Det subjektivas poetik

Bloggar på ny plats nu. Behövde en ny kostym.

http://subjektivpoetik.minawidding.com

att vara i luften

Maj månad.
Allt skulle visst hända nu. Samtidigt. För mycket är jag förstås själv skyldig, som alltid ska boka in extra dagar när jag är ute och reser, men att det blev så mycket just nu är inte bara min förtjänst.

Maj. En månad med begravning, konferens i kreativt skrivande, systerweekend i Stockholm, Byggnads kulturstipendium, ett farväl av en älskare jag haft svårt att släppa, kursavslutningar på mina egna kurser, kursavslutning för Skapande Svenska. Samtidigt som jag har möten om framtiden som kan förändra så väldigt mycket för mig, som betyder så väldigt mycket för mig och samtidigt har ajg ingen aning om hur det blir. Och så planerar höstens kurser med ABF, sommarens kurser på folkhögskolor och i egen regi. Göteborg, Växjö, Stockholm. Bastuskär. Tårar och skratt. Högt och lågt. Jag har kastats fram och tillbaka. Jag är fortfarande uppe i luften som en vante.

På instagram kan ni följa en del av det jag gjort/känt etc i bilder >>

På ett sätt vill jag bara skrika: hjälp! Och jag saknar någon att hålla i handen. Någon bredvid som kan tala om när jag måste andas, som kan trösta när jag gråter, hålla kvar mig i sängen. Jag har börjat gå upp före fem igen. Djupa andetag. Samtidigt vet jag att det här verkligen inte är läge att dessutom försöka hitta den personen. Men att det finns ett tomrum som jag börjar känna av, att bli relaterad till och relatera, kanske är det också en lärdom.
Och sorgen. Att Eric inte kommer att kommentera det här inlägget. Som han kanske skulle ha gjort, om han fått leva. Fan också.

Det är tur att det är sommar snart. Att efter juli har jag i alla fall några veckor som inte behöver innebära så mycket jobb. Att däremellan är det inte lika hektiskt, kanske, som maj har varit. Att det alltid ska vara på en och samma gång... Men det är så det funkar, livet, det kommer i kluster. Som ni förstår är det därför jag så plötsligt slutade med mina ambitiösa dagliga övningar. Det blev för mycket att upprätthålla det, också.

Det här är min första riktigt lediga dag sedan påsk. Jag ska försöka ta vara på den.

Byggnads kulturstipendium för litteratur 2015

Jag var en av de lyckliga att bli tilldelad Byggnads kulturstipendium i år. Jag fick det inom fältet litteratur, för det projekt jag håller på att starta upp som bär arbetsnamnet "Att skriva minnen", och syftar till att inspirera seniorer på mindre orter i Norrland att skriva om sina liv. Tanken är också att samla berättelser i en antologi, och ge ut tillsammans med skrivtips och övningar för att fortsätta inspirera till mer skrivande. Projektet är i startgroparna, och jag för samtal med samarbetsparter om olika sätt att hitta finansiärer för att kunna dra igång det på riktigt. Länsbiblioteket i Västerbotten och ABF Västerbotten står bakom mig än så länge. Målet är att få igång det till våren 2016.
Den 12:e maj var jag nere i Stockholm och tog emot stipendiet tillsammans med de andra stipendiaterna. Det var omkring 450 ansökningar för stipendiet, och vi var 15 som fick. En skara mycket intressanta och begåvade kulturarbetare, som jag är stolt att få räknas bland!

Bild lånad från Byggnads hemsida >>

Som ni ser knep jag platsen bredvid statsministern för fotograferingen! Vi skojade lite om att han skulle ligga framför oss som en målvakt, jag undrar hur många gånger han får höra liknande skämt... Hursomhaver var det ändå lite coolt att höra statsminister Stefan Löfven läsa motiveringen till varför jag blev tilldelad stipendium, och få skaka hand med honom. Om du vill börja skriva om ditt liv Stefan, så vet du vart du ska vända dig! ;)
Han höll också ett fint tal om kulturens betydelse för samhället, och för att göra allas röster hörda. Jag önskar jag hade lyckats få till inspelningen på mobilen som jag tänkt, så jag kunde sparat det, men mitt i allt så kändes det ändå viktigare att vara närvarande och lyssna, inte att dokumentera för framtiden. Kanske någon annan har lyckats spela in eller på annat sätt spara hans tal?

Att få Byggnads kulturstipendium känns som en stark bekräftelse på att vad jag gör är bra, viktigt och också att jag är på rätt spår, att jag gör det som är rätt för mig. Jag har hittat ett område där jag känner att jag gör nytta, och det nästan känns oförskämt "enkelt". Men någon klok har sagt att man ska göra det som faller sig naturligt för en, det ska inte alltid behöva vara en kamp.
Att lära och hjälpa andra att skriva om sina liv är något jag ser som ett privilegium, och något jag tar på största allvar. Livsberättelser ska man hantera varsamt. De människor jag möter, möter jag verkligen, det är otroligt viktigt att alla känner sig sedda och får möjlighet att uttrycka sig, att låta alla komma fram även om vi arbetar i grupper. Att just arbeta i grupper är också en av grunderna i det självbiografiska skrivandet, eftersom vi tillsammans hjälper varandra att minnas. Men det är inte en gemensam berättelse som skrivs, varje livsberättelse är sin egen, och ska berättas på ens egna sätt.

Skrivuppmaning #13 blunda och lyssna

Hur man förmedlar en stämning i den litterära världen, är ofta avhängigt att man använder sig av flera olika sinnen. När man beskriver en plats är det vanligt att man mestadels fokuserar på synintrycken, man beskriver hur någonting ser ut. Och det är väl gott och väl, men för att verkligen göra en plats levande, behövs något mer.
I förrgår satt jag och väntade på en vän i solen på Järntorget. Istället för att fippla med facebook eller instagram, slöt jag ögonen och lyssnade. Och vilken myriad av ljud! Jag började skriva en lista på alla ljud jag kunde urskilja och som en skojig övning försöker jag återge platsen och känslan av att sitta där, genom att använda mig av de ljudintrycken.

Övning:

Sätt dig på en offentlig plats där det är rätt så mycket rörelse. Blunda och lyssna, vad hör du för ljud? Var kommer de ifrån? Försök urskilja dem utan att titta, men kika sen och se om du hade rätt, och skriv ned alla ljud du hör. Spara listan till ett senare tillfälle, då du använder dig av ljudintrycken för att återskapa en scen. Den scenen kan med fördel placeras i ditt skrivprojekts verklighet.


