jag målar läpparna röda och säger: ebenholts är det nya svarta.

Jag fastnar. Jag vet det själv, jag ser hur jag trasslar in mitt hår i skägget, och försöker ursäkta mig med att det är ett fint skägg. Men det duger ju inte. Här kan jag inte sitta fast och inte komma någonstans. Jag behöver en kam, och en kram. Kanske framförallt en kram.

Jag skapar det själv. Det där behovet, den där känslan.
Vill så gärna. Fattar att mycket är illusion, poesi men vill ändå. Tänker att illusion kan bli verklighet, om jag skriver poesin. Men det är ju två, känslan kan inte bara gå åt ett håll.

Nya möjligheter lockar igen. Jag färgar håret, målar läpparna.

läppar röda som blod, hår svart som ebenholts

Jag är långtifrån snövit, och jag har inga disneykläder. Men jag börjar känna att det inte är någon idé att kämpa emot mitt gotiska arv. This is me. Black is back in style.

jag har det ju ganska bra

jag har ju faktiskt inte sådär jättemycket att klaga på numera. det är inte så många saker jag skulle vilja ta bort från mitt liv. några störiga element i utkanten mest, lite energi som stjäls lite för mycket på sina håll och kanter. inget jag inte kan fixa med lite mer medvetenhet kring vad jag ger min uppmärksamhet.

det finns förstås saker jag skulle vilja ha mer av. en viss person, eller flera. vänners sällskap. pengar, obviously. mer kulturella upplevelser, inspiration, möten. mer god mat, mer resor. mer träning, mer massage. mer mörkrum, mera tid till eget konstnärligt uttryckande. och det är väl egentligen inte heller inget jag inte kan fixa med lite mer medvetenhet kring vad jag ger min uppmärksamhet.

jag tycker bara det är så förbannat fint att mina önskningar ligger på plus numera, att det inte längre handlar om att jag önslar mig mindre av någonting, eller önskar bort saker ur mtt liv. jag gjorde de rätta valen. det här året är en ynnest. jag ska njuta, ja det ska jag, banne mig.

jag skriver om en stygg flicka

Från en stygg flicka.*

Jag hoppas du inte alls har det bra. Jag hoppas att du ligger vaken, vänder och vrider dig av minnena efter händer på din kropp, kyssar i din nackgrop.  Jag hoppas att du känner hur kroppens alla små molekyler saknar  kompletterande hud, dras ut i rymden, dras i saknad. Jag hoppas att minnet av kroppen som kröp närmare dig om natten spelas upp som en film innanför dina ögonlock så fort du blundar. Att minnet av hur du vaknade till och flätade in dina händer, kysste fingrarna, spelas upp som en film i nervsystemet, att du försöker upprepa rörelserna men flätar i luften. Jag hoppar att det kryper i hela din kropp, att de fina fjunen över din hud reser sig i brinnande elektricitet bara smekningar kan stilla. Att du känner dig lustigt glad och rörd, så att du nästan vill skratta rakt ut i luften, för att i nästa sekund bli yr och ängslig, nästan illamående. Jag hoppas att  täcket ligger fel hur det än ligger, för att det bara påminner om hur tomt det är. Jag hoppas du får känna känslan av bottensvart besvikelse varje gång du vänder dig i sängen och inser att den andra halvan är tom. Jag hoppas att du inte får en blund!

xxx

Jag hoppas vi ses snart igen.

* Känner du igen orginaldikten? En slängkyss till den första som kan namnge författaren. 

jag tog med mig en bit av stormen hem

i natt har det stormat, men jag märkte ingenting. jag har varit i ett vacuum, i en säng med röda lakan och kinesiska tecken, i en annan dimension. upptagen med annat, som att höra att jag är vacker, som att lyssna när min rygg blir läst, som att känna känslan av en hud som är täckt med hår, så olik min egen.

den enda flickvän jag kommer att vara, är min egen. jag dör hellre än blir beroende av en person igen. behöva, på olika plan, men inte beroende. jag vill vara mig själv nog. jag är inte svag. och det är inte bara för att jag bygger ett skal runtom mig, som jag tror jag klarar mig själv,  tror  att jag måste vara stark. jag ÄR stark, i mig själv, den styrkan växer för varje dag. med den styrkan växer också skaran av vänner som betyder något för mig, vänner som får lov att komma nära. kanske är det styrkan de dras till, att jag mer och mer visar mitt sanna ansikte. även om jag medger att jag inte kan se det själv ännu.
kärleksvänner kan jag ha. vänner som kommer mig nära, fysiskt eller själsligt, & både och. men aldrig igen hänger jag upp min lycka på någon annans rygg. ryggar är bara till för att smekas och berättas, avbildas och älskas.
men förhållandet till mig själv är det viktigaste. och det handlar inte om egoism, det är en omsorg mot alla andra också. först när jag älskar mig själv har jag kärlek att ge till andra, först då kan jag veta vad kärlek är.

jag ser framför mig hur ni skakar på era huvuden. tids nog är hon i ett förhållande igen, vill gemensamt, tänker gemensamt, skapar en gemensam framtid. jag säger inte nej, jag har lärt mig att det är dumt att anta saker och ting. känns det rätt, så känns det rätt. tids nog kanske jag sitter med en baby i famnen och längtar efter min älskling som snart kommer hem från jobbet. i sin volvo. med en hund i koppel på gården, en sån där jävel som skäller på allt och alla. jag kanske tillochmed har ett normalt jobb själv.
but i wouldn't bet on it. jag vill inte ha en älskling, eller vara någons älskling, inte klämma ut någon unge, jag kanske kan tänka mig en vän med en volvo, men jag skippar hunden och jag vill inte vara anställd.

jag vill bara vara mig själv, leva mitt eget liv.

jag jobbar på att ta emot, att inte vara rädd

får höra fina saker om mig. av en, två, flera. det är fint, jag jobbar på att ta emot.

just nu är det kanske det jag behöver lära mig. att ta emot. utan krav på att ge tillbaka, i lika mängd, an eye for an eye. som komplimanger, eller styltiga smekningar. 

jag letar efter dynamik, i alla skeenden. och jag behöver utrymme att känna känslan och följa den, istället för att följa ett förutbestämt schema, en inlärd mall. det är flera steg. först måste man lära sig att känna efter. och sedan att agera accordingly. när det är färdiglärt, då kan man koppla bort tankarna och bara flyta med. det är dit jag vill komma. vara i nuet, vara i det exakta skeendet med full närvaro, följa den egna känslan utan att behöva tänka på den. det kommer nog att ta lite tid. 

under tiden jobbar jag också på att ge. när det känns bra, jag bara följer det. är lite rädd för mina önskningar och min längtan, jobbar på att inte vara så rädd för det, och hoppas att han jag önskar och längtar inte är så lättskrämd heller. förbehållslöst, kravlöst. jag bara råkar tycka om dig, ok, utan att riktigt kunna förklara varför. måste man veta varför?

och i vinter kanske jag åker snowboard för första gången. då ska jag kyssa dig bland vita vidder. och så får jag väl slå kullerbyttor hela vägen ned, om jag inte får till det där med att glida. och sen villl jag glida in i din famn, är det ok?

