22 november 2014

improwrimo: ångrade 22/30




ord: ångrade


jag vet inte om jag kan säga att jag ångrar mig. inte det jag gjort, alltså. det går ju ändå inte att ta tillbaka. jag ångrar att jag inte stod upp för mig själv tidigare, men hur kan man ångra det? när man sjunkit så djupt är det inte bara en själv det kommer an på. man behöver andra, som kan hjälpa en se. jag tänker på det ibland, då jag eller andra säger att det eller det är deras business. särskilt när det gäller par. att egentligen, är det kanske inte det. de behöver, åtminstone någon av dem behöver, hjälp med att se. och det är vi omkring som kan ge den hjälpen. genom att påtala, öppna upp. är det där verkligen ok? hur mår du egentligen? om frågorna ställs, kanske de inte ger svar, inte direkt. men de fortsätts att ställas inuti den personen, och så småningom slår den rot, börjar gro. 
jag tänker också på det omvända i den situationen. hur frågor kan användas som ett vapen, för att få en person att förstöra sig själv. frågor, påståenden. hör jag tillräckligt många gånger att det är mig det är fel på, börjar jag också tro det, hur stark jag än är från början. 
jag antar att det är rädslan för att ställa fel sorts fråga, som gör att vi inte ställer någon. men jag tänker att om frågorna uppstår i den som ser, då är det något som inte står riktigt bra till. och då behövs frågorna.

jag ångrar ingenting, inte mina år med honom. det går inte att ångra. ingenting går att ångra. men jag är glad att det fanns de som började ställa frågor, öppna upp. till slut vågade jag förstå att det inte var ok, det som var. jag skulle vilja skriva att jag ångrar att jag inte lyssnade tidigare. det fanns många tillfällen. jag vill tro att det inte är mitt eget fel att jag inte klarade av det då. men jag måste förlåta mig själv för brotten mot mig själv. det tjänar ingenting till att ångra.
jag skulle vilja ångra mina år med honom, jag skulle vilja gå tillbaka. leda mig själv vid handen, gå en annan väg. men det går inte. och jag är den jag är nu. jag är där jag är. allt det jag levt och gjort har lett mig hit. 

ingenting går att ångra.



---


tidig morgon, trött. tydligen inga skyddsmurar uppe idag. men det är viktigt, vi måste se varandra. tala med varandra. 


---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

--



1 kommentar:

  1. Gårdagens

    Väsningar

    Det är sällan någon väser,
    eller som vi tänker:
    åhh vad hon väser,
    eller läser:
    väste hon fram.

    Det låter djuriskt,
    som ormens läte.
    Och då låter det
    farligt,
    varnande.

    Men om någon på jobbet,
    i fikarummet
    väser.
    Vad blir det då?
    Alla tittar upp,
    förvånade,
    undrar:
    vad är det som händer,
    vad gör hon,
    varför?

    Kanske läser hon i sin mobil
    något som hon inte tycker om.
    Kanske är det mer ett indrag av luft
    än ett väsande.
    Ett djupt andetag
    som inte kan hejdas.
    Texten är brutal.

    Kanske mer brutal att läsa
    än att höra.
    Men sändaren vågar inte tala
    därför att många av oss undviker,
    i det längsta
    att förmedla
    ett dödsbud.

    SvaraRadera