---


Utdrag ur min övningstext:


Barnets skrik i barnvagnen på korvmojjens uteservering, lät precis som måsarnas skrik över torget. Till och med stötarna innan de utdragna tjuten, de kom på samma sätt, i samma intervaller. Inuti Doras huvud gjordes kopplingarna barn - fågel - stork - barnafödsel och hon log en aning åt sin hjärnas förströdda logik. Kanske är det inte en så märklig saga att berätta ändå, att bebisar kommer med storken. Över kullerstenarna smattrar höga klackar med brottstycken av samtal i koppel, följt av det mjukare tickandet från hundtassar. De fotriktiga försöker smita förbi i sina gummisulor,  men frasandet av kläder avslöjar deras närvaro. Spridda skratt, en kommentar: oh my god. Duns duns duns skakar en cykel med barnkärra förbi och så kommer det dova åskmullret, väller över torget, smyger in i alla vrår och saktar in med ett långsamt, lojt gnissel. Västtrafik informerar. Vi har för närvarande stopp på linje...

---

Om skrivuppmaningen:

Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.
Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.

Skrivuppmaning #12 en ritual

Inspiration från litteratur. Min vanliga ritual, att ta den bok som ligger närmast, ledde mig idag till manuset av Alla mina namn, den bok jag håller på och redigerar. Det får gillas. Jag slumpade fram en mening att skriva vidare på, det blev

Det blir en ritual, igen.

 Övning:

Med din skrividé i huvudet, fortsätt skriva vidare på meningen ovan i en flödesskrift, rensa inte för mycket utan låt det som dyker upp i huvudet rinna ut i fingrarna. Skriv i tio minuter.

---

utdrag ur min övningstext

Det blir en ritual, igen. Hon sänker handen ned i vattnet, båten glider stilla. Dessa ritualer, att återkomma till dem. Viken är nästan helt spegelblank. Det är knappt att fåglarna vaknat, men den här tiden på året försvinner fågelsången nästan aldrig från luften, de följer solens lag. Här ute är det bara hon nu, Dora, vattnet och båten. Och himlen. Hon lägger sig ned i båten och låter himlen inta henne, med ett blött finger stryker hon sig själv i pannan, ett rakt streck. Båtens rörelser, att vara så nära vattnet, höra hur det rör sig mot skrovet och så himlen. Här sammansmälter hon. Hon blundar och andas, långa medvetna andetag. När stillheten har slagit rot, sätter hon sig upp i båten, knäpper långsamt upp blusen, drar av sig alla kläder. Båten gungar till när hon häver sig över kanten glider ut i vattnet. Det är en ritual. En reningsritual. Hon är så trött att hon hade kunnat somna, men kylan nyper och påminner henne om livet hon måste leva. Livet hon vill leva, hon vet ju det. Även nu, även utan honom, även föräldralös i världen. Hon klarar det. Det är det vattnet påminner henne om.

---

Om skrivuppmaningen:

Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.

Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

Skrivuppmaning #11 listor

Att skriva listor är ett bra sätt att gestalta för sig själv vad man tycker och tänker och känner i stunden. Därför gör jag en kombinerad checkpoint denna måndag, där jag både skriver vad jag och vad min huvudkaraktär tycker om det ena och andra. Det finns också en poäng i att särskilja sig själv från sin huvudkaraktär, så det som skrivs på listorna får inte vara samma både för dig och din karaktär. Ju mer man lär känna den man skriver om, desto bättre förmedlar man den till läsarna. Ju mer du lär känna dig själv, desto bättre människa blir du.
Idag sitter jag och arbetar med mitt manus på stadsbiblioteket i Göteborg.

Övning:

Följ rubrikerna, och skriv dina egna svar. Eller gör egna rubriker på annat du vill lista!

Saker som jag tycker om att göra:

• Promenera  i vackra miljöer, vara bland mycket växter ie Botaniska, Trädgårdsföreningen etc
• Veta att jag har fri tid, efter en period av intensivt arbete. Bara veta det, att jag inte behöver stressa med någonting.
• Ligga sked. Och bli omfamnad bakifrån, med armarna runt midjan och en kind mot min nacke.

Saker som Dora tycker om att göra:

• Vandra i berg, leva friluftsliv, sova utomhus.
• Att överraska människor hon tycker om, genom att dyka upp på oväntade platser.
• Köra motorcykel, hoppa fallskärm – allt som innebär hög fart och frihet.

Saker som jag kan vara utan:

• Bokföring och ekonomi, att slippa tänka på det.
• Sjukdomar och ryggont, allt som har med kroppen att göra som inte är som det ska.
• Falskhet människor emellan. Jag önskar att folk var mera närvarande och därför också sa som det var, då man talar med varandra.

Saker som Dora kan vara utan:

• Att behöva äta. Nog för att hon kan tycka det är gott ibland, men emellan det är det mest besvärligt.
• Myndigheter. I hennes resor har hon måst möta alltför mycket byråkrati, i ordnandet av visum, problem angående hennes kamerautrustning eller datorer, att de tycker att hon snokar runt och skapar problem genom hennes rapporterande av verkligheten.
• Trassliga relationer. Eftersom de mestadels tenderar att bli trassliga, kanske alla relationer, fast hon inser att det inte heller skulle vara någon god idé.

---

Om skrivuppmaningen:

Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.

Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

Skrivuppmaning #10 åka tåg

Övning:

Just nu sitter jag på tåget till Göteborg. Imorgon har jag kurs på Stadsbiblioteket, självbiografiskt skrivande för seniorer. Därför faller det sig naturligt att dagens skrivuppmaning handlar om att skriva en miljöbeskrivning på ett/från ett tåg. Även om du inte befinner dig på ett tåg när du skriver, som jag nu råkar göra, har du säkert minnesbilder och känslor från att tidigare ha åkt tåg, som du kan dra upp nu. Din karaktär befinner sig av någon anledning på ett tåg. Vad gör hen där? Beskriv hur hen känner sig genom att beskriva hur hen upplever tågresan.
---

Utdrag ur min övningstext:

Hon har kupén för sig själv, de andra två hon delat med steg av tidigare i morse. Det är inte så många som reser så långt som Dora ska, och sovvagnarna fylls inte heller på med resenärer som åker kortare sträckor. Även om sitsen är något smal, kurar hon upp sig och sätter sig med skrivboken i knät, medan landskapet flimrar förbi genom fönstret. Som ett rörligt fotografi från sextiotalet, med sina rundade kanter, eller som nutidens instagram med sin fyrkantiga inramning. I ögonvrån känns landskapet främst som en abstrakt målning, men intensiteten i flimrandet övergår då och då i vyer med längre perspektiv, en liten kulle i fjärran, en sjö, tydliga träd och en och annan bondgård.
Här har tiden stannat. Inuti den här kupén, med inredning från fyrtiotalet och utanför, landskap bär ingen ålder. Dora älskar dessa mellanrum, där det känns som att man lurar livet. En tidsresa? Ja, varför inte. Här, där hon egentligen inte befinner sig någonstans, där inte ens gps:en i mobilen kan fixera var man är, känner hon sig lösgjord från tiden.
Men man är på väg någonstans, och det är också Dora. Hon försöker skjuta upp den tanken så länge det går, tills det nästan blir bråttom att samla ihop ägodelarna och hinna stiga av innan tåget fortsätter vidare. Hon bläddrar fram till sidan i dagboken där hon klistrat fast Petroffs handskrivna lapp. [adress] Hur kommer de att ta emot henne?

