26 november 2014

improwrimo: glömde 26/30



ord: glömde



Hon glömde. Flera saker glömde hon. Som den gången då hon glömde nycklarna i dörren, utanför. Hennes skratt över sin virrighet, hans ilska. Den tvära kastningen där, hur det ofta var så. Ena sekunden glädje, nästa: förvirring, rädsla. Den där ovissheten. Och hur man kan styras så av en annan, det är vad hon bestämt sig för att aldrig uppleva igen. Beroendet. Att det egna humöret är avhängigt den andre. Det som gjorde att hon till slut inte hade något eget humör, någon egen vilja, någon egen personlighet. Hon stod på stand-by, i försök att anpassa sig efter honom.
Är det att glömma det hon försöker göra nu? Hon glömmer honom mellan lakanen med andra.

Det är så många saker. Så invecklat. Som, hur kan hon vilja hämta ur andra, okända, det hon värjde sig för hos honom? Eller är det just därför? Därför att det är ett hån mot honom. Och kanske för att det är det enda sätt hon vet att få bekräftelse på sitt egna värde. Det enda hon hade kvar mot slutet. Styrkan i att det var det hon till slut vägrade honom. Ironin i att det var det han inte klarade av att inte ha rättighet till. Hennes kropp. Att tömma sig i henne.

Så nu tömmer hon sig med andra. I dem lägger hon all vrede hon inte kunde uppbåda mot honom, för nog var det så till slut, det enda som fanns kvar var rädslan. Inte ens vrede kände hon, då. Den kommer nu. Rädslan dominerade. Rädslan över vad han skulle göra då hon sa ifrån. Till slut gjorde hon det. Och han reagerade inte som hon trodde. En lättnad hos honom, nästan. Och det. Att hon förstod att det aldrig varit henne. Att hon alltid varit ett substitut för något annat. Den känslan. Det förgörandet. En pöl bara. Låt oss glömma det.

Men det går inte att glömma nu. Ut måste det, kräkas ut. På dessa sidor ut. Hon glömde. Nu glömmer hon inte. Men hon kan lägga det åt sidan, lära sig älska igen.

Vet du. Vet du hur lätt det är att förgöra en annan människa? Gör det inte. Var ärlig mot dig själv.

---


Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.

---

1 kommentar:

  1. Glömde

    Jag glömde, sa jag till dottern,
    jag glömde, sa jag till maken,
    jag glömde, sa jag till kollegan,
    jag glömde sa jag till frissan.
    Jag glömde…..
    säger jag till alla.

    Att glömma kan tyckas slarvigt,
    Att glömma kan tyckas nonchalant.
    Att glömma!

    Att glömma är förfärligt,
    eftersom det upprepas,
    många gånger varje dag.

    Att glömma är pinsamt,
    att upprepat glömma gör
    ont
    i mig.

    Att glömma gnager ur
    mitt självförtroende,
    varje dag.

    Tills jag en dag tar slut,
    går till kollegan
    och säger,
    jag har gjort fel,
    jag kan inte tänka,
    kan inte ens glömma,
    jag går hem!

    SvaraRadera