jag har en dimma över bröstkorgen

vaknar med dimma över bröstkorgen, hjärtat inbäddad i ett töcken. har drömt om mitt ex igen, igen har jag gjort slut med honom, den här gången för att han inte lyssnade på mig, för att han talade nedsättande till mig, för att han vägrade se mig som person istället för någon som han befogade över. den här gången innan sex jag inte ville vara med på, åtminstone. jag gör slut med honom om och om igen, jag vet inte vad det gagnar.
men kanske handlar det om att jag inte vågar släppa in någon där i hjärtat igen. att det inte handlar så mycket om att bryta upp som att inte våga släppa in. sist jag gjorde det blev jag utbytt, jag föll som en jävla fura och fortsatte falla, fritt fall, i månader efteråt. den öppna åtrån har jag inte känt sedan dess, men sökt i desto fler.
det tog ett år, ungefär, tills jag bytte ut den sorgen mot ett falskt hopp, en olycklig (men ändå trygg) förälskelse i någon jag inte kunde få. den varade i två år, innan jag äntligen gav upp. det var ett steg i rätt riktning, men jag fastnade i det falska hoppet, påspätt av flera omkring mig som tyckte sig kunna läsa signaler, som alla ville se, men vi hade fel, alla hade fel.

och nu? ja nu fortsätter jag att gå på nitar, försöker förstå hur jag funkar och hur jag vill funka. jag tycker om, förbehållslöst, utan att egentligen förstå varför, men jag vågar inte pröva den känslan mot kärlek, och jag tror att det är samma sak för honom, kanske, men jag befarar att det är en fälla igen, att jag ska falla igen. och det är hans leende jag kommer till, ingenting annat, det är en ganska stillsam "jagvetinteomdetärkärlekmenjaggillardig", fast jag gråter också, lite av ensamhet, lite av distans, lite av att jag inte förstår. och så är det det där med att jag inte vågar fråga, för att jag är rädd att förstöra den lilla lycka jag får av det, just nu. det gäller att säga och göra rätt saker, eller att inte säga eller göra fel saker. inte skrämma, inte förvirra, inte komplicera. varken för mig själv eller honom. bara låta vara? bara låta bli.

och det är en annan famn, en björnfamn, en kramkompisfamn där jag gärna vilar. den är trygg, men nästan lite för trygg, på ett paradoxalt sätt. återigen rädslan, och framförallt - vad är jag och vad är hans vilja, önskan, whatever? det är svårt att känna, jag måste avvakta, vänta in. jag är långsam, det är ok. jag bestämmer att det är ok, för annars får det vara.

men ja, det är en dimma över bröstkorgen, hjärtat inbäddat i ett töcken. jag undrar när den dimman ska skingras, om den kan skingras, om jag kommer dö ensam, om det skulle vara så hemskt.

jag är en Widding, jag har rötter

Widdingfåtöljen i Widdings hörna, Västerbottens museum

Jag sätter mig i Widdings hörna på Västerbottens Museum. Var det därför jag kom hit? Jag hade en vag aning om att de kanske hade kvar rummet i rummet, men det var inte det som lockade. Men jag sökte mig en plats att skriva, och jag fann fåtöljen, en fåtölj att sjunka ned i, en fåtölj som mina släktingar har suttit i. Runtomkring mig är hans ord, hans första skrivmaskin, manus från hans böcker, nästan alla böckerna i en bokhylla, kartor, bilder.

Det här med min farfars brors författarskap är lite lite tudelat. Jag har läst några böcker, långt ifrån alla, absolut inte i ordning. Jag började läsa "Min historia", lite på måfå, jag har inte riktigt närmat mig hans böcker ordentligt. Jag vet att det ligger något tjockt över allt, en slags tvist över hur han skildrade deras barndom, som min farfar inte riktigt tycker om. I "Min historia" fick jag svaren mera svart på vitt, det vred sig lite i magen. Min farfars far var ingen snäll far, i Lars minne var han mer eller mindre skoningslös, ologiskt våldsam, respektlöst respektkrävande. Jag slog igen boken. Nej, den kunde jag inte använda som ett exempel på hur man skriver sin självbiografi, det klarade jag rakt inte. Jag måste läsa mera, för att förstå. Jag vill fråga farfar, men vågar inte riktigt. Är det någonting jag lärt mig av mina skrivande seniorer så borde det vara att det inte är fel att fråga. Jag ska komma över den här rädslan, jag ska fråga.
Jag vet också att alla minns olika. För min farfar var han kanske en annan far, än för Lars. Perspektivet är olika, åldern är olika, Lars var den sista i skaran och föddes inte med hård hud. Hade min farfar hård hud? Han är gammal nu, farfar, 86 år och har amputerat ena benet. Jag börjar fatta att han inte kommer att finnas för alltid, egentligen borde jag verkligen fatta det, ingen annan av mina biologiska mor- eller farföräldrar finns i livet. Jag börjar känna den där ivern att få spela in min farfars fenomenala berättande. Han kan allt om våra gamla släkter, våra förfäder. Han berättar gärna. Han älskar historia. Hans röst, det är något jag aldrig kommer att glömma. Att sova över hos honom och höra han läsa om riddar Blåskägg. Läskigare kan aldrig den berättelsen göras. Min farfar på skidor, helst jämt. Min farfars historia om tomtenissen han hjälpte, som fastnat med skägget i en vak. Han värmde upp isen med varm choklad. Tomtens verkstad var i vår lekstuga på Bastuskär. Allt är logiskt för en barnhjärna, precis som det att min farfar brottats med hajar i Spanien och sytt igen sår med vanlig nål och tråd då han var till sjöss. Fast det kanske faktiskt var sant?

Farfar, innan amputationen

Minnen, hullerombuller. Troligtvis helt olika mina syskons. Min storasyster, tex, hon minns mer. Mina halvsyskon, vad minns dom av farfar från när de var små?

Men jag vet vad det här handlar om nu. Jag är en Widding. Jag har rötter. Mina egna rötter. Ingen annan kan leta fram dem, ingen annan kan rota dem på nytt. Jag måste rota i mina egna rötter.

Min far med fluga.

jag vill klia dig på ryggen

Jag tänker på det här med närhet. Hur vi förtvinar utan den, att det är så sorgligt att så mycket av den blir sexualiserad, helt i onödan. Kramar, en smekning av en arm, händer genom hår, att klia någon på ryggen. Allt det där jag kan göra med min sjuttonåriga syster utan att det är något annat än syskonkärlek. Varför kan det inte finnas mellan andra utan att det handlar om något annat, något mer?

Jag skulle önska att vi bara kunde vara varandra lite närmare. Dela på energin, låta den växa mellan våra kroppar, styrkan i det, hur vi båda stärks. Att mina händer på dina axlar, mitt finger över din kind, inte är något annat än ömhet, att du inte stelnade under rörelserna. Där, i den paresen ligger rädslan, att överträda gränser som inte är ens egna. Där, i den frysningen, ligger din tillslutenhet. Den barriär av is som täcker ditt hjärta. Den vill jag smälta, jag vill tro att jag kan. Med min värme, som fylls på av andras värme, vill jag smälta alla kalla hjärtan, glida närmare med min kropp, andas liv och kyssa nackgropar. Ja, jag erkänner. Jag glider också över i en annan längtan, med dig, med honom, med andra. Men inte alla, jag tänker att det måste få finnas ett utrymme för det som bara är ömhet, inget annat.

Att känna sig naturlig i någons sällskap, andra gången man ses. Att vara så avslappnad. Att känna ett utrymme att låta känslor sjunka in, att formulera ord, att upptäcka saker om sig själv. Vi bytte köttgryta mot tårta, ord mot ord, fötter mot händer. Det var fint.

jag besöker städer, kommer alltid hem, åker alltid bort

Jag kommer hem i flera städer, men Malmö skrämde mig. Jag vet ingenting om den staden, det finns en rädsla i det. En gång har jag varit där, gjorde resan från Umeå i ett svep, arton timmar med ett fång rosor i famnen och en nervositet som blandade sig med åksjukan. Jag var femton, hon hette Sarah.
Nästa gång jag reser ska jag möta den staden, lära känna den. Det är något speciellt med att möta en storstad man aldrig mött förut. Kanske är detta första gången jag gör det ensam.