---

Om skrivuppmaningen:

Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.

Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

Skrivuppmaning #9 - barndomsminne som gestaltar känsla

Övning:

Tänk på din huvudkaraktär, hur du tänker dig att den är då du skriver om den. Antingen har du redan skrivit ned lite fakta om den, som ålder, kön, yrke, utmärkande personlighetsdrag osv, eller så gör du det nu. Sedan funderar du på, och skriver om, en händelse som kan ha inträffat i din karaktärs barndom. Skriv det som en minnesscen, eller kliv in i händelsen och var där och då. Skriv en scen där din karaktär i sin barndom upplever känslan: längtan. (slump från facebook, första känslan som beskrev i det flöde jag hade uppe, slumpa gärna fram en egen känsla på samma sätt om ni vill).

---

Ur min övningstext:

Dora liten. Ja då var Dora liten, och hon visste det, kände det, försökte sträcka sig långt långt uppåt på sina korta ben men nådde inte, och det gjorde inte heller orden, oftast. De nådde inte fram till mottagaren, och Dora gjorde den bedömningen att det fanns två orsaker. Den första var att orden var fel. Ibland skrattade de vuxna, då hon tagit de stora orden i sin mun och försökt använda dem som sina, och ibland då hon använde de små, de hon fick använda, men då blev det ändå fel och Dora blev arg. Den andra orsaken var att de vuxna väldigt sällan faktiskt lyssnade till det man sa. Som hon längtade efter att bli stor, att vara en av dem, att göra sig förstådd och samtala i samförstånd, det där ”sam”, det var en del av den vuxna världen och dit ville hon.  

---

Om skrivuppmaningen:

Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.

Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

Skrivuppmaning #8 - en osäker dialog

Denna gången hade jag tänkt att jag skulle skriva utifrån intryck/inspiration från en nyhetssida, men det stod bara still i huvudet, så jag valde att försöka fokusera på något annat. Dialoger är något som de flesta säger sig tycka är svåra och jobbiga att skriva, och jag har nog tänkt så också. Men faktum är att de inte är så knepiga som man tror. Det kan hända en massa spännande saker i dialoger, om man kan leva sig in i de karaktärer som talar. Prova och se!

Övning:

Tänk ut en plats där din huvudkaraktär befinner sig, och låt en obekant "ringa på", och tillföra någon ny information som förändrar huvudkaraktärens situation på något sätt. Låt en dialog vara drivande, men glöm inte heller skriva in naturliga "pauser" och rörelser.

---

Ur min övningstext.

Dora står i köket, hur länge har hon stått här? Frusen i en ställning, nästan mitt i steget, har hon fastnat utan att egentligen tänka på någonting, blicken är fäst på vågorna utanför. Och trots att hon måste ha sett figuren röra sig över gräsmattan, i periferin åtminstone, är det inte förrän kvinnan med lite hårdare knogar börjar knacka på fönsterrutan och pressa sitt ansikte mot det så att nästippen plattas ut, som Dora reagerar och vänder huvudet mot ljudet. Kvinnan gestikulerar med pekfingrar och åtbörder, som om det inte vore uppenbart vad nästa steg måste bli, som att kroppsspråket måste förstärkas för att det är en glasruta mellan dem. Dora går avmätt fram och öppnar altandörren, och kvinnan står och väger på altanen, uppenbarligen lite osäker i sitt ärende och eftersom Dora inte ser ut att vilja bjuda in henne, skyndar hon sig att säga

- Ja jo, jag ville bara komma förbi och ja, se hur du... har det.

- Jaha? 

- Ja, du vet, jag var här en del med din far, han talade ofta om dig. Jag vet inte om du... om han... Kvinnan ser tydligt besvärad ut. Sa han något?

- Sa något om vadå?

- Ja, om mig?

Ett ögonblick står Dora bara tyst och betraktar kvinnan i hennes ljusgrå sweatshirt med snoddar på sniskan och en rosa t-shirt under. Vad var det hon hette? Kristina, Karina, något K-namn var det nog. Till slut faller det på plats. De omsorgsfulla detaljerna i huset, blommorna på köksbordet, ljuslyktan i badrummet. Hon hade vetat att något inte var som det skulle, eller ja, inte var som det brukade. En svag doft av något annat i luften, en skevhet. Här stod nu skevheten och stirrade henne rakt i ansiktet. Dora släppte taget om dörrvredet och rätade upp sig, satte händerna i sidorna och betraktade henne på nytt, lite mera ingående. En lite för lång tystnad uppstår och Kristina-Karina flackar med blicken och ser ned på sina kläder.

- Ja jag borde kanske ha tagit något annat på mig, jag visste inte hur jag, hur du...

- Vad är det du heter?

- Katarina. Ja, Bengtsson. Bor där uppe på 2:34, visst...

- Jodå. Jag vet nog vem du är. Men kom in, här kan du ju inte stå. Ska jag sätta på kaffe?

---

Om skrivuppmaningen:

Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.

Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

Skrivuppmaning #7 tiden dansar

Inspiration från musik. Jag tog en random låt på Spotify, den som råkade vara uppe för tillfället, och inspirerades av den poetiska titeln. Ben Howards Time is dancing.

Övning:

Time is dancing. Eller tiden dansar, om du så vill. Utgå från konceptet, den poetiska raden. Infoga uttrycket någonstans i texten, skriv ett stycke som i någon mån behandlar begreppet tid.

---

Utdrag från min övningstext:

Tiden dansar. Kanske kan man uttrycka det så. Den böljar, är oformlig. Nu böjer den sig så att det veck i kjolen, Dora kastas mellan, försöker följa med i rörelserna. Pappa.
Från början är det inte ens sorg. Det har inte hunnit bli det. Från början är det ren känsla, odefinierad, omöjlig att sätta ord på. Det är först i ett senare skede man kan börja tala om sorg. När känslan lagt sig och konventionen kunnat smyga sig in. Medan tiden dansar sina piruetter innanför ögonlocken, under huden, händer en massa saker omkring Dora som hon inte själv är medveten om. Hon ligger på golvet nedanför skrivbordet, diffust medveten om var hon är, men hon jitter inte, hon gör det bara inte, hon låter minnena komma i snabba klipp, allt ett sammelsurium, låga mumlande röster, ett slags sorl av bilder.

