanhang, får mig genast att tänka på någon kriminalfilm. det tycks självklart att flickorna hittats döda, förmodligen förgripna, i någon mörk håla någonstans (jag ser ett fartyg, varför då?). en hel deckare skulle kunna skrivas utifrån det, förmodligen av Joyce Carol Oates, suggesivt, sorgligt, med många bottnar, mardrömslikt.

meningen handlade om tre barn, tre sovande barn, inget märkvärdigare än så.

just goes to show vart ens tankar först vandrar.

---

där låg tre flickor med öppna munnar. gräset hade börjat växa upp mellan deras fingrar, där det kom åt, omgärdade dem, omslöt. ögonen stängda, stumma. ur munnens hålor sökte jag efter ord, jag kröp närmare, tog fram förstoringsglaset, någonstans måste det gå att finna, deras berättelse, synas. de ligger i en hög, inte omslingrande, som att de dog där och sökte sig till varandra. nej, de är ihopfösta i en hög, huller om buller. he closed their eyes, that's a sign of remorse, ekar citaten från criminal minds. det ligger något fridfullt över scenen, i naturens övertagande, omhändertagande. ännu har inte förruttnelsen - och där har vi det. inga maskar som krälar, inte ännu. deras kroppar tömda på vätskor, fyllda igen, balsamering. this is the dump site, he killed them somewhere else. nej, han har inte lämnat dem här, han skulle aldrig lämnat dem så. någon annan har hittat dem, och tömt hans mausoleum. I would guess his mother. look at the cleanliness of their clothes, he's kept them neat. she must have panicked when she found them and just wanted to get rid of them. and for him - this was the only way to worship. 

---

ja, var får man allt ifrån?

---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.


---

improwrimo: förstå 29/30

ord: förstå

- Men förstår du inte?
Förtvivlan sveptes som en sjal över hennes ansikte, la sig tillrätta i alla veck och skrymslen. Hon möttes av en vägg, ett motstånd, en avgrund.
- Det finns ingenting att förstå.
- Men du kom ju hit, varför kom du?

Han vände sig om för att gå, tog tre steg mot dörren men svängde om, rörelsen gungande, som ett gummiband, som om han inte riktigt kunde gå ändå.

- Jag vet inte längre.
- Någonting...

- Ja men det är för fan det jag vill komma undan, fatta det Alice! Ditt jävla grepp om mig. Att du bara drar mig in och in och jag sitter fast som ett jävla klet i allt det här. Det är för fan outhärdligt. Du måste släppa mig!
- Men, jag...
- Nej nu får det fan vara nog. Jag kanske hoppades på nåt annat, va fan vet jag men nu, det här - det är ingen jävla förklaring! Det finns ingenting som kan försvara det du gjort, fatta det!

Han tar ett steg emot henne, armarna i luften, hon backar. Och knytnäven hängen i luften, ursinnet dryper om honom. Men den stannar där, i hennes bakåtryggning och hans urladdning, han förmår inte fullfölja den rörelsen, det ligger för mycket i den fullbordan. I stället nästan väser han, saliven ur munnen och handen drar över, drar bort. Den sista ilskan i en isig blick, frustration i rörelserna nu, bestämda steg.

Dörren slår igen så tavlorna skakar på sina väggar, och hon står kvar. Hon har stelnat, stenstod. Den blicken, Medusa genom honom. Det finns ingen återvändo nu.


---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

---

improwrimo: tomma 28/30

ord: tomma


tomma händer, tomma säckar
tomma ögon

blinda ögon, fulla kassar
nervösa händer

rörelserna händerna gör
hur de måste bli vad ögonen
automatiskt registrerar

tomheten
i att vara reducerad till detta sista steg

det finns inget steg lägre ned
förutom prostitution

jag hoppas att de inte kommer dit
att desperationen inte når den gränsen
att det inte fanns människor
som tog emot den

men det gör det ju

det gör det ju


---

Tomma glas. Självklart aldrig tomma glas. Till slut drack hon i samma takt som honom, trots att han var dubbelt så stor och med en helt annan fysionomi. Han köpte alltid två, fyllde alltid två.

---

Tomma. Säger man det tillräckligt många gånger förlorar ordet betydelse. Det ser heller inte lika självklart ut som ord om man skriver det många gånger efter varandra. Tommatommatommatomma. En rytm då, någonting annat, det skiftar. Minns barndomens lekar i bilen, ordet staket som upprepades efter varann tills det inte gick att säga längre och man inte längre förstod vad man sa. Att det alltid dör upp i huvudet, att rabbla ramsan, varje gång hon såg ett staket. Ofta, alltså. Staketstaketstaketstaket. Det stakar sig.

---

Tomma, tombola. En tom tombola. En tom boll.

---

Inte mycket vettigt idag, snippets. Oh well. Jag är lite tom. En sån dag. Jag borde vila men har inte råd. På så många plan.

---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.


