Ord: förändrat.
Jag ser skiftningarna i deras ansikten. Före, efter. Skrifterna. Om jag vänder mig om, den förändringen.
Jag har lämnat dem nu, lämnat böckerna på bordet, de är lästa. Deras ryggar brutna, innehållet förbrukat.
De som skall fyllas väntar, ett annat slags läsande. Jag läser mig själv, rörelserna mellan oss, perspektivet i världen. Jag läser genom att skriva, och genom min penna kan ni också läsa mig.
Formen. Tanken. Handlingen. Tar nytt sikte, ser dig.
Men den här gången ska jag inte köra över, jag ska vattna. Kanske stannar du i den här kroppen, låter dig fångas. Kanske flyr du och lämnar en förvirrad man efter dig.
Men då vet jag. Att det går. Att jag närmar mig.
Förändrat. Framförallt klockan i bröstet, ticktack. Att jag stannar på tack, ser det, välkomnar. Tackgivelse.
Att jag kan vila, veta. Skiftningar, rörelser, ord.
Jag vill föra min penna över din rygg, jag vill se dig blunda, vila. Jag vill känna din penna på min rygg, blunda, vila.
Den förändringen, och jaget: förändrat. Kulisserna, förändrade. Att förändra.
---
Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.
Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.
Förändrat
SvaraRaderaÅldrande innebär per automatik förändring,
”work in progress”.
Kroppens eget arbete,
för att möjliggöra förståelse,
för att jag inte är evig.
Men jag vill vara evig,
vill veta hur det går.
Om jag dör mitt i TV-serien
så får jag ju inte veta
om de får varandra.
Jag vill veta det!
Vill vara med!
Hur kommer barnen att få det,
för att inte tala om de
barnbarn som kommer.
Nån gång!
Tänk om,
jag inte hinner se mina barnbarn,
inte får vara med på 50-årsdagen
för murens fall.
Inte får veta hur det kommer att gå med
hållbarheten.
Men jag hinner med en hund till
för två till går väl inte – eller ?
En ny karriär är utesluten,
florist kanske man hinner, näe nog inte,
men kanske …
Det är ändå åtta år kvar
till pension alltså, eller tio
enligt Reinfeldt.
Och på jobbet finns jag med
i den där gruppen som
ganska snart går i pension.
Vem/vilka ska ersätta mig då jag går?
Eller kommer mina uppgifter
att spridas ut så jag liksom
inte ens finns typ kvar
annat än hon som fixade uppsatserna.
Allt detta syns i mitt ansikte,
på min kropp,
varje dag.
Den här var stark, Elisabeth! Frågorna, funderingarna. Jag känner instinktivt att man inte borde försöka räkna efter. Fortsätta, göra det man vill göra eftersom livet är för kort för att spilla bort på tråkiga saker. Inte tänka att det är för sent, äldre blir man ju ändå, oavsett om man gör det man tycker om eller det man inte tycker om.
SvaraRaderaBli florist, why not?