---

Om skrivuppmaningen:

Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.

Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

Skrivuppmaning #6 - ett telefonsamtal.

I denna övning har jag utgått  från skönlitteratur. Dagens närmaste bok (jag ligger alltid i sängen när jag gör dessa övningar, så man vill ju inte ta sig alltför långt för att hämta sin inspiration, eller hur?) var Maken av Gun-Britt Sandström. Jag utgår från dess öppningsmening, eftersom det är intressant att se hur böcker och berättelser börjar, oftast finns det något starkt där. Makens öppningsmening är:

Det ligger en lapp på mitt skrivbord: "Gustaf har ringt"

Övning:

Utgå från meningen ovan. Gör om det så att det passar ditt perspektiv, det viktiga i sammanhanget är att någon kontaktat huvudpersonen. Vad handlar samtalet om? Gestalta kommunikationen, låt den vara språngbräda, antingen för att sätta igång en ny berättelse, eller för att låta något nytt hända inuti din berättelse.

---

En bit ur min övningstext

Mödosamt lyfter hon telefonluren, slår numret Sasha lämnat till henne. En röst svarar, hon känner igen butiksbiträdet på hörnet och tydligen sitter Sasha där, väntar på henne. - Dora... Rösten är bruten, inkännande. Hon känner hur det snör ihop sig i magen, den rösten, hon märker direkt att något inte är som det ska. - Dora, din far är död.Det är inte möjligt, det är en variabel i kalkylen hon inte räknat med. En fysisk omöjlighet. Först är huvudet bara blankt. En hel rad med tankar hinner svepa över tomrummet, innan hon känner hur knuten i magen blommar ut och kommer upp genom halsen på henne, genom ögon, näsa, bara väller ut. Hon får svårt att andas. - Dora...? Dora, är du kvar...? Men hon kan inte svara, hon tar luren från örat och tittar på den. Ett främmande tingest med en välbekant röst, en röst som inte ska kunna säga sådana saker, inte göra världen annorlunda än den är. Hon får inte ihop det. Hon lägger luren, nästan försiktigt på skrivbordet och lutar huvudet mellan knäna, försöker djupandas. Detta händer inte. Det kan inte hända. 

---

Om skrivuppmaningen:

Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.

Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

Att skriva: haiku

Foto av Jakob Granqvist

Fall ej körsbärsblom

ljudet av dina fötter

kan väcka hösten

- okänd

En traditionell haiku har många regler. Det kan vara utmanade, spännande och roligt att försöka hålla sig till dem, men också vara befriande att släppa loss. I den västerländska haikun är reglerna färre, och det finns egentligen ingenting som säger att man inte kan göra vad man vill med sina treradingar för regler är väl till för att brytas? Men för att bryta mot dem är det kanske bra att veta vilka de är.

Haikun innehåller tre rader, med vardera 5, 7 och 5 stavelser*

Haikun skall referera till en årstid, och utspelar sig oftast i naturen.

Haikun skall fokusera på stillhet och mild melankoli.

Haikun skall helst vara fri från allitterationer** och upprepningar, rim och andra stilgrepp. Eftersom den är så kort så det är onödigt att försöka klämma in för mycket.

Haikun ska helst inte innehålla personliga pronomen***

Haikun får gärna innehålla en volta, en vändning eller något oväntat som förändrar bilden.

En haiku ska stå får sig själv, och inte behöva annan text omkring sig för att förstås.

Skrivuppmaning: 

prova skriv en haiku. Om det känns svårt: strunta i reglerna och se till att du får till 5-7-5-stavelserna i första hand, sedan kan du laborera med att hålla dig till regler. Försök fånga en känsla gestaltat i en naturbild!

Inspiration: 

Tomas Tranströmer diktade en del haiku, och är en av få som hyllats i haikuns hemland Japan. Här kan du läsa en artikel om hans haikusamling, med några exempel på haiku >>
Läs även mer om haiku på Svenska Haikusällskapets hemsida >>
Jag har också skrivit lite haikus, tex min haiku-cykel från förra veckan >>
(jag följer inte alla regler, som ni kan se)


---------

* Räkna vokaler i orden så hittar du stavelserna. Sta-vel-ser-na innehåller fyra stavelser.

** Allitteration är bokstavsrim. Stenarna staplas på staketet. Viktor visslar i vinden. Den andra raden innehåller dessutom assonans  eller vokalrim (i detta fall bokstaven i).

*** Han/hon/hen/jag

Skrivuppmaning #5

Övning:

Slå på radion. Skriv ned den första mening du hör, eller om det är ett brottstycke av en mening. Stäng sedan av radion, så du inte färgas för mycket av sammanhanget kring den mening du skrivit ned.

Använd meningen eller delar av meningen i en text som är vinklad till ditt skrivprojekt, eller utgå från denna mening och skriv ett sammanhang. 

Jag slog på p1, min favoritkanal och meningen blev:

hon försöker förklara vad kriget gör med en, inombords

---

Utdrag ur min övningstext:

Krig är en så uttjatad metafor. När det finns i så hög grad i verkligheten, känns det banalt och blasfemiskt att använda det om någonting annat. Men man gör det ändå, kanske för att det finns någonting så brutalt, skoningslöst och oförståeligt i innebörden av ett krig, att det inte finns något större eller starkare begrepp man kan ta till. Dora tänker på hur Sasha försökte förklara; hans situation, hela det område där han befinner sig, den sociala kretsen. Att hans far låtit sig själv bokstavligen ruttna bort i drogmissbruk, modern som säljer sig själv för att ha råd till mat. Att hans kvarter mest av allt liknar en krigszon. Hon värjde sig för det begreppet, försökte slingra sig ur det. Hon som sett vad krig verkligen är. Men nej. Det finns ingen absolut sanning. När Sasha säger krig menar han krig, för honom är det det. Hon måste glida över i hans perspektiv, annars kan hon aldig berätta. Hans situation. Det låter så klichéartat, så tragiskt, så ”vi har hört det här förr, menar du verkligen att vi ska tro på det igen? finna intresse?” Hon tänker på dem som ska köpa in hennes reportage. Hon tänker på deras sliskiga kroppar, lutade över bilder av ruttnande sår på ännu levande människor, hör hur de inte drar efter andan, utan snarare slickar sig om munnen, sväljer sin saliv. Dora ruskar på huvudet. Det tjänar ingenting till att tänka på det nu. Hon skriver det hon måste skriva, hur det blir sen kan hon inte ha med sig nu. Hon försöker visa vad kriget gör med en, inombords. Vilket krig det än är, vems sanning det än är. Mer än så kan hon inte göra. Låta dem berätta. 