Göteborg var höstvackert. Samtal, intag. Famntag, handslag, klapp eller kyss. Göteborg var ett famntag. Örestrand ett handslag. Malmö en klapp, Stockholm en kyss.

Jag känner att jag vet ett par saker. Det börjar formas i mig, jag börjar förstå, och börjar förstå hur ytterst lite jag tidigare har förstått. Men nu drar jag linjer, ritar mönster inuti mig själv. Bestämmer riktningar, lämnar vissa linjer utan slut, andra linjer vill jag ska peka med all sin rörelse in i mig.

Konst. Det följer mig på den här resan, närmandet av konsten i förhållande till utsmyckningen, illustrationen av livet. Konsten är för mig något annat, en riktning, ett mönster av linjer, genomtänkta och uttryckta. Konst är uttryck. För mig. Poesi är konst. Paolo Roversi är konst. Det slog mig inte ens förrän nu då jag läste broschyren att han är modefotograf. Jag läser honom som en konstnär. Jag älskade hans bilder, och hans ord om fotograferande. Att det är fullt av magi och andlighet.

Jag vet inte om det jag skriver på är någonting ni kommer att få ta del av. Kanske är det mest för mig själv. Jag fick fin respons. Skickligt gestaltat, det var vackert att höra. Men jag är inte mycket klokare än jag var förut, och det var en viss förvirring i förmedlandet av kunskap därborta på den skånska kusten. Men samtal, intag, sömn på hårda madrasser. Det bästa av allt var samtalen, det är dem jag kommer att minnas. Jag fick plats i en bil till Malmö och prata mer med mannen som tacknämligt pekade ut hur lätt vi blir heteronormativa i våra antaganden. Vi måste lämna det öppet, vi kommer att möta människor. Människor är inte norm. Vi är båda lika förvirrade, by the looks of it. En fin gemenskap.

Avsaknaden av ordentlig sömn alltid det allra svåraste med resorna. Annars älskar jag att bo hos vänner, och slippa hotellrum. Bo i ett sammanhang, få ha mina vänner åtminstone litegrann till vardag. Det är värdefullt.

Lördag. En man med skägg gör en smörgåstårta till mig. Vi har picknick på hans orientaliska matta och lyssnar på vinylskivor. Det är fint och lite magiskt, nästan så man tänker att mattan ska lyfta och flyga iväg. På morgonen väcker jag honom med ljudet från min Pentax. Mina bilder, mitt uttryck, hans kropp, hans skägg, hans ansikte. Jag ska fixa mitt mörkrum nu, om det så ska bli ett provisorium i min garderob. Jag vill se hans ansikte träda fram i skydd av mörkret, se håret mot lakanen, bilderna på hans hud.
Någonstans är det en ironi eller synkronitet att båda mina distansfamnar har hetat samma sak och är de enda tatuerade män jag sovit med. Men den första hade inget hår, och det var han som kom till mig. Nu är det jag som reser distansen mellan, och jag antar: min rörelse som är starkast. Det är ok, det är fint, så länge han öppnar dörren och famnen och tar emot mig, så länge det är det jag vill göra.

jag talar i radio

jag går omkring med min tid och gör saker jag inte gjort förut

jag skulle någonstans men kom för tidigt. jag gick en annanstans och satte mig ned och skrev.

jag är liksom rådvill. går omkring och har så mycket tid så jag inte vet var jag ska göra av den. på så vis att jag kan simma på morgonen och diskutera med en pigg gammal man hur man bäst ser när man börjar närma sig bryggkanten när man simmar ryggsim. han kollade höjden på tallarna, jag checkar av var högtalarna är. i taket på simhallen finns ett märke som efter en hand. jag funderar ofta på när det hamnade där, och hur. ibland tänker jag på blair witch project. och ibland är simhallen som en annan värld. en gång kom jag för tidigt en på en måndag. då stod en människa med gasmask och spolade plupp-landet med en tryckspruta. jag kände mig som ett ufo i min slitna baddräkt. den morgonen var jag den allra första kroppen i vattnet.jag tycker om att vara tidigt på morgonen. då inte så många har hunnit lämna sitt hår och sitt tåludd på kakelgolvet. då inga hunnit lämna äppelskruttar och bananskal för att marineras i bastun.

jag gick till bildmuseet med min tid, besökte Hashimotos Superabundant atmosphere igen. jag skulle önska att det var en permanent installation som jag kunde återvända till lite då och då när jag behöver stillhet. särskilt nu när vintern kommer. ett ljust rum med välvilliga, flytande ellipser, det är vad man behöver då. reflektionerna på marken som reflektionerna av ljuset genom vågor mot botten av en bassäng eller ett klart och rent medelhavshav. en möjlighet att drömma sig bort. men på söndag tar de ned alla de små ellipserna.

jag är inte längre lika främmande för att blanda känslorna och verkligheten. det är något jag haft så svårt att göra, få ihop de två. att kunna tillbringa dagen i innanför, och sedan möta utåt. men det går faktiskt bättre nu. det är också andra saker som börjar falla på plats. som att våga säga vad man känner och be om tid att känna på. ta sig den tiden. möta nya synsätt, möta nya kroppar. eller snart. och att det inte känns konstigt. än. i tanken är det inte konstigt, även om jag inte är där än, fysiskt. många steg kvar att gå, och ord och smekningar och kyssar.

jag har en resa inplanerad. jag skulle önska den fylld av kramar, kyssar och skedar. jag har en längtan, just nu. den drar i mig. och jag bokar en resa till Stockholm när jag ändå håller på. till mannen med trädet och skägget och draken. superhjälten vill komma men jag har bara plats för en natt i mitt hjärta och min tid. det här med avstånd och resor.

jag har tid, det är en märklig känsla. jag gör saker jag inte gjort förut, skriver på platser jag aldrig skrivit på förut. jag är mobil. frihetskänslan i det. jag går mot frihet. och frihet i känsla. det var något han skrev till mig: alla känslor existerar samtidigt.
så självklart, varför har jag inte tänkt på det så förut?

jag skriver mig en klänning och klär mig i orden om dig

Jag ställer ut "Stygn för stygn, ord för ord" på Umeå Stadsbibliotek under Umeå Fashion Week 8-13 oktober 2013.

hör hon ditt

hjärta slå

talar hon om

för dig

hur det 

låter?

och i rör-

elserna

känner jag

konturerna av 

en annan kvinna

i sätter du håller

handen runt mitt ansikte

känner jag konturerna av

ett annat ansikte

i smekningarna som söker

känner jag konturerna av

en anna kropp hur den rört

sig hur du rört dig mot hennes

och jag tänker hon måste ha varit

vacker såsom längtan i dina händer

tecknar henne hon måste ha varit nära

såsom ivern i din kropp trycker sig mot min

hon måste ha varit vacker

vaknar 

04:32 ser

på dig när

du sover

du är så nära

men ändå avläg-

sen du tillhör en

annan jag har skrivit

hundratals sidor om

dina läppar dina ögon

dina händer nu sover du

inom några meters avstånd

jag hör dig skratta i sömnen

rummet får andr dimensioner

då du är här min säng känns 

milsvid och ödslig men dina ande-

tag gör luften

lättare

att

andas

jag älskar Cohen lite mer idag: how to speak poetry

Jag visste inte om att den här fanns, tänk så fint. 

Do not fix your burning eyes on me when you speak about love. If you want to impress me when you speak about love, put your hand in your pocket or under your dress and play with yourself.


Också detta: freaking unbelievingly good.

