7 november 2014

improwrimo: kattleende 7/30



ord: kattleende


åh jag ser det framför mig
hur hon ler som en katt
någon ler som en katt
jag vill le som en katt

är det meningen att ett kattleende
ska vara lite lömskt?
lite mystiskt, lite spännande
men så att man inte kan
lita på det
kanske
finns det något erotiskt
i det också
varför nu allting alltid
måste erotiseras

det får mig och att tänka på
ett citat jag såg postat på
facebook
som handlar om leenden och
att man säger till kvinnor men
inte till män
att de ska le
morska upp sig,
there's a pretty smile
ingenting är så farligt
allt blir bättre om du ler

vad handlar det om
egentligen?
om det dekorativa
det finns inget ornamentalt
i en kvinna
som är sur
så fokus blir att
locka fram leendet igen så
det ser bra ut
men man skulle inte
säga så till en man

jag vet inte hur sant det är
men jag kan inte dra mig till minnes
att jag skulle gjort det själv eller
sett det, egentligen
låt oss se ditt leende nu, pojk

även om det kanske inte heller
finns något ornamentalt
i en man som
är sur

fast ja, jag tycker väl kanske
att det kan finnas något
melankoliskt vackert i att inte le
så jag är kanske inte rätt person
att diskutera saken
men jag tror ni ser
resonemanget

är det här poesi? nej,
egentligen inte men eftersom jag
skriver som jag gör
av någon anledning är väldigt förtjust i
radbrytningar
och i huvudet läser det med
dessa radbrytningar intakta
medvetna
det sjungande i det*
så bestämmer jag att det är det ändå

författarens frihet

men författarens förbannade
osäkerhet också

alltid
då man utsatt sig för att bli
bedömd

vad är poesi egentligen?
har jag med den att göra?
det mesta är ju dravel,
detta mer än nåt annat men
det är också något i det
som får mig att återvända
att använda detta som

uttryck

mitt sätt
att uttrycka mig på
förmedla

jag borde hålla mig striktare till
utgångsordet
skriva lite mer
vettig poesi

det kommer kanske
men inte idag
idag är jag student

och har finaste Solja som föreläsare
vi ska tala om estradpoesi
eller hon ska det, alltså

känns passande
såhär dagen efter
ett nederlag på scen

kattleende
det är ett vackert ord
använd det i en mening

utan att få det att låta banalt.

*som jag hävdar är min egenart, om jag har någon, som tydligen inte är poetsonens preferens, men det skiter jag i, min röst och mitt sätt att läsa, melodin i det, är det som är anledningen till att jag står på scen över huvud taget


---

Det utkristalliserar sig så tydligt i dessa övningar att det enda jag vill/gör är att gå till att skriva om det jag tänker/känner för tillfället, sveper över det med något som ser ut som poesi och kallar mig poet. Är det så enkelt, är det poesi? Ja, jag är osäker också, tro inget annat. Jag blottar mig i dessa övningar, det är inte alltid helt bekvämt, jag inser att jag riskerar att bli utdömd, kanske borde jag inte skriva om den osäkerheten, eller så är det i allra högsta grad det jag bör skriva om. Vi ska skriva om det som bränner. Mitt perspektiv har nästan alltid tangerat det metapoetiska, jag kommer inte ifrån det, innebär det en låsning, är det en blockering, borde jag skriva mer fiktion, finns det något värde i det jag gör som det ser ut nu, så här?
Varenda en som skriver bär på tvivel, de ser olika ut men tänker man, reflekterar man över sig själv och sitt skrivande kommer också frågorna. En icke självkritisk blick skulle göra berget av dålig litteratur än större, vi befinner oss givetvis mitt inne i det, särskilt i den här formen, bloggen, där vem som helst kan ta till orda. Och det finns också ett värde i det vem som helst tar till orda om. Det gör det. Bara inte för alla, vilket förstås ändå är en omöjlighet.
Och det kanske allra viktigaste, måste vara kontinuiteten, rutinen, regelbundenheten. Det som skapar en författare, är inte någon gudabenådad gåva. Det som skapar en författare, är att den personen skriver, fortsätter skriva, hela tiden skriver. Det hjälper med gåvan men det räcker med rutinen. Till slut. Och det kanske är i allra högsta grad det som de här skrivövningarna handlar om. Att få in rutinen att skriva tio minuter varje morgon. Just nu på slumpmässigt valda ord, men så småningom kan man inte hejda sig. Ett mönster kommer att visa sig. En historia som vill berättas. Och man kommer inte att kunna sluta skriva efter tio minuter. Och man skulle inte kunna hoppa över skrivandet. Då skulle någonting ligga och skava hela dagen, en olustighet i kroppen, ungefär som när man glömmer att borsta tänderna. Låt skrivandet bli lika viktigt som att borsta tänderna, lika naturligt, lika självklart. Och slarva inte.

---

Improwrimo: min egen lilla miniversion av nanowrimo. Varje dag ett nytt slumpmässigt ord som jag använder som igångsättare för en tiominuters skrivsession, under november månad. Häng gärna med och gör detsamma! Länka eller skriv in dina egna övningar i kommentarsfältet.

Dikten/texten är oredigerad utanför de tio minuternas ram, förutom ett eller annat stavfel som rättats i efterhand. Tanken är att hålla igång ett skrivflöde, och samla råmaterial för någonting som längre fram kan användas i andra dikter eller textsammanhang.


1 kommentar:

  1. Kattleende

    Katter har nio liv,
    ler dom vid alla kan jag undra,
    eller de kanske ler mellan liven?
    Det låter mer troligt
    eftersom det är då de lever,
    tänker jag.

    Titta vilket kattleende!
    Vad? Vem?
    Kvinnan där borta…
    Av någon anledning så är det
    kvinnor som kan le som en katt.
    Är katter feminina?
    Hur?

    Att le som en katt,
    Att le med en liten antydan till list,
    eller är det räven,
    nä jag tänker att det är en katt.

    Det finns många katter, kattdjur,
    leopard, lo, lejon, jaguar, puma,
    för att välja några

    Då kan tanken om ett kattleende
    hos en kvinna
    förstås som list,
    som fara.
    Någon att akta sig för.

    Ett vackert leende som lockar
    sitt byte så att hon kan sluka!
    Hon är farlig.
    Hon är kvinna.

    Därför finns kattleende hos kvinnor
    Hur ler män?

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.