---

improwrimo: friska 27/30

dagens ord: friska


friska droppar, fresker
fridfull fred, vrede
fruktansvärda frasningar

frankera

frankera mina lemmar
sänd dem in i din mun
sluka mig
huka mig

omslut mig

Soljas ord strömmar genom mig

enlevera mig
armhåla mig

jag ler

detta är en parentes
och en bugning


jag önskar mig frimärken
i julklapp
frimärken, stämplade av posten
på paket
eller kroppsdelar
helst

kroppsdelar

jag ska samla dem,
väta ytan försiktigt, ånga klistret
ömhet

på insidan av mina kläder
ska jag fästa dem
med små stygn
knappt märkbara
men hållbara

så att de sitter där
mot huden
och skaver

frimärken från dina tankar på mig
vykort från sandlådan
utanför ditt hus
där vi kysstes
och kroppsdelarna
som mottog
dessa kyssar

avbilda dem
avlägsna dem

sänd mig
också dem, samla dem
i ett stort paket
som knappt passerar
tullen

låt brevbäraren
kånka alla sju trappor upp
till min högfärdighet
med
dina pusselbitar

onumrerade och i oordning
ska jag sedan förvara dem
sätta dem samman
i salig blandning

de skall bli mina möbler
jag skall göra en
favoritfåtölj av dig

att sitta i
när jag syr fast
min frimärkssamling

---

Från friska, till frimärkssamling. Så kan det gå!


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

--

improwrimo: glömde 26/30

ord: glömde



Hon glömde. Flera saker glömde hon. Som den gången då hon glömde nycklarna i dörren, utanför. Hennes skratt över sin virrighet, hans ilska. Den tvära kastningen där, hur det ofta var så. Ena sekunden glädje, nästa: förvirring, rädsla. Den där ovissheten. Och hur man kan styras så av en annan, det är vad hon bestämt sig för att aldrig uppleva igen. Beroendet. Att det egna humöret är avhängigt den andre. Det som gjorde att hon till slut inte hade något eget humör, någon egen vilja, någon egen personlighet. Hon stod på stand-by, i försök att anpassa sig efter honom.
Är det att glömma det hon försöker göra nu? Hon glömmer honom mellan lakanen med andra.

Det är så många saker. Så invecklat. Som, hur kan hon vilja hämta ur andra, okända, det hon värjde sig för hos honom? Eller är det just därför? Därför att det är ett hån mot honom. Och kanske för att det är det enda sätt hon vet att få bekräftelse på sitt egna värde. Det enda hon hade kvar mot slutet. Styrkan i att det var det hon till slut vägrade honom. Ironin i att det var det han inte klarade av att inte ha rättighet till. Hennes kropp. Att tömma sig i henne.

Så nu tömmer hon sig med andra. I dem lägger hon all vrede hon inte kunde uppbåda mot honom, för nog var det så till slut, det enda som fanns kvar var rädslan. Inte ens vrede kände hon, då. Den kommer nu. Rädslan dominerade. Rädslan över vad han skulle göra då hon sa ifrån. Till slut gjorde hon det. Och han reagerade inte som hon trodde. En lättnad hos honom, nästan. Och det. Att hon förstod att det aldrig varit henne. Att hon alltid varit ett substitut för något annat. Den känslan. Det förgörandet. En pöl bara. Låt oss glömma det.

Men det går inte att glömma nu. Ut måste det, kräkas ut. På dessa sidor ut. Hon glömde. Nu glömmer hon inte. Men hon kan lägga det åt sidan, lära sig älska igen.

Vet du. Vet du hur lätt det är att förgöra en annan människa? Gör det inte. Var ärlig mot dig själv.

---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

---

improwrimo: klorna 25/30

ord: klorna


Alice vässar sina naglar som klor. Spetsiga ska de vara, gärna långa men inte för långa, de får inte komma i vägen för avtryckaren på kameran. Hon målar dem inte längre, kanske borde hon, det kommer hon på ibland. Men så glömmer hon, efter att hon målat och då flagnar det och ser tattigt ut, ingen bra idé. Försöker göra scheman, rentutav. Minns schemat från lägenheten på andra lång. När hon inte kunde styra upp allt kaos under ytan, försökte hon organisera deras liv tillsammans åtminstone på det synliga planet. Eller alltså, hennes del av den. Redan innan New York handlade det ju om att hon tog hand om allt. Eftersom det annars inte gjordes. Han var nöjd med att fly förbannad ta itu med två veckors disk i taget och hade blivit expert på att stapla den rena disken så högt det bara gick upp i hålrummet i hörnet. Ett pussel som knappt gick att vidröra utan att något glas föll och krossades. Det gjorde inte heller någonting, han ansåg att glas skulle krossas och köpte hellre nya. Hur han vred och vände allt så att det passade hans världsbild. Eller lathet.
I schemat hon ritade upp, alla listor, stod saker som att vattna blommorna, diska, städa, tvätta osv. Vilka intervaller det skulle göras i. Tvätta fönter (1 ggr per år), grundlig rengöring av avlopp (2 ggr per år), vattna blommorna (1 ggn i veckan), måla naglarna (fredagar, OBS! ta bort innan måndag). När allt var upplagt fanns det inte mycket tid kvar för att hinna till mörkrummet och jobba med det egna.
Inte konstigt att klorna växte sig längre och längre. När de var färdiga med att klösa sönder hennes egen värld, grävde de sig in i huden på hans rygg.