Her hair and his beard are hopelessly tangled, when he puts his mouth against her shoulder she is uncertain if her shoulder has given or recieved the kiss, all her flesh is like a mouth




Jag önskar mig diktsamlingen "Spice-box of earth" i julklapp. Eller födelsedagspresent. Eller kärleksgåva, anything works.

jag badar naken bland gula björklöv och lyssnar på hösten

jag rodde längre in i viken, in i stillheten och evigheten, det är svårt att beskriva, det går inte. 

jag lyssnar på skymningen och hösten, jag lyssnar på dimman som sänker sig, jag hör fåglarnas vingslag över mig och ser dem speglas som svarta siluetter i ett mörkt vatten, reflektioner av en flykt, en hemflytt

jag badade naken med kalla andetag, hjärtat lugnade sig till slut, min kropp var gul bland gula björklöv, jag flöt i vattnet, i stillheten, i evigheten

jag följer hjärtat nu, äntligen följer jag hjärtat som kartvisare, kompass, den drar mig ut på ön, den drar mig ned i vattnet, in i mörkret som inte längre är skrämmande

och orden skriver sig själva, de formuleras inne i pennans bläck och rinner ut på papperet, obefläckade

jag går omkring och är flera, det är oundvikligt. i min tanke och i orden är jag en, och jag går ensam och osynlig, ännu har den inte anlänt, den som ser mig och möter mig halvvägs, möter mig i saliv och tunga. kroppen i världen är en annan, hon är också fin, hon har sitt berättigande. men man måste ändå tala om ett jagets splittring, jag kan inte vara annat än allra minst två. hon som fysiskt existerar och hon som tar emot intrycken. ibland måste man nöja sig med att allt inte går att sammanfoga.

Jag får inte vittra.

Mitt hem känns annorlunda nu, sedan orden flyttade in på riktigt.
Jag inser att jag aldrig var hemma förut. Alltså, jag var aldrig närvarande, hemma. Mitt hjärta dunkade i ateljén, jag drogs ständigt dit. Jag är rådvill nu, när jag inte längre måste, när det inte är ur stygnen pengarna kommer. Jag tycks mig ha ett oändligt hav av tid. Orden faller alltid så lätt, det är inget blod, inget svett, inga tårar. Inte på det sättet. Jag har också fått en annan dygnsrytm. 
Sy, det kunde jag inte göra då mörkret fallit. Skriva, är lättare då luften är som sammet och vinden sval och kylig genom fönsterspringan.
Och däremellan? Jag vankar av och an. Jag har så mycket tid att jag glömmer bort de saker jag tänker att jag nu har tid att göra. Istället somnar jag på soffan med Pia Tafdrup i min famn, och glömmer bort middagen för att jag sträckläser Olof Lagercrantz. Det är både en ynnest och ett hot. Jag skulle inte klara detta länge, jag skulle vittra. Så jag måste skapa mig rutiner, sätta upp deadlines. Se till att hinna göra både det ena och det andra. Spendera morgnarna i ateljén kanske, sy på förmiddagen, äta lunch, gå hem och läsa eller skriva. Somna med pennan i hand.

Jag planerar mina kurser. Dessa håller jag i höst. Jag låter sjukt peppig i min säljtext, ha överseende med det.

Skriv!Inspiration till att komma igång och skriva. Varierade skrivövningar, samtal om skrivande och tips på att hålla igång pennan.
Varannan onsdagkväll med start 4 sept. 8 ggr, 780:-
Plats: Kreativ Kollektiv.Anmälan gör du här: http://www.abf.se/Distrikt-och-avdelningar/ABF-Vasterbotten/ABF-Umearegionen/Kurser-och-studiecirklar/Litteratur-svenska-retorik/Skriv/

Utveckla ditt skrivande.För dig som kommit lite längre och har ett projekt igång. Skrivövningar varvat med textrespons och samtal om skrivnade.Varannan torsdagkväll med start 5 sept. 8 ggr, 780:-Plats: Kreativ Kollektiv.Anmälan gör du här: http://www.abf.se/Distrikt-och-avdelningar/ABF-Vasterbotten/ABF-Umearegionen/Kurser-och-studiecirklar/Litteratur-svenska-retorik/Utveckla-ditt-skrivande/

Skriv för livet.Självbiografisk kurs för seniorer. Tillsammans hjälps vi åt att minnas! Diskussioner, skrivövningar och tips på hur man får till en text som är rolig att läsa.Varannan fredag fm med start 6 sept. 8 ggr, 780:-Plats: Kreativ Kollektiv.Anmälan gör du här: http://www.abf.se/Distrikt-och-avdelningar/ABF-Vasterbotten/ABF-Umearegionen/Kurser-och-studiecirklar/Litteratur-svenska-retorik/Skriv-for-livet---nyborjargrupp/

 
Skriv! Helgkurs.tvådagars inspirationskurs med övernattning på en ö utanför Umeå

Vill du komma igång med ditt skrivande? Få fokus igen och sätta full fart framåt? 
I höst startar nya skrivarkurser på ABF och skrivarledaren Mina Widding inbjuder till en två dagars kick-off med inspiration, skrivövningar och samtal om skrivande.
På Bastuskär, en ö utanför Umeå dit man bara kommer med båt, samlar vi nya krafter inför hösten och återkopplar till våra skrivande själar. Vi skriver tillsammans och får möjlighet till reflektion och att samla tankarna kring ditt egna skrivande i en inspirerande miljö.
Kom med du också!
7-8 september med övernattning. 1995:-
I priset ingår transport, övernattning, samt mat. Egna lakan medtages.
ANMÄLAN till denna kurs görs till skriva@minawidding.com, alltså inte via ABF.För att kursen skall starta krävs minst fem deltagare.

jag vill se hans träd växa fram på huden

sårskorpan faller av
såret jag fick
då jag snubblade med

mitt senaste skägg

det mjukaste finaste skägget
jag sovit med

han skickar sms
som jag tror kan tydas som
att han nog faktiskt
saknar mig
litegrann

det är fint

han var fin att sova med
det var han

och mjukt skägg mot mjuk hud
som den mjukaste huden
på insidan av låren

det var det vackraste som hänt mig
på säkert ett halvår

men sårskorpan faller av
och jag är inte längre
en snubblande norrländska
i huvudstaden

jag är en helt vanlig norrländska
bland alla andra norrländskor

som inte vet när de reser söderut igen

det är synd

jag ville se hur hans träd växer fram på huden
det var vackert
jag älskar träd

jag säger att han är vacker och möter en tystnad utan andetag

naket:

"jag märker att han inte är redo för ett yrväder som jag. men han lägger sig i sked med mig och det finns ingenting underbarare än att bli omfamnad så. hans mjuka kuk i gropen mot mitt sköte. han är vacker. hans kropp, hans ansikte då han njuter. jag vill fotografera honom, naken på en säng, min säng. jag vill göra hela rummet vitt, samma möbler men allting vitt, sängen i centrum, hans nakna kropp i fosterställning, eller på mage. hans vackra tatuerade rygg, draken som vakar. hans ansikte då han sover. jag smygfotade honom då jag vaknade i morse. ett fragment av ett vackert minne, men inte mer."

då jag säger att han är vacker möts jag av en tystnad, det är som att andetagen också tagit slut. men jag vet inte hur man annars gör, jag måste säga sådana saker, kan man verkligen bara låta dem ligga där och bero? jag vet rädslan, jag förstår. men det behöver inte betyda mer än faktiskt så. jag tycker att du är fin, vacker rentav. ta bara med dig det så gör det mig glad.
jag ger. det är okej att ge. det är okej att ta emot. jag försöker lära mig att ge till rätt människor, att inte ätas upp, tunnas ut. men jag måste få ge.

Jag vill ha allt och fortfarande vara hel

Jag upptäcker att halsbandet, det gröna, det jag ska stoppa ned i klyftan mellan brösten, mitt hemliga kryptonit, att det gått sönder & jag vet inte när och jag känner en ilning, en kall våg, en insikt om att nu har jag gjort något fel. Ett fel mot min själ, ett brott mot min kreativitet, eller min kvinnlighet, vad jag menar med kvinnlighet - respekten för min kropp.