---

Om skrivuppmaningen:

Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.

Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

 

Skrivuppmaning #4

När min mamma var 15 år gjordes de finaste ritblocken. 🌷 #vintage #vintagedrawings

Ett foto publicerat av Majtösen (@majtosen) Apr 15, 2015 kl. 10:14 PDT

Övning:

Idag har jag inspirerats till min skrivövning, genom en bild på instagram. Jag gjorde helt enkelt så att jag scrollade fram till en bild i mitt flöde, som jag kände att jag kunde koppla till skrivande. Det blev min vän Sara Edholms bild på sin mors ritblock. Sara skriver för övrigt också, hennes blogg hittar du här >>
Om ni vill kan ni såklart leta fram en egen bild i ert flöde. Tanken är att använda bilden i sin text, på det sätt som det lämpar sig. Beskriv vad du ser, och låt bildens innehåll vara av någon slags betydelse för din huvudkaraktär, eller för texten i stort.

---

Ett utdrag från min övningstext

Dora rotar en stund i resväskan, känner för ett ögonblick paniken men där, längst ned ligger blocket. Det hon alltid har med sig, vart hon än åker. Du kanske inte fick resa mamma, men nu får du det ändå. Det var en annan slags papper på den tiden. Lite grövre, porösare, eller är det tiden som har skapat det, åren som gått? Om tid är någonting konkret, så är det hur det sjunker in i tingen och på en gång bevarar dem och gör dem annorlunda. Till och med spiralerna var annorlunda då, de satt tätare, var kraftigare. Blocket hade tillhört hennes mor, Ritblock står det skrivet snett över framsidan i lite snirklig, modern femtiotalsstil, med en penna som understryker dess betydelse. Över ytan ett mönster, linjer som skapar trianglar, det årtiondets förtjusning i geometri. När hon var liten tänkte hon att det kanske var en karta, att de färglagda trianglarna var ledtrådar. Till vad? Man tänker så mycket när man är liten. 

---

Om skrivuppmaningen:

 Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.
Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

Skrivuppmaning #3

Jag tar inspiration från nyheterna.Öppna valfri nyhetssida på internet (jag valde DN)

Övning:

Ta in det som står på nyhetssidan. Bilder, rubriker, fraser från artiklar om du ser dem. Låt din huvudkaraktär öppna upp denna sida, och sätta det hen ser i kontrast eller reflektion till den värld där hen själv befinner sig.

--

Utdrag från min övningstext

På tågstationen i Novgorod tar Dora för första gången på länge upp datorn för att gå ut på internet. Hon klickar på webläsaren, som automatiskt öppnar de flikar hon brukar ha uppe när hon är i verkligheten, mellanrummen. Det tar några sekunder innan sidan laddas, och hon inser sitt misstag. På bara några sekunder sätts muren upp mellan den värld hon befinner sig i, och den hon lämnade för en månad sen. Blicken sveper över DN:s förstasida. Det känns så fruktansvärt avlägset. Regeringen lägger fram sin budget, DN hårdbevakar. Bilder på statsministern med ett pekfinger i luften, samsas med illustrerande bilder från de områden som är mest debatterade, ROT-avdrag och bensin. Längst upp till höger en bild på ett ansikte i en kaffekopp, ett café gör succé med sin unika kaffekonst. 40 ton mikroplast spolas ut i Östersjön i år. Rekordmånga sommarjobb. Man knivskars allvarligt under fest. Påvlig iPad såld för 270.000. Att det aldrig tar slut, att de orkar. Inget känns mer avlägset än ROT-avdraget eller sommarjobb. Påvlig iPad, vad är det ens för nåt? Kan det existera i samma värld som den här?

---

Om skrivuppmaningen:

Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.

Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

Skrivuppmaning #2

Jag satte på en låt på Spotify lite på måfå, det blev Tearjerkers "Door".

Övning:

Lyssna till musiken. Föreställ dig en plats, och försätt din huvudkaraktär där. Var är hen någonstans? Vad är det för stämning? Beskriv vad huvudkaraktären känner genom att beskriva platsen och någon form av rörelse.

(Det går förstås bra att välja en egen låt på måfå och skriva utifrån den)

---

Ett stycke ur min övningstext

Dora sitter på sängen, på kanten med ena benet under sig och andra stadigt mot golvet. Belysningen är dämpad, sängkläderna sjaskiga, rummet utstrålar färgen grå utan att egentligen vara helt grått. Ändå, något är det som gör det mysigt. Den lite råa stämningen i den skramliga musiken, råriven ljudmatta med en mjuk sångares röst, det är den som förmildrar. Får henne att längta efter att stryka fingret längs pojkens kind, kyssa läppar, lätt först, nästan flyktigt. Det är så det måste börja, det försiktiga närmandet. Här, i detta unga rum, detta ofärdiga, ofärgade. En rå mjukhet. Skivan på vinylspelaren reflekterar ljuset i mjuka intervaller, den ojämna ytan ger en behaglig känsla av rytm.

---

Om skrivuppmaningen:

Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.

Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

Skrivuppmaning #1

Jag slumpade fram en rad ur den bok som låg närmast, vilket visade sig vara 

Bruno K. Öijer - Och natten viskade Annabel Lee:

nästan försöker skaka liv i den

Övning:

Skriv fram ett scenario där denna rad ska införlivas till slut. Skriv dig fram till den punkten där det känns rätt, och fortsätt sedan minst tre meningar till.

Rikta gärna skrivandet mot ditt eget projekt om du har ett, annars kan du tänka helt fritt. 

---

Ett stycke ur min övningstext.

En sliten docka med tygkropp, en blunddocka med ena ögat igenmurat. Vad är det som gör att den rör sig? Inte är det väl ett riktigt barn? När hon kommer närmare ser hon; insekterna i innanmätet, hur de rör sig lystet genom den syntetiska kroppen, nästan försöker skaka liv i den. Till och med insekterna här bryr sig inte längre om det är en riktig kropp de förtär, det syntetiska har tagit över allt. Nej, det är det omvända, tänker Dora. Med människorna där inne i byggnaden gäller det omvända. De injicerar det syntetiska och smutsiga rakt in i sig själva, det är det syntetiska som äter upp dem.

 ---

Om skrivuppmaningen:

Skrivuppmaning är en serie inlägg där jag publicerar mina egna dagliga skrivövningar, som jag använder för att hålla igång mitt skrivande. Du är välkommen att följa med mig på vägen, och göra de övningar du känner för. Skriv i din egen blogg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet om du vill, i mån av tid ger jag lite feedback. Det går förstås alldeles utmärkt att bara skriva på egen hand och inte visa också.
Skrivuppmaningarna samlas under en flik längst upp på bloggen, och går också att hitta via "etiketterna" längst ned i varje inlägg.