---

Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

---

improwrimo: kroppen 24/30

ord: kroppen


allt genom kroppen
mina starkaste metaforer, correction
mina försök att gestalta det jag känner
går alltid genom kroppen

huden

rörelserna
kanske har jag förstört både mitt språk
och mitt sätt att uttrycka
särskilt 

nej.

börja om. fuck.

ja




kroppen. hem, otymplighet

känsla
förnimmelser


kropp


tomhet när jag försöker få ned i ord
mitt komplicerade förhållande till den plats där jag bor

hur den är i vägen, utnyttjas, missbrukas, värker

när den borde

spraka. alltid.


den.

vi är ju inte skiljda, ändå
är vi det


jag känner igen mitt ansikte lite oftare nu
ser min kropp i fönsterglasets spegling och tänker

du ser ju faktiskt ut som en människa
nuförtiden
en människoform
på dina lemmar, ihopsättningen av dem


som det alltså inte var, förut


kroppen. boning.
honung.


ge mig honung och mareld.


nu tar jag min kropp och sänker ned den i vatten
gör alla rörelser, glider fram, klyver ytor
undviker krockar

och i värmen efteråt
vila i värme i ensamhet

i bastun hittade jag tillbaka till min kropp igen
i de rörelserna innan, att jag var kropp och rörde den
mer närvarande i min kropp har jag aldrig varit

inte ens

ja ni vet


fuck.


---


om jag skulle plocka ut nåt av den här spretiga övningstexten, skulle det nog få bli:


jag känner igen mitt ansikte lite oftare n

u
ser min kropp i fönsterglasets spegling och tänker

du ser ju faktiskt ut som en människa
nuförtiden
en människoform
på dina lemmar, ihopsättningen av dem

kroppen. boning.
honung.


ge mig honung och mareld.

---

Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

---

improwrimo: uppseendeväckande 23/30

ord: uppseendeväckande

Han gick genom staden med en katt på sitt huvud. Första gången man såg honom hajjade man till, ja kanske tredje och fjärde också. Men efter ett tag blev det något hemvant med åsynen, det var något som hörde till. Han var den första, jag tror att katten hette Kosmos. Först några månader efter att jag talat med honom första gången, och också sagt några vänliga ord till katten och hört henne kurra, förstod jag att hon egentligen inte tillhörde vår värld. Ja, att hon inte levde i den egentligen, och att det endast var genom att sitta på hans huvud, som han kunde behålla henne här. Kosmos hade dött ungefär ett år innan de uppseendeväckande gestalterna hade intagit stadens interiör. Han berättade att han vaknat en morgon och funnit henne där, liksom fastklistrad på huvudet. Det var en hemtan känsla, så hade hon ofta legat då hon levde, så han trodde att han drömde först. Men känslan och synen försvann inte, och när han reste sig upp ur sängen följde hon med, på huvudet. Jaha, sa han. Är det så här det ska vara nu? Några förbryllande dagar hade spenderats i det egna hemmet, för att komma underfund med hur man lever sitt dagliga liv med en katt på huvudet, men snart hittade de sina vanemönster. Det tog ett tag, kanske var det faktiskt ett år efter det att jag först sett honom första gången, så kom där en annan gestalt med en ödla på huvudet. Och så en med först en, och sedan flera kaniner som samsades däruppe. Och fler med katter, det verkade trots allt vara det vanligaste. Nu var det inte så uppseendeväckande längre, och jag började fundera på om det inte var dags för mig att också skaffa ett husdjur. Så att jag inte skulle vara så ensam, längre fram i livet. Ja, i förebyggande syfte, så att säga. Och nu går jag här, med ett litet zoo på min huvudsvål, för när man väl har börjat är det svårt. Och det är så hemtrevligt med alla svansar som hänger ned, jag behöver rakt inte fundera över min frisyr längre.


---


Hahaha! En liten homage till Pär Boström. Och Polly förstås, och Hanna Widman. Kramar till er alla!
Ni hittar Pärs konst på http://www.parbostrom.com/ Han är fantastisk. <3

---

Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

---

improwrimo: ångrade 22/30

ord: ångrade

jag vet inte om jag kan säga att jag ångrar mig. inte det jag gjort, alltså. det går ju ändå inte att ta tillbaka. jag ångrar att jag inte stod upp för mig själv tidigare, men hur kan man ångra det? när man sjunkit så djupt är det inte bara en själv det kommer an på. man behöver andra, som kan hjälpa en se. jag tänker på det ibland, då jag eller andra säger att det eller det är deras business. särskilt när det gäller par. att egentligen, är det kanske inte det. de behöver, åtminstone någon av dem behöver, hjälp med att se. och det är vi omkring som kan ge den hjälpen. genom att påtala, öppna upp. är det där verkligen ok? hur mår du egentligen? om frågorna ställs, kanske de inte ger svar, inte direkt. men de fortsätts att ställas inuti den personen, och så småningom slår den rot, börjar gro. 

jag tänker också på det omvända i den situationen. hur frågor kan användas som ett vapen, för att få en person att förstöra sig själv. frågor, påståenden. hör jag tillräckligt många gånger att det är mig det är fel på, börjar jag också tro det, hur stark jag än är från början. 

jag antar att det är rädslan för att ställa fel sorts fråga, som gör att vi inte ställer någon. men jag tänker att om frågorna uppstår i den som ser, då är det något som inte står riktigt bra till. och då behövs frågorna.

jag ångrar ingenting, inte mina år med honom. det går inte att ångra. ingenting går att ångra. men jag är glad att det fanns de som började ställa frågor, öppna upp. till slut vågade jag förstå att det inte var ok, det som var. jag skulle vilja skriva att jag ångrar att jag inte lyssnade tidigare. det fanns många tillfällen. jag vill tro att det inte är mitt eget fel att jag inte klarade av det då. men jag måste förlåta mig själv för brotten mot mig själv. det tjänar ingenting till att ångra.

jag skulle vilja ångra mina år med honom, jag skulle vilja gå tillbaka. leda mig själv vid handen, gå en annan väg. men det går inte. och jag är den jag är nu. jag är där jag är. allt det jag levt och gjort har lett mig hit. 

ingenting går att ångra.