Är det alla namnen, att de är många och hullerombuller, är det särskilt ett av dem, att det finns namn överhuvudtaget? Att jag egentligen istället borde vila i mig själv och fyllas och växa av inspiration, inte händer och kukar? Jag vill ha ett mellanting, jag vill ha allt och fortfarande vara hel. Jag vill ha händer, kukar och konst. Allt samtidigt och uppfyllande. Mitt kantstötta kryptonit, är det en varning? En varning om vad? Ett tecken bara, att känna efter. Att se till att jag får allt och fortfarande är hel.

Tre K: kyssar, kuk och konst. Tre H: händer, hud och hantverk.

Men se då till att ge mig allt.

jag trasslar in mig i ett skägg

snubblar två minuter efter att vi träffats, inombords kan jag inte sluta skratta. vi sitter i en park och han spelar sjutummare på en portabel vinyl, han spelar cure, smiths, blondie, tant strul, det är fint, det dunkar varmt. vi dricker god öl, vi pratar, det skymmer, vi omringas av kaniner, det regnar, vi går. vi snubblar in på en bar och på vägen dit snubblar jag igen, vad är grejen, att jag bara faller?

går på kullerstensgator med en parfym av morgonkyssar som ett moln omkring mig, inuti mig, i famnen bär jag en guldspegel, ser du dig själv däri? jag trasslade in mig i ett skägg och la människopussel hela natten, det blev inte mycket sömn men desto bättre drömmar.

& jag lämnade ett avtryck av min kropp i en säng, kanske ett avtryck någon annanstans också, det vet jag inte så noga, än. kanske stannar det kvar en känsla på en hud, kanske nästlade sig lite minapartiklar in i det långa skägget, sånt måste ta lång tid att reda ut. kanske är det också alldeles tillräckligt, att hud mot hud och kyssar, nu - då.

mascaran är kvar på Lidingö,  och jag kommer på mig själv med att undra om jag kommer att kunna se med dessa ögon nu, om någon kommer att kunna se vad jag säljer, när mina ögon blivit stumma. regnet faller äntligen, kanske kan det gå att andas nu, kanske är det inte regnet, kanske är det bara lättare att andas med ömma kroppsdelar och leende läppar?


ja den här gången trasslar jag inte in mig i några labyrinter, bara skägg. och här överanalyseras ingenting, det bara är. är det Stockholm, eller är jag bara för otålig? det kanske är bra med miljöombyte?

jag saktar ned stegen i regnet

"taking back a love like this, cause it didn't seem my style / holding out for something dark and wild"

känner den där ynkligheten igen. den där tyngden under tron på att det kommer att bli någonting fint till slut och att om även det inte är uppenbar kärlek, så kan det vara en kär lek, en upplyftande flört, någonting som ger något. och sedan insikten om att det är så många lager av förnedring innan man kommer dit, om det ens är möjligt. att jag inte verkar förmögen att inte få ont i magen av tystnad och läsa in för mycket i vad som helst. och att det hemskt sällan verkligen ger något. för att de flesta ändå inte ser mig, personen bakom. jag vet inte vad de ser, förmodligen mest en funktion.

jag vill skippa de lagren, jag vill gå rakt in i kärnan, och uppleva verklig förälskelse, som utvecklas till verklig kärlek. det är ju det jag vill, egentligen. men varje gång försöker jag se saker som inte finns, och slätar över det som uppenbarligen känns fel ända från början, för helt perfekt är det ju aldrig, nog vet jag det. men nu vettefan om jag inte tänker vänta tills det faktiskt är det. jag känner hur jag sluter mig igen, runt kärnan, saktar ned stegen i regnet och förpuppar mig i gloom-känslorna, känner den välbekanta melankolin svepa in mig i sin mantel. inbillar mig till och med att jag är snyggare så, åtminstone ett tag.

jag visste att det här var att lägga krokben för mig själv. om jag nån gång kunde lyssna på mina egna goda råd.

är jag annorlunda då? ser jag dem, ger jag dem något? det är svårt för mig att svara på, jag vill tro det, men kanske inte. kanske är de bara funktioner för mig också, funktioner för att bekräfta att jag finns och kan vara åtrådd. så det kanske är ömsesidigt, egentligen. men det är inte rätt, jag vill inte vara en del av någonting destruktivt. för mig, eller för den jag är med. och verklig åtrå? den ska fylla hela ens kropp, hjärtat också. jag känner den inte. inte nu. så den här gången var det kanske ganska ömsesidigt. men jag väljer att inte fortsätta vara en del av det. det är en sådan bedräglig lek, särskilt när den inte är öppen och kommunikativ.
kanske om du berättat om din trasighet. så hade jag berättat om min. så hade vi kunnat läka varandras sår. nu gör vi dem bara djupare, tro mig.

hur tar man sig ut ur den här spiralen? hur vågar man tro på något, hur vet man när det man känner är på riktigt? och hur trasslar man sig ur alla labyrinter man dessförinnan irrat in sig själv och varandra i? kärlek, det känns som moment 22.


och så den här känslan då: varför ska jag krångla till allt? kan vi inte bara hänga och se på film och ta det ett steg i taget? men tydligen inte, jag överanalyserar ju allt. fast jag önskar att jag var förmögen att vara hon som tar det ett steg i taget och inte överanalyserar allt. jag tänker för mycket? jag känner för mycket.

jag suckar á la madame Bovary

Nästan två meter lång och en kyss som heter duga. En sån där som får en att sucka á la Madame Bovary i flera dagar efteråt. Fingertoppar som brinner och hud som väntar men min första korrekt avslutade dejt, i regnet under ett paraply. Det må bero på balsamvinäger men jag är ändå glad att ödet bestämde sig för att det var dags för mig att prova göra saker på åtminstone någorlunda rätt sätt.

Ödet, slumpen, whatever - har ett litet finger med i spelet här, det märks tydligt. För låt gå att vi bor i samma stadsdel, men hur stor är egentligen chansen att man ska möta varandra om man aldrig någonsin mötts där förut? Och ändå mötte jag honom i korsningen mot Vasaplan, då jag cyklade in till Ohlssons för att förse mig med en tunn elastisk snodd vid tretiden. Det är en skräckblandad förtjusning kanske, måste det inte alltid vara det? Och den där ovissheten. Det är så märkligt, det här med att lära känna en ny människa. Inte alltid så lätt, eller att det går så fort, men det går om man vill & om det är meningen, antar jag. Fortsättning följer, och jag dansar vidare i tankarna, pusslar ihop min säng igen och skriver några rader.

jag sörjer en förlorad stad

Ibland slår förluster en i magen. Ett gammalt mail från min far: "...idag är din sista dag i New York".

Tårfontän.

Jag letar upp gamla bilder för att gråta lite mer, det är knäppt men så funkar jag.
Och jag hittar knappt något.
Ytterligare ett tecken på hur dåligt jag mådde där. Ingen förmåga att se de vackra detaljerna, önskan att fotografera det. Knappt något från lägenheten, några bilder på utsikten men... Det är ju så här. Att det jag faktiskt sörjer är mitt potentiella New York. Som jag var så nära att uppleva, men inte förmådde. Och tanken på vad Mina med sina fulla potential och full närvaro, med samma förutsättningar (aka lägenhet i East Village och "ledig" hela dagarna) skulle kunna åstadkomma. It gives me shivers. And I want it. Någon gång. Någon gång ska jag tillbaka dit och ta tillbaka min stad.

Bilden: soluppgång från vårt köksfönster.

Jag har kysst en superhjälte

Jag saknar orden, säger hon, och jag går in och kollar nästan varje dag.