Jag önskar oss lycka till med vårt skrivande!

Om skrivande: skrivuppmaningar

Vill du hänga med i min skrivrutin?

På engelska kallas det writing prompts, och handlar om kortare övningar för att komma igång i sitt skrivande. Som ett gympapass ungefär, morgongymnastik. Jag saknar själv någonting sådant, det jag hittar tycker jag inte riktigt funkar antingen i upplägget, eller att det just är på engelska, eller att de känns tematiskt märkliga osv. Så jag insåg att för egen del, får jag nog göra det själv.

Men jag tänkte också att jag skulle ta er med i min rutin. Först tänkte jag skriva ”utmaning”, men det signalerar att det är någonting svårt och egentligen oöverstigligt jag försöker göra, och det handlar det inte om. Jag vill få in en daglig rutin i mitt skrivande, och jag behöver något som sätter igång mig, så jag inte bara sitter och funderar på hur jag ska skriva, eller möjligtvis vad jag egentligen ska skriva om, utan helt enkelt sätter igång. Det må verkligen bli som det vill med övningarna, kanske går de att använda i texten, kanske inte alls. Men jag övar språket, jag testar idéer, jag skriver fram nya idéer, jag skriver.

Uppmaningarna går alltså att vinkla till sin egen skrividé, om man har ett projekt man skriver på. Har man inte det, går det förstås lika bra, det blir brottstycken av olika texter som kanske, vem vet, till slut peppar till en egen novell, dikt eller rentutav roman.

Det jag skriver på nu, tog sin början i en övning vi fick på Skapande svenska A, som jag gått detta läsår. Jag älskar att skapa karaktärer, hitta på romanfigurer. Medan jag hittar på vilka de är, formar sig nästan alltid en berättelse, eller flera. Så var det med Dora. Jag började med att fylla i en kort lista, och medan jag skrev fram hennes karaktärsdrag så föll saker och ting på plats. Den här kvinnan måste jag skriva om! Och det är det jag gör nu, sätter kött på hennes karaktärsdrag, ingjuter liv i de barndomsminnen som orsakat det ena eller andra. Det är ett sätt att börja, som ofta fungerar för mig. Kanske någonting att testa?

Hursomhaver, jag tänkte att jag skulle lägga upp mina skrivuppmaningar här på bloggen. Kanske några exempel ur det jag själv skrev på temat, en favoritmening som jag vill dela - och ni får gärna göra detsamma. Skriv i egen blogg och länka till mitt inlägg, eller skriv i kommentarsfältet om ni vill det. Det är till för att peppa, se det inte som ett krav att man måste göra alla. Gör dem om de känns roliga. Gör dem om de känns svåra. 

Lägger strax upp den första. Ni kommer att hitta dem under en egen flik här så småningom, eller under etiketten "skrivuppmaning". 

Ciao så länge.

poesi: haiku-cykel

*

jag äter dina

sommarkyssar som smultron

på strå efter strå

*

kryper in i dig

din famn en vintervila

väck mig med våren

*

snökristallerna

smälter på våra tungor

vaken vinterdröm

*

öppen kimono

körsbärsträdets blom slår ut

över naken hud

*

vårvintervinden

kyler den tomma bädden

han har lämnat mig

*

lakan som frasar

likt höstens vissnade löv

sommaren i sorg

*

en skiljelinje

Kvällssol. Solen bryter sig in.

En skiljelinje.

På systembolaget: allt bra med dig idag? Nej. Men man kan ju inte börja prata om sorg i en kö på systemet. Han bad om leg. Jag tänker att det kanske var för att pigga upp mig. Jag tänker också att han kanske hade varit på provning i kulisserna, så glad som han tydligen var.

Han ser fridfull ut. Såg, ser. Äntligen vila, om man kan uttrycka sig så. Det tycks mig banalt, på ett plan. Ett uttryck fullt av hål.

Man kan lätt prata sönder sorgen. Men om man inte pratar då? Jag är för mycket i det för att förstå det där distansperspektivet.
Däremot förstår jag att jag inte orkar prata med vem som helst om det. Man beklagar sorgen. För vad ska man annars säga, det är uttrycket. Men jag känner hur jag glider över det, med dem jag inte orkar förklara allting för. Jag vill inte småprata om döden.

För första gången känner jag att det finns gränser för vad man kan ställa sig på en scen och säga. Att jag aldrig skulle kunna läsa en dikt om verklig sorg på poetry slam, bli bedömd. Det vore ovärdigt, mot mig och om den det handlar om. Mot publiken också, hur ska de kunna göra en vettig bedömning på någonting som är på riktigt? Jag har inte tänkt på det så förut. Det stack hål på det sista av min egen medverkan där. Även om allt jag skrivit är på riktigt, så fanns det en gräns här.

Tankar flyger. Min egen framtid blev luddigare, mera vacklande. Om det har med detta att göra. Det kanske är ständigt närvarande, ständigt i fluktuation.

Att känna att lusten/glädjen är fylld av sprickor. Projekt, idéer, sådant jag velat göra, känns inte lockande längre. Jag vet att det är övergående, men det är en fruktansvärd tomhet i den icke-känslan.

Jag vet att jag får glädjas. Att mitt liv ska levas, och allt det där. Ändå får jag dåligt samvete för att jag kan distansiera, de stunder jag gör det. Det är en cirkelrörelse, ett ekorrhjul. Hamsterhjul borde det väl heta?

Det var en dag som alla dagar, denna dag. Det var solljus i kontrast till gårdagens snö. Det var sömnad i kontrast till gårdagens skrivande. Dagarna går framåt. Ja, för mig gör de det.

Eric Manjula Anderson

Han reste sig och gick, nu står stolen tom. Vi säger att vi älskar varandra, och vi menar det, vi säger det för att vi inte kan säga det till honom. Hans ord lever kvar i mig, och jag vet att han kommer att göra sig påmind i regn som faller, purpurfärger, samurajsvärd. Döden sydde sin kostym, vi fick inte veta att den skulle bli klar så snart. Vi visste och vi visste inte, vi värjde oss, som man värjer sig för döden. Jag hade velat trycka hans hand, stryka fingret längs hans kind, men det låter sig inte längre göras. Jag kan fortfarande känna hans kram i min kropp, höra rösten, minnas blicken. Han drack té och åt en kärleksmums, medan jag viftade bort dödens vingslag som en irriterande fluga. Hade jag förstått att det var vårt sista samtal hade jag sagt andra saker. Men vi får aldrig veta i förväg och döden lämnar oss med tomma stolar utan ord.

Min vän Eric lämnade oss i går morse. Det är ofattbart, som döden alltid är. Jag håller handen med de nära, över de 130 mil som skiljer oss åt. Kärlek gör sig påmind i döden, döden gör allt knivskarpt. Mitt huvud är tungt av gråt, det får det vara.