---

tidig morgon, trött. tydligen inga skyddsmurar uppe idag. men det är viktigt, vi måste se varandra. tala med varandra. 

---

Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

--

improwrimo: spåren 21/30

ord: spåren



Han följer spåren. Några ord strödda över den karga marken, ett klädesplagg på en gren. Vad det betyder vet han inte ännu, men han vandrar. Där växer havet fram bakom kullen, och vattnet är en scen.

Han samlar alla sina pusselbitar. Snart kan han se vad bilden föreställer. Bit för bit och enträget letande. Ibland tillbaka, där måste han missat en stavelse, där försvann en oktav.

Tio stycken fingrar. Och en vilja.


-

om jag försvann i en virvelvind. jorden döljer alla spår av mig. svep mig inte längre, jag brister.

söker: omslutning. söker hemma. hemma i en hud och ett tal, en röst.
mina spår är fragment, jag kan inte tyda dem själv, talar också spåren om vart jag ska gå?

jag hänger min klänning på en gren i natten. där kan den få hänga. där lämnar jag den.


letar: en vilja som drar mig närmre. letar: vila.



för alla dessa vagheter som slängs emot mig, som jag väntas ta emot som en gåva.




jag går vilse i mina egna spår -
väntar ut tiden

jag kan göra det nu

---


ibland är tio minuter sjukt lång tid. fragment bara, ingen aning om vad de säger egentligen. så kan det också bli.


---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

--

improwrimo: väsningar 20/30

ord: väsningar




Lassa. Sista dagarna. Har legat här alltför länge nu för att minnas ordningen på dem, men att de börjar närma sig slutet, det känner jag. Jag hör det i sjuksköterskornas rörelser också, de stannar inte längre upp när de hanterar mig, de vänliga orden har upphört. Jag antar att det ingår i det personliga protokollet. Bäst att inte känna för mycket, bäst att inte se, tillkännage.
Om de visste att deras försök till tystnad talade mer än deras ord.
Apparaterna väser och viskar omkring mig. Vad de säger, har jag inte lärt mig tyda. Mitt språk hör tallarnas väsande till, novembervindens viskande, eldens nöjsamma knaprande. När jag drömmer kan jag inbilla mig att det är där jag är, men övertonerna från metallerna spräcker alltid bubblan, även om jag inget ser längre.
Jag är inte rädd längre. Det var länge sen nu jag övergav den illusionen. Det är snarast en nyfikenhet som lockar nu, pockar nästan. Så många gånger har jag stått på randen till det djupet, nästan sugits ned. Nu ska jag äntligen få falla fritt, och jag föreställer mig viktlösheten som ett slags nirvana. Kanske blir det så, kanske vaknar jag bara upp någon annanstans, och har glömt allt det jag nu vet. Men då kommer jag ju inte att veta det.
Jag ligger kvar. Tiden har ingen betydelse längre, men intervallerna av ljud och rörelser skapar en rytm som talar om dagar, nätter. Det är inte heller en slags väntan, det har jag alltid avskytt. Jag är precis där jag ska vara. Tiden är utmätt och färdig, jag bara är.

Och nu faller jag.


---


glömde visst igår. den dagen skulle visst också komma, oh well. skriver två idag istället. <3

---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

improwrimo: passerat 19/30

ord: passerat



du har passerat genom mig, ett bestämt du, du får inte längre vara du
du lämnar inget tomrum, det som du passerar sluter sig, självläker
du har inte längre något namn i mig

jag vaggar mina kroppsdelar rena från dig, vi är ett nu, kropp och jag
utan dig och utan alla dina vita spår i mig
ditt vita som simmat runt och gömt sig bland vita blodkroppar, jag visste nog

rensad, lämnad, lämnande, i havets kalla klara, en doppning ett dop
du skall inte längre kunna säga vad jag heter
värmer mig med nya namn och nya händer på hela kroppsdelar, ärren