Och jag skriver ju, fast uppe i huvudet och brottstycken och kanske så censurerar jag mig en aning, jag som aldrig brukar, med tanke på vilkas ögon och hjärtan som läser, om de nu gör det.
Men nej, det är ju inte jag, sån är inte jag, man får ta det jag skriver, orden, som en del av mig, eller släppa omfamningen, om det inte passar.

Vad har du gjort sen sist? Jag har kysst en superhjälte, gått på bröllop och möblerat om min lägenhet. Business as usual.

Han var vit, jag var svart, vi var som yin och yang - det var fint och någonting att skoja om. Och jag har kyssts under en organisk himmel av sidenellipser och missat tåg och bussar på grund av hud och virrighet.

Jag gick på bröllop och var vackrare än på mitt eget. Jag sydde mig en klänning på fem timmar från mönsterritning till sista söm, det var en bedrift även för mig. Och som jag myser av att säga "tack, jag gjorde klart den för några timmar sen". Mitt bästa partytrick. Men jag tror faktiskt att jag lyste som en sol, och myggen gillade mina nakna ben, och jag sa att jag inte kunde bli full men sen rökte jag en cigg och var tvungen att gå tre varv runt bygdegården och dansa lite med brudens söta bror för att få världen på fötter igen.

Och jag har gråtit för att jag inte orkade laga lunch, fast sen förstod jag att det var för att jag sytt alldeles för intensivt, och hon som tar ned mig på jorden gjorde det igen. Så jag lyssnade på Bob Hund resten av dagen och nu är kanske jorden lite fastare under fötterna igen och jag ska komma ihåg att det ska vara roligt också. Hallå eller; två veckor i Gamla Stan liksom - glöm inte vad som är vad. Tralala lilla molntuss.

Men det här med superhjältar är inte så lätt att förstå, och jag glömmer ibland att det inte är jag som ska förstå honom, utan jag som ska förstå mig själv och vad jag vill. Och vad jag vill... Ja, just det. Eyes on the track baby.

Jag stänger ögonen och går, inte blind utan tusenfalt seende

Jag kommer hem och björkarna står redan i full skrud och jag är en annan än innan jag for.
Jag blir alltid en annan, fast densamma. Jag blir lite mera jag för varje dag som går. Är det inte vackert, så säg?

Stockholm blev en kärlekshistoria. Jag vaknade upp och kände mig vacker. Saker och ting rör på sig. Den här hösten blir inte likadan som förra, allting kastas om igen. En vän sa: du är inte mycket för trygghet du!

Men jag vet inte om det handlar om det. Jag måste vara i rörelse, ständig utveckling. Jag vill inte fastna och javisst, det finns en rädsla där, men vem är inte rädd för att gå baklänges? Jag har inga ögon i nacken. Eller är det precis det jag har, och de ögonen som analyserar och funderar över allt jag gjort, som sänder signalerna till de riktiga, de gröna, de som styr mig framåt - talar om för mig vart jag bäst ska gå och vad jag gör bäst i att inte fortsätta med? Ja så är det kanske, så kan man se det.
Och nu vet jag vad jag gör bäst i att inte fortsätta med, och jag vet vilken stig jag vill vandra in på, även om jag inte vet vart den leder. Jag har ingen aning om vilka processer jag står i begrepp att sätta igång. Men vet du: jag vet att det kommer att bli intressant. Det är lite som forsränning. Det är kittlande roligt och spännande, hisnande läskigt och skrämmande, man blir våt och riskerar att trilla i, men man har flytväst, allting ordnar sig, man får se en massa vackert och omvärderar vad som är viktigt här i livet, och man kommer fram på en annan plats än där man började, men om man vill kan man ta bussen tillbaka. Japp, så är det. Fast jag tror att jag kommer att vilja fortsätta någon annanstans. Nya stigar och vägar kommer att dyka upp där längre fram, som jag inte kan förutse nu, det kommer att bli något annat. Det fina i att inte veta, men att vara viss om att det kommer att bli bra.

På vägen till Fotografiska igår, övade jag mig på att blunda och samtidigt gå. Hur många steg vågar du ta innan du tittar igen?

Jag tvättar ansiktet i honung och blir bara sötare för varje dag som går.

Jag tvättar ansiktet i honung och blir bara sötare för varje dag som går

När det lossnar något i en. När en hangup äntligen hakar loss från loopen, hakar loss, flyger iväg.
Nu ska jag bara träffa den där andra personen som också tycker att jag är en sjukt fin människa och vill vakna upp bredvid mig lite då och då. Den där personen som jag faktiskt tycker är en sjukt bra människa, en sån där som fyller mig, på mer sätt än ett. Jag har nog aldrig riktigt. Nej, aldrig riktigt mer än ett sätt, det enda eller det andra, aldrig båda, eller fler.

Och så planerar jag. Jag planerar att jag ska planera och så vrider jag och vänder. Räknar och räknar. Ska jag göra si, ska jag göra så? Om jag gör si får jag så mycket pengar, om jag gör så, får jag si mycket pengar. Och pengar kontra tid att skapa fritt, allting i relation. Vad ger energi, vad tar energi? Välja in, välja bort. Döda älsklingar och kapa band som inte helt självklart är lätta att kapa.

Men hon sa en grej, bästvännen min. Att det var en ny energi runt mig. Och det sa sierskan med, hon kände av energin runt mig. Jag är fylld just nu. Och mig själv alldeles tillräcklig, åtminstone för ett tag. Och det är gott, det är gott nog och mer däritll. Och det är vår nu, äntligen.

jag ser spår i mitt ansikte av dig

Det känns som att jag vaknat
efter ett år och tre månader

Vaknat

Det är våren
Och livsglädjen i en vän jag nästan inte visste att jag hade

Märkligt, det där. Att man inte fattar, inte ser vad det är man har. Och vad man förmodligen låter försvinna omkring sig, bara för att man inte ser. Jag känner det som en ynnest. En sån fin en människ, som kommit hela vägen upp till mig, pratar orden med mig, livet, kärleken, vad som är och inte är, vad som varit och inte varit. Heeeeelt fantastiskt, för att minnas hur hon skulle säga, betoningen, språket, dialekten. Jag har gått omkring hela dagen och varit hon nu, alltså en liten del av mig har anammat hennes sätt att se världen, jag lånar och lär, tror jag. Lite så som jag förklarade med böcker. När en författare lyckas hitta en egen stil, ett eget språk så börjar jag tänka och skriva i den andan. Det är uppenbarligen så med genuina människor också. Så förlåt fina vän, men din själ var så snygg, jag var tvungen att klä mig i den ett tag. Try it on for size. Jag lär mig massor. Och får nya perspektiv. Och vaknar upp genom det, på någe vis.

Vänner alltså. All kärlek.

I see some  traces in my face of you, I see some ways in my ways that are yours, för att citera Queenfish & other tales.

Ett år och typ tre månader. Det räcker för en obsession, nu byter jag om.

jag skriver om skiten

jag skrev:

sitt inte och bittras & tänk att ödet skall komma till dig och att allt redan är färdigskrivet, att det bara är det att ödet stavade fel och nu sitter du och väntar på korrekturet.

sitt inte och vänta på korrekturet, skriv om skiten.

[bloglovin-grej]

Följ min blogg med Bloglovin

Jag skriver: han som är avlägset nära och du, som är nära men avlägsen

Söndag, kära söndag, min eviga bloggskrivardag. För att när all orken runnit ut ur kroppen, och några timmar fortfarande finns kvar på något som kan kallas en dag, är skrivlusten fortfarande kvar, och det blir orden jag vänder mig till.