Jag köper en hibiscus till minne av Eric. Floristen påminner mig vänligt om att inte vrida blomman från ljuset, att blommorna kommer att sträcka sig efter ljuset och att jag inte får vända dem inåt igen, tillbaka, mot rummet, mot mig. Jag säger ja. Jag ska låta Eric vända sig mot ljuset och inte kalla honom åter för min skull, för att jag vill ha honom kvar här. Jag ska vända blomman mot ljuset.


För bara en vecka sedan, satt vi och fikade på café Zenit. Jag kan inte fatta att jag aldrig mer kommer att höra hans röst, aldrig mer avbryta honom i någon rant om ovidkommande saker, aldrig mera se honom le och småskratta. Döden var alltid närvarande, och därför var den så omöjlig. Han överlevde ju allt. På det sättet blev han någon form av superman, jag slutade förstå hur nära döden verkligen var. Kanske kan man heller inte andas då, om man tänker på det. Andas. Den här gången kom andningen inte igång igen. Nu finns bara minnen.

Han lever kvar i alla oss som minns och sörjer.  Vi bär på olika bitar av honom, han var en egen för var och en. Vi är hans minneslund, han skingras inte i vinden. Tempus. Att övergå till dåtid. Den oåterkalleliga linjen mellan nu och då. Han äger inte längre sitt tempus i denna värld. Vi andra går vidare med våra egna, hårt tryckta mot brösten. Tyngden av ett nu, när ett du har lämnats kvar i ett då.
Allting fortsätter ju, fast man inte förstår det. Klockan tickar, ljuset faller. Vi byter till sommartid och plockar fram vår sommarkostym. Men inuti honom slöt sig tiden omkring sig själv, det var så han beskrev det. Purpur.

Om skrivande: jag bygger ordskulpturer av mina upplevelser

Jag skriver om. Sitter med texten som både känns som ett sammanhängande helt och ett enda långt dravel. Om jag petar i det faller strukturen. Tänker jag. Det gör den inte. Varje gång jag återvänder ser jag sådant jag glömt att skriva om. Detaljer som för sammanhanget känns viktiga. Jag provade att väva ihop två älskare till en men det lät sig inte göras. Jag flyttade istället ett helt nyår och en insikt till längre fram, det funkade inte att hon fattade något om sig själv och sen går i fällan igen, man orkar inte med det hur många gånger som helst. Oavsett hur verklighetstroget det är. Nya bilder dyker upp. Hur hon beter sig, Alice, hur rå hon blir. Ju längre bort ifrån jag kommer desto lättare blir det att låta henne vara rå, råare än råast. De mörka får sippra fram ur alla namnlösa vrår, jag klarar av att följa linan i berättelsen hela vägen ut. Några scener jag inte klarat av att ha med förut måste kanske plockas in igen. Det ska bli kallt och strävt, sängar utan lakan och rakade bröstkorgar. Andra saker går lätta att föra samman. Jag ska utöka en annan älskares historia med minnen från andra, hopplock, collage. På det viset gör jag.

Jag sa någonting bra om det jag gör igår, mellan vinklunkarna på Kino med Jessica (<3). Att jag använder allt det jag upplever som mitt råmaterial. Hon använder trådar och stygn för att skapa former, faktiska skulpturer som går att ta på men jag använder upplevelser och erfarenheter som symboler och bygger ordskulpturer. Så att upplevelsen av ett bröst som faller ur en kimono, eller att ett halsband går sönder men bara en kula faller, ljudet av naglar som filas och arabiska uttryck som mumlas, hälsningsfrasen jag vill hångla med dig nu blir till symboler, allt är beståndsdelar för att berätta något annat. Allt det du säger till mig, allt det du gör tillsammans med mig, kan dyka upp som beståndsdelar i en poetisk struktur. För mig handlar det om att observera och transformera. Transformationen är min poesi.
Han berättar sina drömmar för mig.

Skrivuppmaning: Skriv ned den vackraste eller märkligaste eller intressantaste observationen du gjort idag. Plocka ut den ur minnet som en stillbild och beskriv den.

Om skrivande: att resa

När jag reser ser jag nya saker.
Det har kommit att bli ett slags beroende. Någonting nödvändigt för att jag som människa, och kanske främst som skapande människa, ska fortsätta finnas till, utvecklas, inte stå still. Med stilla och med resa, menar jag inte alltid yttre resor i den geografiska världen, även om det är en sådan jag är på nu. Resor och att inte vara stilla kan göras även där man är, i sin stad, sina kvarter, sitt rum om så nödgas. Det handlar om perspektiv. Att bryta dem, att inte fastna i ett enda. Att inte skriva samma berättelse om och om igen, säga samma sak. Det blir så tjatigt. För att undvika det, behöver man ruska om inuti en själv också. Genom resor, inre eller yttre eller både och.
För den skrivande människan ser jag det som en nödvändighet. Inre eller yttre, men att inte stå stilla.

Skriv/skapandeövning:
Gör en resa. Gå en annan väg hem och se dig om när du går, lägg märke till detaljer. Eller slumpa fram en ort på google maps och lär dig något om den. Eller ta bussen till en stadsdel du aldrig eller sällan varit i. Ta in, notera, skriv ned. Skriv om din resa. Skriv som dig själv eller någon annan. Dagbok, anteckningar eller en berättelse. Men skriv.

I swear by deadlines

Det är när tiden är knapp jag alltid hinner mer.
När jag är uppe i varv, har farten inne men helt plötsligt har en lucka mellan att gå ned och hänga tvätten och gå till ateljén för att sy fållen på en klänning innan skrivhandledningen klockan tio på morgonen, som jag inser att jag har tid för att skriva här.
När oceaner av tid finns att tillgå, är det som att man aldrig tar sig för.

I swear by deadlines. Jag behöver dem. utan dem blir det ingenting. Det funkar inte att skapa dem själv. Det måste komma utifrån. tävlingar, tusen inplanerade saker, kurser jag går, kurser jag ger, ramar. Allt inom ramar. De som säger att de behöver oceaner av oplanerad tid för att klara av att göra ditten eller datten, som tex att skriva en bok, är troligtvis ganska fel ute. Folk är väl olika, men jag känner många som jag. Som snarare behöver nanowrimo och manustävlingar för att få tummen ur.