ärren är läkta och smekta, ditt vita har runnit ut ur mig

---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

---

improwrimo: tvivel 18/30

ord: tvivel


Hon tvivlar. Vem ska hon lyssna på? Erik byter skepnader, säger saker som går emot varandra. Men han förklarar så bra, det är hennes perspektiv det är fel på, hon måste kliva ut ur sitt eget trånga skal sätta sig in i hans skinn. Ur hans perspektiv är allting solklart, och det är det också, ser hon, när hon får det förklarat för sig. Ibland önskar hon att det fanns någon sorts manual. Att han kunde skriva det åt henne, så hon kunde lära sig. Men hon skulle inte våga säga det, hon föreställer sig hans blick, hon vet hur den ser ut. Den som ser rakt igenom henne som om hon vore gjord av papper. Då han säger att det är ju sådant som hon måste lära sig känna intuitivt. Han kan inte hålla hennes hand genom allt. De har varit tillsammans i fyra år nu, hur kan hon fortfarande vara så aningslös? Så just eftersom hon redan borde ha förstått, vågar hon inte fråga, när hon inte förstår. Hela tiden det där berget av saker som hon måste ta itu med, hon ligger efter. Saker att reda ut, bena ut, lära sig. Hålla reda på. När kombinationen av situation P, händelse Z och alkoholhalt E uppstår är resultatet Y. Men om man ändrar någon bokstav aldrig så lite, så skiftar betydelserna och resultatet blir ett helt annat. Mixturen. Det är det enda som fyller hennes tankar nu. Hur hon ska ta till sig Erikläran, vara en god student. Gärna en som kommer till lektionen utan trosor och bestraffas av läraren med ändan i vädret på katedern, ja. Det var ju den faktorn också, att beräkna.


---

Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

---

Ett vykort till alla skrivcafébesökare:

Hej! Jag saknar er. Men jag sörjer inte. Jag är i Göteborg, ett par dagar extra än jag måste, fast måste, det måste jag nog ändå. För att fylla på reservoaren, källan som man öser ur när man gör något kreativt. När man skriver.
Jag har ett tips till er!
Gå och köp ett vykort. Sätt er på ett café. Skriv någonting, en dikt, en liten berättelse, en hälsning. Skicka den till någon. Till mig om ni vill. Jag skulle bli otroligt glad! <3 Mina

improwrimo: konkret 17/30

ord: konkret


Han ber henne att vara konkret, tydlig i det hon säger. Inte säga en sak, och egentligen syfta på det som den meningen pekar åt, den riktningen. Säg riktningen. Anmärk inte på mängden lera på skorna, tala om att du dammsugat och önskar att jag inte ska gå på hallgolvet med mina smutsiga skor, säger han. Hon flackar med blicken. Nu blev det fel igen. Försöket att undkomma kärvheten dem emellan misslyckades igen.

Det är rädslan som styr, rädslan som formulerar meningarna. Men rädslan märks, och när rädslan märks kan varje mening dissekeras, och det rädslan försöker undkomma, kan kommas ifatt. Han har övat länge. Varje kryphål kommer han åt. Han vet hur hon ska tas. Rädslan är kittet som håller dem samman. Därför vattnar han den, noga. Ibland kräver den intervaller av torka, för att bäst kunna suga åt sig vattnet. De gångerna är mest njutbara. Den medgörlighet som skapas i hennes kropp då, hon krälar. Han tycker om att se henne kräla. Den mjuka smekningen före varje given örfil.

Han ligger på betongen, oformlig, konkret. När hon vrider på nyckeln och gasen börjar fylla bilen, visslar hon för första gången på länge, nu kan han inte klaga på att hon visslar falskt.

Ända in i sömnen visslar hon.


---


Ett scenario från gårdagen planterat i ett annat sammanhand, en (eller flera) företeelser från tidigare relationer, en uppskruvning och så lite mord på det. Det är ju ett sätt att starta en måndag på. Och ibland önskar jag att jag skrev på engelska, så han kunde få ligga på "concrete" och inte på betong. Men det kanske är någon som uppfattar den lilla snitsigheten ändå, kan man hoppas.
I övrigt kan man nog fundera på om det inte är lite för konkret text, att det jag försöker säga hade vunnit på att gestaltas tydligare, än att sägas rakt ut. Jag låter det stå för de tio minuternas begränsning.


---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

---

improwrimo: fotoalbum 16/30

ord: fotoalbum

jag bläddrar igenom glömda fotoalbum fyllda av bilder på dina släktingar, någon gång en bild på dig i en yngre version. ett uppslag med vad jag antar är du och din bror, en bild där du sitter med en kattunge i din famn, kompositionen är fin, är det din far som tagit bilderna? jag ser på ansiktena, betraktar dem nära, försöker se dem som de människor de är, ana de historier som ligger bakom deras leenden, ärr, ansiktsuttryck, kroppshållning. någons ansikte varmt och öppet, ett eftertänksamt, spörjande, något slutet, otillgängligt. du har din historia här, dina rötter, men det blir sekundärt, det är inte den tråden jag letar efter. det viktiga är att det finns historia, rötter - i allt, i alla. du och dina föräldrars fotoalbum som symboler för något annat, större, för företeelsen i sig.
ungefär som det sätt vi låg med varandra, att det representerade närhet i sig, en symbol för tillhörighet men inte tillhörigheten i sig. våra kroppars närmanden hade ingen enskild betydelse mellan oss som en enhet, men för oss som individer, i våra enskilda kroppar bildade vi vår egna betydelse. vi bekräftade varandras existens, våra kroppars existens. men du och jag var utbytbara. du var utbytbar. det är inte så många som kan vara det, den betydelsen hade du, en trygghet. en enkelhet. den betydelsen hade du också i dig själv.
jag bläddrar genom fotoalbum, och skapar nya. komponerar egna bilder, egna minnen, symboler, betydelser. tillsammans blir de en komposition av min egen version av helhet. där alla små akter, och alla mina du är pusselbitar av ett enda stort.


---

naken i mareld
 under tunga blå novembermoln
natten vindstilla och tyst

klippskuggor i mörkret, som linjer bara
 mörka färgfält

tio grader isklar renhet, kylan i bröstet
 korta andetag

varje simtag en ängel
 av grönt glitter

 twilight

kroppar och röster i vedeldad värme
 salta tungor, mörker

tystnaden och de vida vidderna
 midnatt, snart vinter

det behövs inte mycket mer magi än så.