Jag ska skriva en bok. Om jag säger det här, då måste det vara sant. Jag säger inte när den ska vara klar, men jag säger att jag ska skriva en. Inte en poesisamling för let's face it, vem läser egentligen i poesisamlingar? Inte jag iallafall, det blir liksom aldrig av. Det är en ofullkomlig väg för tillägnandet av poesins konst. Stoppa alla dina ord i en bok på platta sidor, gör det omöjligt för folk att känna någon form av sammanhang, samla dem där bara, som ett arkiv, som en uppslagsbok, att kika i lite sådär utifall att. Utifall-attet, som aldrig händer, eller iallafall alldeles för sällan, eller vad säger du, Solja, om nationalensky, nationaleknlyps, nationalensylpo – NE! det går ju inte ens att uttala! Fast man borde ju alltså läsa mer i nationalencyklopedier (och öva lite mera på att uttala långa ord, det borde man också). Det är hemskt berikande, särskilt för en poet.

Men mamma säger att jag ska skriva en bok. Hon har sagt det ett par år nu, och Maria säger samma sak, och Polly säger – det är klart du ska göra det. Så det får bli en, det ska det minsann. Jag ska bara komma på vad den ska handla om först. Ska det bli en tragisk historia om en tjäj som är tjär i sin bästis, eller ska det bli en tragisk historia om en kvinna som alltid förälskar sig i upptagna män, eller ska det bli en tragisk historia om en dam som aldrig riktigt vågade öppna sitt hjärta? Eller om galenpanna som ligger i sängen halvåtta en söndagskväll, som precis har duschat med en tékopp i handen för att hon var så frusen, och nu fortsätter värmandet med ett halvt glas vitt som kompanjon i ordmakandet? Hon kanske, hon och alla andra, för jag är ju en och samma.

Den tragiska historian om kvinnan som alltid förälskar sig i upptagna män. Hon ja. Hon och alla andra, en och samma. Men vad skriver man i en bok, egentligen? Jag kommer aldrig en chans i världen att kunna göra det på något konventionellt sätt. Alltså, jag försöker verkligen, ibland, inte längre så himla ofta för jag har gett upp, men alltså ändå ibland – att göra saker som man ska. Men det GÅR inte. Jag är oförmögen. & det är väl det som gör att jag misströstar så i mitt kärlekssökande också, för hur hittar man en som är lika märklig som en själv, som liksom passar in som ett pussel i alla ens märkligheter? Okej inte alla, fattar väl jag också, men de flesta. Nån som man, och ett man som alltså är så otrösligt knepigt, alltså kan fungera ihop med. Som det flyter med. Som man förstår och kan kommunicera med. Som man inte är rädd för, rädd för att prata med. Och som man dessutom tänder på. Voj alltså, många saker som ska klaffa, jag står alltid undrandes: hur lyckas det någonsin? Folk måste vara så enkla, generellt, eller (och det är den teorin jag kanske tror mest på) så blundar de och lallar på och tror att allt är bra tills pang! Det smäller ihop. Igen. Jaja, jag ska inte tala av egen erfarenhet, mina erfarenheter suger.

Vad skriver man i en bok. Får man lov att fylla den med sånt här dravel? Då kan det bli snabbt gjort, schwosh bara, så ska ni få se. Nejmenärligt, jag vet inte. Vad det ska bli, bara att.

Jag fick fina poäng för min nyaste dikt i torsdags. Den som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla, om inte ”historian om kvinnan som alltid förälskar sig i upptagna män” förstås. Eller ”avlägset nära, och nära men avlägsen”. Ja så kanske. En av de finare formuleringarna i den. Den grundar sig på en verklig händelse, som allting gör. Den handlar om en man, en säng, en pojke och en längtan. Men allt jag kunde tänka på då jag såg fotona från slammet var: dessa förbannade smilgropar i armbågarna alltså. Tjockarmarna. Jäkla tjocktarmar till armar. Tänk om jag kunde se ut som jag känner mig en gång. Fast helst en gång då jag känner mig snygg och vacker då, inte de gångerna då jag går på knäna och bara vill gråta. Men alltså, har ni tänkt på det? Hur man inte äger sin självbild.

Och angående bilden ovan. Man skulle kunna säga att detsamma gäller min poesi. Om man byter ut ordet ”kvinnor” till män. Fast med undantaget att det lyckas dåligt.

Jag har silver i mitt hår

Jag har silver i mitt hår och orkar inte riktigt bry mig om någon ser mig naken genom fönstret.

Jag ser på film. Jag ser på the Good, the Bad and the Ugly, och jag ser på the Perks of being a Wallflower. Jag ser på Clueless och jag ser på Casablanca. Jag blandar högt och lågt, lite som att förtära ett Max minimål och planera av en gourmetmiddag samtidigt. Lite som att mannen jag träffade igår är en blandning av F, M och J (rakat huvud, lätt läspning, gourmand och "jag är en snobb som inte är en snobb"). Högt och lågt. Jag dansar med min syster, dansar in hennes födelsedag och skålar i champagne. Jag fotograferar mig i toalettspeglar, det är min nya grej. Jag ska lansera en porträttutställning när året är slut, "reflections in the bathrooms of Umeå" eller något, kan den få heta. Kanske vinner den nästa års Skaparpris.*

Jag har silver i håret men jag blir bara vackrare för var dag som går. Var dag som hjärtat tickar för min egen skull. Låter jag sådär jobbigt käck? Jag skriver det här för att övertyga mig själv, och för att jag har hört att hjärntvättning funkar.
Det är som att det nya året kom med en helomvändning i mitt hjärta, hjärna, vulva. Det är fint, vi gillar det - jag och alla mina kroppdelar.

Jag och alla mina kroppsdelar.
Jag och alla mina kroppsdelar, vi tänker och känner lite mera innan nu. Allting duger inte, bara sådär. Jag studerar helomvändningen och förundrar mig. Och glädjs.


*OBS: ironi/humor. Fast jag skojar inte.

Jag är ibland rädd för att leva, men idag hade jag inga barriärer.

Minns detta.

Att du älskar upplevelser. Gör som idag, ha ingenting annat inbokat. Ge dig tid att göra dig iordning. Var inte stressad. Pressa inte fram någonting, kommer det inte naturligt så kommer det inte med press heller.

Idag var perfekt, egentligen. Alldeles lagomt. Det var givande att gå på en visning, och Polly var mjuk och personlig i sitt berättande om utställningen. Det gav väldigt mycket, och kanske just för att det var Polly så vågade jag också fråga, och kommentera. Jag glömde bort att jag var på en visning, jag var på visningen, lyssnade och såg bilderna. Såg dem som jag kanske inte skulle orkat se dem annars. Och jag kunde lyssna, det gick in. Ofta tror jag att jag försöker mana fram någonting som inte finns. 

Jag hade inga barriärer uppe idag. De där barriärerna, jag har dem alldeles för ofta, även inför mina närmaste. Tyvärr. Men idag var jag öppen och mottaglig, och inte forcerad.

Jag älskar bilderna från Ladies of Calcutta, jag vill skriva varje kvinnas berättelse. Och de frånvarandes. Det känns väldigt centralt för min upplevelse av hennes porträtt, det frånvarande. I House of Love gillar jag bäst nischen, den med elefanten och den gamla mannen vid symaskinen, fostret av vad det nu är, de bilderna. Och bilderna från mentalsjukhuset sjunger, många av dem. Det är en sjungande utställning. De mentalsjukas bilder har en dialog med naturlandskapen, och om jag förstod Polly rätt, skall de väcka tanken på de här människornas egna landskap, egna värld, och värdet i dem, att de är lika verkliga. Den värld de upplever och ser. När man ser bilder på sjuka, fattiga, eländiga, ser man oftast bara det. Det sjuka, fattiga, eländiga. Men de här människorna har hela världar, man glömmer det. Och de världarna innefattar inte bara sjukdom, fattigdom och elände. Hela världar kan inte fyllas med det, världar innehåller också alltid skönhet och glädje, och varje värld har sina egna landskap, sin egen natur, sin egna utsikt, vy. Så ser jag dialogen med landskapsbilderna, det lilla man nu hinner uppleva av det, den delen är hemskt liten av utställningen, den hade kunnat fylla ett helt rum, givetvis.