Littfest är i antågande. Jag är sjukt peppad och försöker hinna med så mycket som möjligt före, så jag bara kan njuta under tiden. Kanske ses vi i vimlet? Om jag ser helt lost ut, är det bara för att jag befinner mig i en annan värld. Alla dessa världar som kommer att öppnas upp för mig, all ny inspiration. Jag älskar att gå omkring i detta och ha med mig mitt egna skrivande i tankarna. Hur kan jag relatera detta till hur jag skriver? Eller håller kurser, för den delen. Kanske borde jag ta upp detta på min kurs "Utveckla ditt skrivande", eller här är ju ett grymt tips för alla mina skrivande seniorer... Penna och papper alltid lättillgängliga.

Man måste också börja någonstans. Få inspiration, sätta projektet i rullning. Littfest är ett ypperligt tillfälle. Att gå en kurs eller gå på något av skrivcaféerna en annan. Läsa Skriva, surfa på poeter.se. Det finns många vägar. Men en oändlig räcka av tid, är inte att föredra. Tanken på det är mer en ursäkt för att inte sätta igång på en gång.

you have the lovers

spenderar kvällen i sängen, med Leonard Cohens poesi i högtalarna och tankar på händer att hålla &

att det man är rädd för ofta inte är så farligt trots allt. jag börjar lära mig det. det är den där tröskeln. och sen är man över, det är gjort. 

den här veckan har jag gjort så många nya saker, och ändå har det varit en helt vanlig vecka. 

livet.

Ett föremåls berättelse om obesvar av Mikael Berglund

Sista fikan med Judit.

Jag fick ett ex av boken, tackar allra ödmjukast. Den som vi pratat om då och då på skrivcaféerna jag hållt, då Mikael Berglund varit med under hösten, alldeles utan att jag vetat vad den riktigt handlat om. Men bitar av det har jag ju snappat upp. Judit är lite märklig, lite eljest, är egentligen inte någon god mor, två män följer henne på hennes vandringar i fjällen, det utspelar sig under typ 1600-tal och Sverige är i krig, nere i söder alltså, här uppe märks det mest på att de vill åt silvret. Judit var en kvinna som gick sin egen väg, så mycket hade jag klart för mig innan jag började läsa.

Att läsa den här boken är en resa. Det är som att sitta i en grantopp på avstånd, och följa Judit i spåren. Närmre kommer man egentligen inte riktigt, och jag får känslan, både genom samtalen med herr författare och i själva läsningen, att det gör inte han heller. Berättaren alltså. Det är en observerande berättare, och vi följer med, betraktar, försöker förstå på egen hand vad det är vi läser. Jag kan inte låta bli att tänka att det är en slags litterär motsvarighet till en dokumentär, nästan vetenskapligt korrekt i sitt sätt att inte blanda sig i det subjekt som dokumenteras. Okej, det låter torrt, och det är inte meningen. Läsningen är inte alls torr.

Det handlar verkligen om obesvar. Detta påhittade ord, som måste betyda att inte få svar. Att vänta sig ett svar och inte få det. Att vara obesvarad. Läsaren får inte heller några svar. Inte Judit, inte hennes barn, inte vi. Men titeln gör mig ändå fundersam. Ett föremål? Men det handlar ju om Judit? Judit är inget föremål. Vad är föremålet i fråga? Eller uppfattar sig Judit som ett föremål? Eller började det hela i ett föremål, någonting lämnat av Judit som väcker berättelsen? Men nu har jag för stor fantasi, och hittar på själv, fyller luckor. Nej Micke, du får nog förklara för mig nästa gång vi ses, vad föremålet egentligen är.
Ah. Föremål som i att vara föremål för någonting eller någon. Det är ett intressant uttryck i sig, faktiskt. Det distansierade i det, att någon är föremål för någonting annat. Micke sa:

Judit är inte ett föremål i bemärkelsen 'ting', utan i bemärkelsen 'föremål för' i det här fallet obesvarade tilltal och känslor. Titeln är en rebus, men det är ändå det enklaste sätt jag lyckats formulera berättelsens essens. Jag menar ungefär "En människas berättelse om sin egen oförmåga att besvara tilltal och känslor".

Att följa någon på en resa som de själva inte vet vart den leder, bara att. Att hon måste resa. Judit söker väl egentligen sin mor, Siri, som var nomad och sen blev det igen, lämnade henne med fadern. Men sökandet efter henne är inte uttalat, och inte heller centralt när hon får eller inte får svar på den frågan. Det handlar om mönster som upprepar sig, omedvetet nästan. Judit lämnar sitt barn med barnets fader, nästan utan att tänka, själv lite förvånad. Hon som själv blev lämnad, gör man så? Men vi, människorna, gör det ju om och om igen. Går i våra föräldrars fotspår, upprepar deras misstag utan att tänka.

Berättandet är snudd på så verklighetstroget/dokumentärt att det blir svårt att tro på. Den litterära dimensionen lämnas utanför, alltså den där berättaren har någonting att säga till om. Han har lämnat över rodret och styr inte längre, låter Judit styra genom pennan. Nästan som ett slags experiment med den berättande formen, och tesen att karaktärerna skriver sig själva, skriver fram sina egna berättelser. Berättaren som medium. En del händelser är för märkliga, för mycket irrande utan syfte för min smak. Som ett rollspel rör sig fram genom en tärnings slag. För övrigt ett mycket bra sätt att komma in i en berättelse, som en skrivövning, men den hackigheten, känslan av att det är kvar är jag inte helt bekväm med.

Men språket. Redan på en gång sätter sig melodin och jag sjunger med när jag läser. Det är kanske den största behållningen, att vara i den där språkvärlden, och i brasröken och fjällen, se det genom texten och genom språkets melodier. Jag hade velat höra Judit sjunga.
Judit som låter inte sig förstås, därtill är hon för undanglidande även för sig själv. Och kanske är det helt korrekt. Kanske tänkte man inte kring saker och ting i de termer vi är vana att få dem uppradade, då på sextonhundratalet, där i fjällen, det ordkarga. Är det i sig ett porträtt av hur människor var då kroppsarbetet fanns men tankarna inte nöttes mot varandra och därför är alldeles instängda, insprängda som silvret i bergen? Jag leker med tanken på att läsa allt som en metafor över mänskligheten, eller metapoetiskt och går man djupare där finns nog mycket att hämta.Det får bli ett senare projekt, i en andra läsning.

Jag ser fram emot att läsa mer. Och nej Micke, det handlar inte om att den här boken inte var tillräckligt bra. Inte alls. Men man vill ha mer. Det var för lite. Det var ett smakprov, och nu är man hooked. Du har berättandet i dig, det märker man. Och den där rösten alla snackar om att man ska ha. Den har du. Det känns tryggt att veta att det blir mer, att du skrivit fler böcker, och kommer att skriva många ändå. Så tack för boken. Och tack för alla samtal om skrivande, som jag hoppas blir fler.

Boksläpp på Bokcafé Pilgatan på fredag >>

Ett föremåls berättelse om obesvar på Bonniers >>