---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.


---

improwrimo: likadant 15/30

ord: likadant



Likadant var det med sättet han betraktade mig på. Inte som att jag var genomskinlig, inte heller som ett objekt.  Alla de där betraktelserna är så gjorda. Det var något annat i hans blick, som alltså inte var uppenbart fientlig, men inte heller tillåtande, öppen. En kritik, kanske, som låg i luften och dallrade. Det var inte det att jag blev förnärmad för att han inte såg mig som en erotisk varelse, att han alltså inte ens bevärdigade mig med att känna lite kåthet, någonstans låg det en förvåning över allt. Och jag var ganska glad att slippa den där kåta blicken, som jag lärt mig att ta för given när jag var ung, och sen lärde mig att inte förvänta mig då jag blev tjock. Det som förvånade mig var alltså frånvaron av den jämförelsen, att det inte fanns en tillstymmelse till sexualitet i luften. Hur gör man då det alltid varit ens förhållningspunkt? Ett snabbt registrerande av: vill han/vill han inte som utgör grunden för hur den resterande konversationen kommer att ske. Här fanns den inte, det var andra saker som dallrade i luften. Han såg mig inte ens som människa, försökte jag konstatera. Kanske som ett djur, något icke sexualiserat djur (de flesta är det, om man tänker efter). Alltså inte undergiven som en hund eller retfullt lockande som en katt, inte graciös som något hästdjur eller, ja. En fågel? Alla djur bär ju också på symboler för något annat, så kanske inte ens ett djur.
Jag insåg sedan att den som var djur i sammanhanget inte var jag, utan han. Inte bestialisk, inget besinningslöst rovdjur, men en främmande fågel, en ny art. Som inte följde våra rörelsescheman, registrerade språket genom kroppen, utan som att han inte visste vad han skulle göra med den kropp han hade.



---


Halvvägs in i månaden och halvvägs in i skrivutmaningen. Bara någon gång har jag nästan glömt, det har börjat bli rutin. Jag vill fortsätta den, känner jag. Inte nödvändigtvis att skriva den utåt som nu, men att göra en enklare skrivövning varje dag för att hålla maskineriet i gång, känns berikande. Jag har börjat ta ut svängarna lite nu. Det blir inte bara tankeflödespoesi, det kan bli en fiktiv idé jag tar tag i och utvecklar, ser var den tar vägen. Det tycker jag är intressant, jag har väl kanske varit lite självfokuserad annars, alltid utgått från egna erfarenheter, haft en färsk i åtanke då jag skrivit. Men nu känner jag att jag kan gå på nya stigar också. Att jag vågar lita lite mer på min fantasi.

Idag ska jag träffa åtta göteborgseniorer, tala med dem om skrivande, börja gräva i deras skatter. Det ska bli spännande! Jag är lite nervös, men det ska nog gå fint.

---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

--

improwrimo: dykare 14/30

ord: dykare


Hon dyker ned bland vågorna. Upp igen, bara lite luft, så under ytan. Där fiskarna bor. Hon slingrar sig fram mellan dem, får lov att vara mitt i stimmet, ser färger, mönster och så ögonen, deras rörelser. Att de lever. Allt detta förunderliga. Vattnet är salt, det stramar till i munnen efter den första kallsupen, smaken är allestädes närvarande. All denna färgprakt, det ljumvarma vattnet som omsluter kroppen, att det faktiskt svalkar lite när hon dyker upp med huvudet ovan ytan.

Hon provar att dyka ned det allra djupaste. Så djupt som hon vågar.En bit till och så en bit till. Hur djupt är det här?  Inte så djupt för en vuxen, men för henne ändå, hennes lilla kropp. Hon hugger tag i ett snäckskal där på tre meter. Tar med den upp. Vilken tur, den var tom. Snäcksamlingen från igår hade börjat krypa iväg under natten, låg utspridd över verandan när hon kom ut. Och någon hade dött i torkan, den unkna lukten av hav -

För havet luktar helt annorlunda här. Hon är van vid en svag saltbris, friskhet. Och dunkel, ingen genomsikt, inga färger. Men här kryllar dofterna av tyngden från rutten tång, fiskar som skvalpat in mot strand, maneter. Och saltet, som inte bara anas, det materialiseras som vita ringlande märken, så fort något torkat.

Hon skulle kunna vara kvar här för evigt, under ytan, dyka djupare och djupare, simma längre och längre ut från land.


---


Jag sitter på tåget mot Göteborg, vi har precis åkt förbi Stockholm. Imorgon håller jag en kurs i självbiografiskt skrivande för seniorer, på stadsbiblioteket. Jag ser fram emot att få lyssna till deras berättelser. Kommer det att skilja sig något, från berättelserna här uppe i norr? Eller där då, jag är ju i södern nu, rent kroppsligen. Det är dimma. Jag kan inte låta bli att försöka fotografera den, landskapet. Göteborg. En helg i Heestrand, tydligen inte så långt från Sotenäs, där Sotarn bor eller bodde, om någon minns honom.