Jag tycker också mycket om the Blue notebook. För att jag är så barnsligt förtjust i övergivna hus. Industrier. Eller barnsligt, jag vet inte om det handlar om barnslighet, det är ju så att det värker i bröstkorgen. Det gör ont, så vackert är det, det övergivna. Jag kan inte riktigt förklara varför. Men samma känslor väcks då jag ser utställningen en trappa ned, fotografierna på övergivna och utmätta hus i USA, efter finanskrisen. Och samma känslor var levande i mig, fyllde hela mig då jag fotograferade i ödehuset i Degernäs. Det är som att anden från dessa hus, alltså anden av de liv som levts där, själva husets ande och inte spöken från tidigare hyresgäster, inte enskilda individer utan hela husets ande, går upp i mig då jag är i dem, eller omkring dem. Går in i mig, in i mina porer. De här bilderna väcker samma känslor, men det blir svagare förstås, det här är avbildningar, utsnitt, ögonblick fångade av någon annan. Av Dayanitha, som jag respekterar, vördar. Det är mäktigt att få se genom hennes ögon. Att hon som ser så fascinerande, är så öppen för intryck, att hon tillåter oss att se också, att hon delar med sig. Ett privilegium. Hon är stor, Dayanitha, samtidigt är hon min jämlike, en människa av kött och blod, en kvinna. Jag fascineras.

File room. En hyllning till papperet, till arkivet, arkiven, som håller på att dö ut. Också detta är så otroligt vackert. Alla dessa högar och mappar med papper. Vart och ett berört av en hand, flera händer, utsnitt från människors liv, berättelser, accounts. Tänk lukten som ackompanjerar dessa arkiv. Åren av damm i lager på lager av staplade papper. Bortglömda men förvarade, manuella recordings av liv. Ingenting digitalt kommer någonsin att kunna ersätta detta. Så mycket symbolik som går förlorad i den digitala världen, så många fingeravtryck som aldrig kommer att gå att läsas, det handgripliga försvinner, suddas ut. Händer som möter händer, vår kontakt med varandra, människor emellan, är en utdöende företeelse. Snart kommer detta att röra vid en annan människa, den taktila handlingen, vara något så oerhört privat. Du kommer aldrig att röra vid en annan människa som du inte släppt in i ditt liv, godkänt. Vad händer då den mänskliga kontakten bryts på det här sättet, hur skadade kommer vi inte att bli? Och de ensamma, hur ensamma kommer inte de att bli? De kommer att försvinna, när ingen längre rör vid dem. Förvandlas till stoft, en hög med aska, som en dödad vampyr (i Buffy-världen, inte True Blood-versionen). Kommer jag att vara en av dem? En av de ensamma högarna med aska?

Sant är iallafall att jag inte längre desperat söker den där mänskliga kontakten. Vems hud som helst duger inte längre. Jag har högre krav nu, och en större respekt för mig själv. Inser att jag är värd mer, att jag vill ha mer. Att hud i sig inte längre räcker, jag måste också känna någonting. A tingeling, värmen huden emellan. Den försvann någon gång, men jag märkte det inte förrän alldeles för sent. Så länge sen jag verkligen kände värmen från en annan människa.

Jag har inte känt den sen M, det är en sorglig sanning. Alla hudar innan och efter – kalla. Nu längtar jag efter värmen, dragningskraften, men jag söker den inte desperat längre. Inser att jag kan leva utan den, även om det blir litegranna tristare. Fast jämfört med då jag lurade mig själv att det jag hade dög, är det här ändå så himla mycket bättre. Jag dejtar mig själv nu, försöker vara en god flickvän. Strular inte runt med andra, det är väl ett bra första steg, tänker jag, i uppbyggandet av det här förhållandet. Monogami, i förhållandet till mig själv. Tills jag träffar någon som är mer kär i mig själv än jag är, eller alltså, tills jag träffar någon jag blir mer kär i än mig själv, eller ja... Ni fattar. Först måste jag älska mig själv, och behandla mig själv väl. Som om jag vore min egen flickvän. Jag säger inte pojkvän eftersom jag inte har någon lust att försöka låtsas vara man. Sen kan jag ersättas av en annan, av obestämt kön. Han, hon, hen. En ny kärleksvän. Vi måste kanske ta och uppdatera det ordet faktiskt, flickvän/pojkvän. Kärleksvän, det tycker jag är fint. Jag är min egen kärleksvän, jag jobbar på det. Än har vi inte kommit långt, vi har trust issues, och måste fortsatt jobba på det där med respekt för varandra. Och vara lite schysstare i vardagen, anstränga sig lite när man lagar mat till den andre, ni vet. Och det här med att sätta jobbet före förhållandet, det är också en issue. Vi ska bli bättre på det, jag och mig själv. Och hitta på lite mer roliga saker, inte bara ligga på soffan och glo på Desperate Housewives. För det är okej nån gång sådär, men båda två vill ju uppleva andra saker också, så vi ska ta varann i hand och skapa utrymme för det. Och umgås med andra par också förstås. Inte trista parmiddagar, med ojämlika förhållanden. Bäst att umgås med de som är jämlika, sammansatta – goda förebilder. Både helor och halvor. Om ni förstår vad jag menar. Både de som har sig själv som kärleksvän, och de som har yttre sådana, separata. Flerfald, mångfald.

Nu ska jag och min kärleksvän virka mormorsrutor och bada fotbad. Det är sånt vi gör på söndagseftermiddagarna ibland.

Jag hänger ett hjärta runt min hals och drömmer om att kyssa någon jag är kär i

Jag säger farväl till det gångna året och hänger ett hjärta runt min hals.
Tvåtusentretton ska bli året då jag kysser någon jag är kär i. Tvåtusentretton är året då jag skördar frukterna av alla galet jag gjort tvåtusentolv, tvåtusentretton ska inte vara lika virvlande fartfyllt, det ska vara lite mera stillsamt knullande på satinlakan och reflektion under fullmånepromenader. Det ska bli inspirerande vandringar bland utställningar, värmande hjärtan i vänners händer, skratt och matglädje, jag ska simma mig igenom tvåtusentretton som om jag vore en spermie i urmoderns livmoder. Tvåtusentretton är kanske året då jag lär mig att måla naglarna lite tidigare innan jag går ut, det kanske blir året då jag diskar oftare och inte glömmer räkskal i soporna. Det kan bli året jag dansar mig igenom sommarnätter som om jag vore en tyngdlös älva. Det ska bli ett år fyllt av handskrivna brev och pirr i magen, av händer som möts i biomörker och orgasmskrik som hörs genom väggarna. Tvåtusentretton kan bli året jag reser till Berlin eller Paris, det kan bli året jag gråter i en norrländsk sommarstuga.Tvåtusentretton ska bli året jag inte längre är rädd att säga det jag känner. Det ska bli året jag älskar mig själv tillräckligt mycket så jag också kan älska någon annan, på riktigt. Tvåtusentretton kan bli året jag äter mer hälsosamt och tränar mer. Det kan bli året jag inte längre är rädd för att prata i telefon med fina människor. Tvåtusentretton ska jag sy mig vackra kläder och ta med mig mina skapelser ut i världen. Tvåtusentretton blir året då jag pratar först och knullar sen. Det blir året jag ser på töntiga romantiska filmer om helgerna och badar fotbad, virkar mormorsrutor och drömmer fram min egen saga. Tvåtusentretton blir ett år fyllt av poesi, konst, film och kärlek. Tvåtusentretton, jag är redo för dig. Skål!