---

Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

---

improwrimo: känslan 13/30

ord: känslan


känslan av att drömma om dig
fastän vi snart ska träffas
eller just därför

känslan av att tänka att
jag kanske kommer
att få se en glimt
av dig idag
(insert klyscha här om blå ögon och
sprudlande leende)


känslan jag får när jag
inser att jag gjort volter igen
trasslat in mig
inte längre vet vad som
är vad

vem du är

vem du varit

du

är inte längre
 en person

du


är någonting abstrakt
undflyende
någon jag kanske
aldrig kommer att nå
förrän jag ser dig i mig
ser dina egenskaper i mig

och älskar


känslan av abstraktion
alltså och därför

ett slags lugn

jag har jagat dig så länge
nu väntar jag

väntar

ser dig materialiseras
som en förnimmelse i mitt eget blod
som en liten prick bara
i mina inre vidders horisont

du går mot mig

än är du inte framme men
du är på väg


du

jag ser dig i leenden, ögon,
hör dig i uttalanden
i värmen mellan,
olika kroppar men jag vet
att det är du som talar
genom dem

kanske känner jag dig i doften
genom bastuved och havsbris
kanske känner jag dig
i närvaron av tid och
orden du uttalar, sättet de är
sagda på
vad de uppmärksammar

du har inget namn
inte ännu
ännu ingen helhet

kanske får du aldrig det
din kropp som en kameleont
skiftande i mjukhet, färg
en arm (om min midja)
en nacke (att lägga kinden mot, fylla ut)
en hand, en smekning

en röst
 som uttalar mitt namn
 hela mitt namn

 med värme


du rör dig mot mig
jag känner det


den känslan



---

Rädd för alla mina klyschor, mina egna klyschor, de egna slitna uttrycken och bilderna, teman som återanvänds, ledsnar på det - jag säger ju samma sak, med samma ord, bara lite omkastade bara. Att känna att man behöver ändra sitt språk, berika det, och rytmen, kanske det också, hur man säger det. Inte fastna i samma hjulspår. Känslan av det...

Ikväll åker jag till Göteborg. Till en skrivkurs jag håller där, till vänner, de jag hinner träffa, mest är det ju jobb. Och inhämtning, påfyllning. Hur viktigt sådant är för någon som jobbar med sin kreativitet. Vidga vyer, måste fylla på reservoaren av intryck, upplevelser, nya färger, former, ord. Jag gör det lättare i en annan stad, och med nya människor, eller nygamla då. Inget ont om Umeå, det handlar om att röra på sig, att ändra sina förutsättningar. Hemma i hemmat, är det svårare att bryta ut ur hjulspåren och börja göra något annorlunda. Jag behöver känslan av mellanrum som en resa skapar. I mellanrummen är man fri. Hur skapar man mellanrum utan att röra på sig?

Jag kommer sakna Skrivcaféet. Men jag kommer tillbaka.

---

Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

---

improwrimo: experiment 12/30

ord: experiment


ex

per

i

men

(t)


ordlek, lekord

experimentelement
i språket

uppochnedvänd

logik
nej! ingen

logistik
fragmenterad extern
momentik

mitt ex Per,
och elementet

fermenterat
förlegat
externaliserat

nedmonterat


bryter upp språket
språkar på brytning

letar ord i orden
omvänd
mening
mentalitet
medaljong

buljong

koka soppa på en spik
spika dina ord
på min rygg
på ett kors

korsfäst mig
korsfäst orden
vänd dem upp och ned

dyrka

dyrka upp ett lås
låtsas som ingenting
tingen kommer,
kommers

kommersiellt tjafs
tjafsa inte!

interagera
aggressiv metod
meditera
flanera
spatsera

spetsa orden på sitt spjut
kasta dem mot hjärtat
behjärtansvärd

är du värd?

världen är så stor
det stormar

storma mig
forma mig

ge mig korma
karma

samla alla dina mannar
bemanna
språket
åket

åk rakt in i folkmassan
massera mig
kassera mig

kasta lasson
jag är på lassa
jag sitter i kassa
fasa

vänd om! tillbaka
baka kaka
raka led

led mig
nedmontera mig

vänd mig upp och ned
nedsätt mig
värdesätt mig
ge mig en plats i språket

skippa bråket

det hör matematiken till
metrik
matriark

ge mig ett ark och jag ska rita en karta
starta en förening
förena orden
lägg dem på borden
bordlägg ärendet

är det det?

det är det


---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

impowrimo: preliminär 11/30

ord: preliminär


preliminär, alltså tillfällig
inte långvarig
tillfälliga lösningar
på problem

preliminära älskare, cykellagningar
lappningar av kläder
säkerhetsnålar
gaffatejp

morfarslösningar
ibland för bra
för att ta sig i kragen

preliminär längtan


preliminära hem
day-to-day

blir till månader, år
i mellanrum
i icke-vara

de orangea väggarna i Bergsjön


tillsvidare
tills något bättre kommer
bara tills dess
att allting rullar på lite bättre
bara till dess


preliminär längtan
i väntan på något verkligt

den verkliga

i preliminär längtan
i din säng

din ryggtavla
ditt skägg
dina händer runt

i preliminär längtan
formar dina händer
konturer runt mitt ansikte

och jag
fyller dem


preliminära älskare, cykellagningar
lappningar av kläder
säkerhetsnålar

gaffatejp

---

Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

improwrimo: förändrat 10/30

Ord: förändrat.

Jag ser skiftningarna i deras ansikten. Före, efter. Skrifterna. Om jag vänder mig om, den förändringen.
Jag har lämnat dem nu, lämnat böckerna på bordet, de är lästa. Deras ryggar brutna, innehållet förbrukat.

De som skall fyllas väntar, ett annat slags läsande. Jag läser mig själv, rörelserna mellan oss, perspektivet i världen. Jag läser genom att skriva, och genom min penna kan ni också läsa mig.

Formen. Tanken. Handlingen. Tar nytt sikte, ser dig.
Men den här gången ska jag inte köra över, jag ska vattna. Kanske stannar du i den här kroppen, låter dig fångas. Kanske flyr du och lämnar en förvirrad man efter dig.
Men då vet jag. Att det går. Att jag närmar mig.

Förändrat. Framförallt klockan i bröstet, ticktack. Att jag stannar på tack, ser det, välkomnar. Tackgivelse.

Att jag kan vila, veta. Skiftningar, rörelser, ord.
Jag vill föra min penna över din rygg, jag vill se dig blunda, vila. Jag vill känna din penna på min rygg, blunda, vila.

Den förändringen, och jaget: förändrat. Kulisserna, förändrade. Att förändra.


---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

improwrimo: orättvist 9/30

- Orättvist? Nej inte tycker jag det jag menar, inte skulle väl jag...? Så nej, det kan jag inte säga att det verkligen skulle vara orättvist mot mig, jag tänker att det säkert finns någon anledning till att han istället... Jag menar, vad vet jag om det? Jag måste lita på att de faktiskt ser situationen från ett helt annat håll, ja de ser väl helheten och jag har ju bara min del. Jante, sa du? Nejnej, inte det förstås, inte skulle väl jag... Det är klart att det hade varit... Att jag hade önskat att, men nejnej. Jag förstår precis, så inte är det orättvist, nej det kan jag inte säga.

---

Dagens skrivövning tänkte jag att jag skulle skriva i prosa, vilket är en utmaning för mig som har lättare att tänka i brottstycken och tankar, bilder, och därför skriver poesi då jag skriver flödesskrift, eller mer bara sammelsurium av dagbokstankar. Således fick jag först skriva mig fram till vad jag skulle skriva om, och på tio minuter är det inte så lätt! Jag behövde först liksom skaka av mig tankarna och förstå ordet, vad det innebar för mig och hur jag kunde skriva om det. Resultatet blev en replik, eller en monolog, eftersom man bara får den ena sidan av saken, och det är väl inte prosa per se heller, eftersom det är så lösryckt och inte handlar om någonting specifikt (någon given händelse, alltså, det handlar ju om - ja vad handlar det om? Skriv gärna i kommentarerna!)


---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

improwrimo: väggen 8/30

ord: väggen



väggen
framför mig, bakom

ett lutande eller,
hinder

hem

hemmets fyra
och omslutande
betryggande

scenens tre
öppet och utåt

så jag lever
så jag lever

handavtryck på frusen vägg
som blair witch project

väggar som rör sig mot varandra
obevekligt

som tiden

obevekligt framåt

och

trycker inte också
barndomen
bakifrån

skjuter >>

 framåt


och vad -
drömmar?

håller en tillbaka


att klämmas mellan
vara mjukost, sprida sig
i brödets gömslen



hemmets väggar
eller
väggens hem

inåt/utåt
bakåt/framåt

den som vill vända inåt
och öppna utåt

den som vill gräva bakåt och
komma framåt

är det alltid en motsats, kontraster


---

Idag stannade jag upp lite, gjorde inte flödesskrivning utan tillät mig att fundera innan orden skrevs. Det blev annorlunda då, förstås, mera upphackat, mindre att allting, alla tankar uttalas. Mjukosten är en vinkning till Solja Krapus "vara sin egen lyckas smältost" som vi diskuterade i går på Skapande Svenska, och det oväntade inslaget. Någon tydlig komposition, upprepning, återvändning, hann jag inte med att direkt tänka på, men självklart finns upprepningen där i ordet. Eftersom jag kom att tänka på ett fotografi jag tagit med handavtryck på en frostig vägg, får det bli dagens bild.
Ju mer jag också reflekterar över mitt egna skrivande, desto mer inser jag att jag behöver, och vill utveckla mitt egna skrivande (ett behov och en vilja sprungen både ur nödvändighet som i att jag inte tycker att jag är tillräckligt bra, och en iver, längtan, ett själsligt behov att få fokusera). Att hela tiden gå olika skrivarkurser eller samla ihop sig i skrivargrupper, det handlar om träning, om att inte tappa farten, hålla uppe konditionen. Så ock för mig.
Också intressant att det vi pratade om på Skapande Svenska så tangerade mitt egna funderande kring mitt skrivande, mina tvivel och också tankarna kring vad som är mitt "tema", min innersta kärna, min brännpunkt i mitt skrivande. Det subjektivas poetik, som både det deklamerandet och svulstigheten, som var gårdagens andra tema. Överdåd. Att ge sig hän, inte stryka, utan göra texten extra allt. Liberace, barock. Den dikten som ett exempel på att svulla i metaforer. Det bjuder jag på.

Jag gjorde förresten en skrivövning på temat "rämna väggen" för ett tag sen. Den kan ni gå direkt till här >>


---

Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.